Bröllop och feminism?

Man kan inte skilja på lag och samhälle sådär, de är interrelaterade sociala konstruktioner. Om det är fel på samhället så blir det automatiskt fel på lagen eftersom den ej kan tillämpas i ett tomrum. För att inte tala om att den ej kan uppstå i ett tomrum.

Och sedan reflekterade jag över detta:

Jag kommer lätt klä mina barn i rosa. Jag fick ingen vidare feministisk uppfostran eller orosa kläder men har ändå varit feministiskt medveten och påverkat andra sedan jag var åtm. 13 (har aldrig haft några problem med genusdekonstruktion heller).

I så fall är det viktigare att reclaima färgen till sönena tycker jag. Jag funderar mer på hur jag ska kunna uppfostra sönerna rätt än döttrarna för det är inte bristen på duktiga feminsitflickor som är problemet utan att pojkarna, som har strukturell makt, inte vill ge upp den eftersom de tror att de förlorar mer än vad de vinner då.

Visst kan man säga att vissa kvinnor väljer "dumma" saker men låt oss då säga att de valen måste tillåtas av ngn också. Om männen väljer annorlunda så kan ju inte kvinnan fortsätta i strukturen. Exvis: föräldraledigheten är från början uppdelad, för att kvinnan ska kunna vara hemma mer än sin halva så måste mannen överlåta sin del. Det är alltså en aktiv handling av mannen som krävs för att kvinnan ska kunna vara hemma så länge som normen föreskriver idag.

Lagar är ju också politiskt formulerade och beslutade, inte givna.

Och att lagen kan bli helt fel i sin effekt kan man ju se överallt om i världen - det är inte alltid fel på bokstaven, men den interagerar med ett socialt och historiskt sammanhang och kan få oväntade/oavsedda effekter.

Känner igen mig i diskussionen om behovet av att uppfostra söner ansvarsfullt. Det där känns läskigt.

Precis, men politik är inte heller ngt givet, allt är ju en stor social konstruktion av normativ makt. (Om man ny inte är naturrättspolitiker men det är ju inte objektivt givet för det...).

Just så.

Ja, verkligen.

Jag vill inleda med att kommentera det Gotland 08 skrev. Du undrar vad skillnaden är mellan olika symboler. Jag kan naturligtvis endast svara för mig själv, men jag tycker att det kan vara en avsevärd skillnad. Jag tittar inte nödvändigtvis på vad symboler har betytt historiskt, utan vad de säger och gör idag. Många som talar sig varma för brudöverlämning invänder till exempel att ?de är ju självständiga och alla vet det?, men för mig i egenskap av att vara religionsvetare och troende säger den handlingen någonting, fortfarande, om män respektive kvinnors relation till Gud och varandra. Oavsett hur självständig bruden är. Jag tror inte att det är en symbol som har tömts på värde.

När jag var liten tänkte jag att jag måste vara oskuld när jag gifter mig, för annars skulle jag inte få gifta mig i vitt eller låna kyrkans krona (vad jag nu hade fått det ifrån ? någon bok, säkerligen). Sådana symboler, som betecknar den kvinnliga ?obesudlade? sexualiteten, är någonting jag tycker har tömts på värde, kvarlevande i endast fåniga regler om att ?respektera kyrkorummet? med täckta axlar och dekolletage. Det är få som höjer på ögonbrynen på tvåbarnsmamman gifter sig i vitt och slöja. Sen kan jag nog från min sida tycka att det är lite av en protest mot det. Jag har varit gift tidigare, jag är helt uppenbarligen inte okysst oskuld, men det skiter jag fullständigt i ? jag har vit klänning och slöja om jag vill.

Jag tycker väl inte att det finns någon lag som skyddar kvinnor från sig själva, heller. Mer än att lagen ser till kvinnans faktiska situation. Det blir lätt så i en relation att den som tjänar mer sköter de större engångsutgifterna (teknik). Det är knappast en nyhet att det är männen som oftast tjänar mer än kvinnorna. I min förra relation var det faktiskt tvärtom; jag tjänade mer och det var jag som köpte elektronik till vårt gemensamma hem.

Jag tror inte att det bara är kvinnor som "tänker dumt", det är lätt att gå i fällan när man är nykär och naiv. Jag ville till exempel skriva äktenskapsförord på exmakens lägenhet, vilket både han och hans familj tyckte var onödigt. Vi var ju "för livet". Några år senare fick jag frågan: "Tänker du göra mig bostadslös?" (självklart inte, det var hans, men ett äktenskapsförord skulle ha gjort det så jävla mycket enklare för både mig och honom.)

Sen undrar jag om det verkligen GÅR att tänka jämställd. Alltså, man kan ju försöka; reflektera, prata, analysera och så vidare. Men det är ju inte vad man säger utan vad man gör som spelar någon roll. Och det är oerhört lätt att falla in i könsrollsmönster, hur jämställd och feministisk man än anser sig vara, det visar till exempel Carin Holmbergs avhandling "Det kallas kärlek" som någon refererade till tidigare i tråden.

För att inte hamna i fällan av att kvinnor ofta lägger sina pengar på ex. mat och sånt som man sen inte kan dela upp vid en eventuell separation, så har jag en bra lösning. Skaffa ett delat konto att komplettera med ert eget, där sätter ni in pengar som ni använder till mat, rustning av huset, restaurangbesök, biobesök, krogen, ja alla gemensamma kostnader ni har. Då spelar det ingen roll vem som handlar maten eller köper stereon, eftersom det är bådas pengar som spenderas.

Vi har faktiskt helt gemensam ekonomi, trots att maken tjänar med än dubbelt sa mycket som jag gör. Lönerna gar in pa samma konto och alla vara kort gar till detta konto. Nu lever vi dock inte under svensk lag, sa det är inte samma sak ända.. det jag stör mig mest pa ar att tex den gemensamma deklarationen kommer i makens namn.. Suck!

Jo vi har i praktiska termer gemensam ekonomi, men med delvis separata konton (för lönen tex) och delvis gemensamma (för alla hushållsutgifter - trots att vi bor isär (ja, de blev knepigt jag vet - det är jämställt på det viset att var o en sköter sitt hushåll men beror på mitt jobb).

Men säg mig - när vi undersökte det där så kunde vi inte öppna gemensamma konton, det var tvungna att stå i den ena personens namn (men kan disponeras av båda). Hur har ni gjort? Det beror kanske på bank - men vi försökte med flera...

Kanske OT...

Jag hoppar in där jag var senast, hoppas det är lungt.

Jag tycker i princip att man kan omvärdera handlingar (jag ska ju för sjutton gifta mig!) och i viss mån symboler... men då måste man fylla symbolerna med något nytt och bättre först. Jag tycker t ex att traditionen med vit klänning är okej, för den har övergått från att vara "vit klänning = oskuld" till att bli "vit klänning = bröllop" (eller möjligen studenten då, det var då jag hade vit klänning sist). Andra saker är svårare att fylla med något annat.