Bröllop, bröllopsplanering och feminsim? Går det ihop egentligen?
Som feminist ser jag med fasa på hur jag och min blivande beter som rena karikatyrerna med det mesta som har med bröllopsplanering att göra. (Kolla bara på vem som häner mycket här!)
Kan man ha ett feministiskt bröllop? Kan man överleva planeringen utan att falla in i könsstereotypa mönster? Era tankar och funderingar, tack!
Men vem ska tycka att det är ok att omvärdera handlingar/symboleer. Hur hade debatten sett ut på BT innan de flesta i samhället tyckte att det är ok att gifta sig i vitt utan att vara oskuld? Om det hade funnits internet på den tiden man skulle vara oskuld för att få gifta sig i krona, hur hade tongångarna då varit mot dem som ansåg att "vadå, varför måste man vara oskuld? Det är en vacker associar!"?
så har jag läst att vit klänning inte symboliserar oskuld, utan snarare att man är rik nog att köpa en onödig klänning. Vanligaste färgen var svart tills drottning Victoria av England gifte sig i vitt på 1800-talet och skapade nytt mode.
än om det är för att hon har haft sex. Men som sagt, jag vet inte, spånar bara.
Det där med vit klänning är naturligtvis helt min egen tolkning. Runt vissa saker finns konsensus, t ex att man idag kan ha vit klänning om man vill det, oavsett oskuld. Runt andra saker tolkar man olika.
Jag är inte intresserad av att tala om för någon hur hon eller han ska göra på sitt bröllop. Som någon skrev: om alla är konsekventa så utvcklas inte samhället. Vissa företeelser ("traditioner") har gjort sitt, andra finns kvar i ändrad betydelse. Så är det ju med de flesta andra högtider också.
Nu får ni vifta bort mig från den här tråden som en irriterande fluga om ni tycker att är OT eller att jag tjatar 
men jag tycker det här är så intressant.
Varför kan man inte vara feminist och samtidigt gå med sin pappa till sin m2b när man ska vigas? Jag vet att många på den här tråden tycker att det symboliserar mannens makt över kvinnan och att man inte är självständig. Att det förut stod för att kvinnan gick från ett överhuvud till ett annat. Men om det inte är så nu idag, för det är det ju inte kvinnor är ju myndiga vid 18 och förblir det även om de gifter sig, varför kan man då inte kalla sig feminist och samtidigt göra det om man inte tolkar det så som en del gör?
Ett viktigt skäl till att jag tycker just den seden är svår att omtolka fortfarande i dagens samhälle är att den verklighet som speglas i den ursprungliga symboliken med överlämningen från far till brudgum som förmyndare i vissa stycken, lever kvar, också i Sverige. Den dag inga kvinnor på länge behövt uppleva sig vara en bricka i ett spel som någon annan gjort upp om hennes äktenskap, den dag det är historia, då kanske seden också går att omtolka. Som det är nu får jag bara dålig smak i munnen.
På ett mer personligt plan så ser jag inte riktigt vad pappa har i mitt äktenskap och i min romantik med min man att göra. Men det är en individuell fråga - andra har tydligen en annan uppfattning, som jag har såvrt att förstå.
Varför frågar du inte om man kan gå in med sin mamma? Jag tror svaret finns någonstans där kanske.
(Obs. ej menat som du-personligen utan ett generellt du).
Nej, Gotland, det är kul att diskutera med dig! Det skulle inte vara lika kul om du tyckte exakt som jag.
Jag skulle inte säga att man inte kan vara feminst om man rakar benen, eller gillar högklackat eller vad som helst egentligen. Så jag kan inte säga att man inte kan vara feminist och gå in med sin pappa till vigseln. MEN jag tycker att det är svårt att hitta någon annan betydelse till det än att kvinnan "ges bort". Som någon skrev tidigare i tråden: Det räcker inte med att säga att "alla vet att de är jämställda egentligen". Kanske skulle jag omtolka det ifall brudgummen gavs av sin mamma? (Om man t ex vill tolka det som att föräldrarna välsignar äktenskapet genom överlämningen.) Fast då omyndigförklarar man ju bägge två....
Gotland08: Som jag skrev i mitt inlägg tidigare så tycker jag att det fortfarande har den betydelsen, som en liturgisk handling (liturgi är alltså kyrklig symbolik, typ knäböjande uttrycker vördnad och så vidare). I ett sådant sammanhang är brudöverlämning fortfarande laddat med sådan betydelse. Det vill säga: även om man tolkar det positiv i en PRIVAT bemärkelse tolkas det annorlunda i en TEOLOGISK/LITURGISK bemärkelse. Och det är ju därför många präster motsätter sig brudöverlämning också. Sen tycker ju jag att det inte riktigt är samma sak. Idag kan precis vem som helst ha vit klänning, slöja eller brudkrona utan att någon bryr sig eller reagerar. Oavsett om hon är oskuld eller slampig, omgift fem gånger, fyrfaldig mamma och så vidare. Det tyder ju faktiskt på att det inte är värdeladdat. Men titta på brudöverlämningen - hur har den traditionen förändrats annat än att de samhälleliga förutsättningarna har förändrats? Inte ett skit. Det är fortfarande pappan som lämnar över bruden till den blivande maken. Inte mamman, inte systern, och inte är det den blivande maken som blir överlämnad heller. Det tycker åtminstone jag är en bra indikation på att det är en symbolhandling som fortfarande är väldigt värdeladdad.
Gotland08: Sättet man förändrar symboler på är inte genom att använda dem som de alltid har använts, utan genom att förändra dem. Man vänder upp och ner på korset, pojkar tar på sig rosa, man börjar använda ett negativt uttryck för att beskriva sig själv positivt (typ "gay" eller "nigger").
Hur tolkar du pappas överlämning? Kanske har du svarat på detta tidigare, men jag orkar inte läsa igenom hela långa tråden. Jag håller med indiebrud och flera andra i den här frågan men höra andra åsikter.
