Bröllop, bröllopsplanering och feminsim? Går det ihop egentligen?
Som feminist ser jag med fasa på hur jag och min blivande beter som rena karikatyrerna med det mesta som har med bröllopsplanering att göra. (Kolla bara på vem som häner mycket här!)
Kan man ha ett feministiskt bröllop? Kan man överleva planeringen utan att falla in i könsstereotypa mönster? Era tankar och funderingar, tack!
Kommer in hit oxå!
Som jag sagt innan så tycker jag att femisnism handlar om ren respekt som för mig är är en självklarhet.
Sen om man faller in i könsstereotypa mönster, va gör de? Hos oss är de jag som planerar hittils, och de är väl rätt vanligt antar jag? Att tjejen är den som planerar mest? Men de är ju för att jag tycker att de är roligt att planera! 
Håller med Danielaa där. Det är ok att män o kvinnor beter sig olika. Huvudsaken är att det sker med respekt och på lika villkor. Jag är planeringsmänniska och min sambo inte så inget skulle bli gjort i tid om inte jag var lagd åt det hållet . Sen kommer vårt bröllop inte vara så traditionellt egentligen heller. Hur menar du med feministiskt, på vilket sätt skulle ett sådant bröllop vara? Frågar av intresse alltså 
.
FEMINISM => åskådning som hävdar o. rörelse som arbetar för kvinnans fulla (ekonomiska, sociala o. politiska) likställighet med mannen
Varför skulle detta motsäga ett bröllop (som båda vill ingå)? Det är nog bara om man lägger mer i begreppet än dess grundbetydelse som det kan uppstå problem. Jag är lite grinig på att vissa s k feminister "stulit" detta ord och lagt in massa egna värderingar i det som egentligen inte har med det att göra... Tror det finns väldigt få "äkta" icke-feminister i detta land, alltså personer som skulle motsäga innebörden i ovanstående :)
Problemet är väl på något sätt att man blir feminist (eller har de värderingarna) när man är lite äldre. Bröllopet och bilden av hur det ska vara har vi ju burit med oss sedan vi var små små flickor.
Det tror jag är anledningen till att killarna inte hänger här och att vi tjejer tycker att det är "kul att planera". Vi har ju ungefär 20-30 års försprång i planeringen eftersom förarbetet började någonstans med den fina barbien med princessklänning.
Att jag tycker att det känns kul att planera mitt bröllop och att min m2b inte tycker att det är lika engagerande är givetvis ingen slump. Om jag säger att jag har tänkt på klänningen så menar ju jag indirekt "sedan jag var nio och ville ha den med störst volanger" medans han tycker "jaha, sen igår eller?" Det gör ju naturligtvis en skillnad och det känns inte så himla feniministiskt och frigjort att det är så, men som sagt jag var ju inte feminist som barn så det är ju ett enda misch-masch nu när det kommer till den här "princessdagen i kärlekens och respektens tecken".
Inte konstigt att det blir lite förvirrande... Eller vad säger ni??
Ja jag tycker också det är bättre att ha respekt för att båda parter har olika intressen och tycker om att göra olika saker.
Istället för att rakt av dra en gräns att allt ska delas exakt lika..
När det gäller vår bröllopsplanering så är både jag och min m2b klara med att jag är betydligt mer noggrann med hur saker och ting ska vara än vad han är, alltså ligger det i mitt intresse att planera.
Feminism tycker jag handlar om att man behandlas på lika villkor, och är man bara helt överens i sitt förhållande och båda är nöjda, så tycker jag det är väldigt bra!
Men hur kommer det sig att det alltid är tjejen som är planeringsmänniska (i alla fall när det kommer till bröllop)? Jättemånga män vill verkligen gifta sig, men av någon anledning hänger de inte här...
Vi är väldigt o-typiska av oss när det gäller de flesta andra könsrollsgrejer (han städar, köper mer kläder, pysslar i hemmet. Jag är bra på teknik och stökar ner), men just i fråga om bröllopet har det blivit tvärt om....
17jan2009:
Jag är inte så säker på att alla tjejer drömmen prinsess-drömmen sen småbarnsåldern. Visst lekte jag med Barbie och höll på men mitt bröllop är verkligen inget jag planerat sen barnsben. Det började först när vi bestämt oss för att gifta oss. Känner ganska få, och jag tycker jag har en ganska varierad kompiskrets, som drömt så länge om det.
Men vi kanske är en minoritet haha.
Jag bara gillar att planera saker .
Risken är ju att man är överens om vissa saker för att man har fått lära sig att vara överens och på så sätt cementerar skillnaderna istället för att motverka dem.
De här är ju hur svårt som helst och fastän jag och min kille är mycket feministiska av oss så är det ändå inte jämlikt hemma hos oss. Vi har ju som jag skrev tidigare med oss så mycket annat gammalt (från föräldrar och andra förhållanden etc) att det inte bara är att bestämma sig och sedan göra. Det är nog lite klurigare än så.
Sen får man ju inte glömma att trots att säkert varenda kvinna för sin egen kamp så är feminismen något som handlar om strukturer och inte enskilda individers handlingar.
