Tantvarning 3

Ettan var fin!

Håller med om att modellerna inte direkt såg överlyckliga ut över sitt stundande bröllop, kanske tänkte de mer på hur gott det hade varit med en grillad bamse med mos?

När jag var 27 hade jag en riktig ålderskris tills någon påminde mig om att jag faktiskt hade gjort en massa saker, bara inte just de sakerna jag hade planerat när jag var yngre.

är lite småsvag för den här oxå! Mkt lyckligare och mätt modell

www.plussizebridal.com/Catalog_Enlarge.asp&StyleNo=6872&SizeChart=C

sidan!www.plussizebridal.com/SearchResults.asp&ProductID=&Category=BG&searchText=&Sizechart=&Price=&manufacturer=

oj vilket tok det blev

www.plussizebridal.com/

Jag måste bara inflika att vi tyvärr lever i ett samhälle där vi mäter och dömer både oss själv aoch andra i olyckligt hög grad utifrån vad vi GÖR istället för vilka vi ÄR. Det suger faktiskt.

Inte konstigt att man när man går in på af krymper ca 2 dm och när man är sjukskriven helst inte vill småprata med de okända bordssällskapet på festen, för att man inte hr ngt intressant att komma med.

VAD ÄR DET FÖR JÄVLA SKIT!!!!!!! VA VA VA VA VA!!!!!!

*känner att jag har en vulkan inom mig*

Jag SKITER väl i vad alla ni andra gör vad prestation beträffar! Jag bryr mig däremot om vad ni gör för att det intresserar mig hur ni har det!
Jag HOPPAS ni alla tjänar massa pengar, för jag unnar er allt gott, och en del gott kostar pengar. Framförallt är stressen att helt sakna dem, ett påfrestande element i tillvaron.
Men jag skiter i om ni tjänar mycket eller lite EGENTLIGEN om ni fattar.

Klart man ska ha mål och drömmar och det är väldigt stimulerande att jobba för att nå dit, men jag undrar iland om vi inte ofta-nästan jämt missar vad det egentligen är vi kan ge vidare till andra och vad som kommer att finnas kvar efter oss en dag.

Anledningen att jag blir så förbannad är ju att jag känner igen den där stressen så jäkla väl Heloise, och jag tycker det är ett så förbannat ONÖDIGT skit att ha över sig!

Jag är SÄKER på att om du och jag och alla kunde få träffa oss själva som gamla, skulle vi säga åt oss att glädja oss helt och fullt åt de vackra fantastiska kvinnor vi är och njuta av att leva och andas, stressa upp oss av färre orsaker och värdera våra liv mer här och nu.Där vi är, som vi är, med dem vi är med.För då lär vi kanske äntligen ha fattat det i hjärtat OCH skallen samtidigt. Under tiden får vi väl säga till varandra...

Vad du är klok blomman!

Jag ska faktiskt ärligt talat erkänna att jag för det mesta är väldigt nöjd och glad. Stressen, den försöker jag bekämpa med näbbar och klor. Men ibland när jag är mottaglig och känner mig 2 dm kortare så slår den klorna i mig. Tur att det finns vackra härliga kloka tanter som kan hjälpa till när ens egen näbb och klor inte räcker till!!!

Hihi, ja det är en väldig tur, jag vet en tant som satt och stortjöt häromkvällen....

Då fick jag kramar i en massa trådar, tjöt ännu mer av det, och sedan såg jag ut som jag fått stryk nästa dag av svullnaden att döma, men sedan blev det ju mycket bättre!

Man ORKAR inte vara duktig jämt! Jag tror inte vi är gjorda för det.Själv har jag nu satt ett mål att jag ska ge mig själv lite dagsljus varje dag, så kanske jag får lite bättre energier i min hjärna och kropp. Minst en halvtimma ska jag vara ute. Jag VET ju att det är så himla nyttigt.

Här kommer en tant som varit duktighetsmästare i hela mitt liv. Jag ville alltid framåt, mot nya mål. Grejen är att jag nästan aldrig hann njuta av framgången. Så jäkla dumt.

I och med att jag träffade Lasse, o faktiskt stannade upp så pass länge att jag förstod att han var min prins. Mitt i alltihopa hamnade jag i en situation, som ledde till ett (hittills)3- årigt trauma.

Hela mitt liv förändrades, jag tappade kraften, orken som behövs för att fortsätta i mitt tidigare ekorrhjul. Jag kände inte igen mig själv, förstod inte varifrån denna oförmåga att ta sig fram kom ifrån. Frustration, känslovirvlar, trötthet, obeslutsamhet etc kastade sig över mig. Och jag förstod inte varför.

Sakta men säkert börjar motivationen ta form igen. Jag jobbar inte halvt "ihjäl" mig numera. Kärleken till mina barn, barnbarnet och Lasse är det som håller mig på mattan. Jag vet när det är dax att avstå, och har inte längre problem med att avsluta saker. Om jag känner att det blir för mycket. Då tar jag nya tag, ibland dröjer det en stund. Ibland funkar det bättre redan efter en stund.

Nu är vi snart 50 år båda två, och vi kan faktiskt göra vad vi vill. Vi är klokare, ödmjukare, och mer sårbara. Vi är oxå mycket, mycket lyckliga.

Long story.................

Alla 17 000 är inte här i vårt skåp, men alldeles tillräckligt många för att det ska vara totalt kaos...

Jag sitter just nu på kundtjänst för en bank, och sitter och bokar in resor för deras kunder. Tidigare har jag suttit på tekniska supporten för Dells bärbara datorer, hjälpte små tanter att montera isär sin laptop.
Så ja, jag har hört talas om datorer , men detta företaget jag jobbar åt nu har inte "hunnit fixa" en kunddatabas, eller en plattform att ha en sådan i, vilket innebär att allt sköts med papper och penna för tillfället... och gem... .och post-it... :-0

Jag blev förresten tillfrågad om jag skulle ha barn- eller vuxenbiljett på bussen i måndags... gränsen går vid 19, jag e 27...

Monique-klänningen var underbar heloise, jag är också kär. Men jag har bestämt mig för att ha en klänning med typ 3 inbyggda korsetter, inga valk-komplex på min dag inte!
plussize modellen var ju underbart vacker, hoppas hon är medveten om det...

Blomman jag skriver under på ditt lilla tantrum Finns så mycket som är viktigare än utseende/karriär osv.
Mer fokus på insidan säger jag, för mår vi inte bra inuti spelar det ju ingen roll med allt det andra...

I'm yours vad skönt att höra att du börjar komma "back on track" (the right track, mind you ). Och framförallt vad skönt att höra att ni är lyckliga och har vett att uppskatta varandra, det är något vi stressade nutidsmänniskor ofta missar.

Nu är jag här igen! jag har gått en timme med mina stavar och fick ontutavbarahelskottat i deförbaskadebehinnorna nu igen!
Jag får så ont att jag får stanna och hade jag inte lämnat telefonen hemma på byråb hade jag nog ringt och bett sambon hämta mig, för varenda steg gör så nt. Sedan, efter sådär 3 km gick det lite bättre, men det går inte alls att gå sådär raskt som jag gjorde i våras...

Diz: Kan du inte casha in lite extra från dem genom att göra en såndäringa databas? Du verkar ju ha datakoll...

I´m yours: Jag är väldigt väldigt nyfiken på vad det egentligen är du genomlevt...om du vill får du hemskt gärna berätta mer på mail.

Ankorna?

Jo, ni vet när det är sånt som är skitjobbigt som man måste hantera. En fråga som ingen vill ta i men som man måste ta i. För mig är det en anka som kvackar.

Istället för att se det som en jobbig sak så är det en anka som kvackar tills man har dräpt den. Eller en drake om det är för stort för att vara en anka. Det blir lättare så för alla inblandade. Man får ankan att sluta kvacka eller man dräper draken.

Om det är något som har gömts undan en längre tid och börjar bli infekterat så är det en bajskorv. Skiten måste fram och upp på bordet.

Idag var det både ankor, drakar och skitkorvar för mig. Drakarna är dräpta och skitkorvarna är borta men ankan kvackar fortfarande lite. Det är en dag imorgon också.

Så'n är jag. Kanske inte tantvarning på den lekstugan.