brudöverlämning

Jag som vandrat nerför altargången en gång tidigare (tyvärr) kan ju säga att jag aldrig skulle vilja dela det med någon annan än min blivande make. Så mysig och pirrig stund som det är innan kyrkportarna slås upp.

Ja, ni anar inte vad ni går miste om. Och det pga en romantisk dröm som ni har fått av tv-serier.

Jag vet! En vigsel är riktigt jobbig. Det var skönt att få komma därirån. Jag menar man vill ju inte vara helt svart i ansiktet och gråta rakt ut!

Nä precis.. Ååå va jag längtar!! Och om inte min m2b gråter ska han få lite spö!

för att det blir mycket mer pirrigt och mysigt i magen att gå fram till min älskling

min teori är att brudöverlämning inte är en överläming längre utan en eskort fram till vigseln. Det är en tolkningsfråga och min tolkning går långt från traditionerna

Jag ifrågasätter hur du kan säga att det inte är det "längre"... Läste häromveckan om en 13-årig tjej från Iran som tvingats till giftermål. Hon tyckte nog inte att hon "eskorterades fram till vigseln".

Alltså faller tidsperspektivet på det hela... Det är så fortfarande, på många ställen, att det är en överlämning. Aktar vi oss inte kanske den regelrätta överlämningen förekommer även i Sverige, bland dem som har det i sin kultur. För världen blir allt mer internationell, på gott och ont. Och jag ser hellre att brudöverlämning utrotas än att det får leva kvar...

Vart har Kjell Präst tagit vägen??

Det är advent. Han jobbar säkert rätt mycket nu. Det gör i alla fall jag.... men hänger här ibland i alla fall.

Varför skall man eskorteras fram?

Dessutom vill jag dela den där speciella känslan (som jag tror att man får) med min otroligt stiliga och snygga älskling utan en massa fokus på oss. Tror att det är en dag där man inte får vara så mycket själva så jag tänker värdesätta varje ögonblick som jag får en stund över med honom. Dessutom vill jag dela pirret i magen tillsammans med honom innan vi möter alla våra nära o kära. Och då kanske det finns en liten chans till att vi kan le o se alla som faktiskt har tagit sig dit för vår skull. Annars skulle jag nog bara springa rätt fram till honom o strunta i alla andra

Ursäkta, men gifter ni er för att det är pirrigt och mysigt i magen eller gifter ni er för att ni fattat ett gemensamt beslut om att leva tillsammans?

hur vet du det? Att det är mer pirrigt så? har du gift dig förut??
Jag kan lova att det var jättepirrigt och mysigt i magen trots att vi sågs redan före vigseln (fotades) och om det är något som jag minns bäst så är det just minnet från när vi två står ensamma på trappen utanför kyrkan, klockorna ringer (har de sagt ) och vi står och tittar på varandra och säger hur mycket vi älskar varandra. Bara han och jag. OOOh jag blir alldeles pirrig i själen bara jag tänker på det! Hade ALDRIG velat ha det på ett annat sätt. Och sen öppnas dörrarna och man ser alla som kommit står och väntar på oss. Då jäklar åkte hjärtat Uppskjutet och vi var alldeles höga och gick så snabbt så när vi var framme vid altaret så hade kantorn 9/10 kvar att spela på låten. Om det är något jag skulle vilja uppleva igen så är det det där ögonblicket på trappen. Det var magiskt och så känslofyllt härligt! Stackars er som inte får uppleva det. Eller snarare er man som får stå som ett fån längst fram i kyrkan.