Bröllop, bröllopsplanering och feminsim? Går det ihop egentligen?
Som feminist ser jag med fasa på hur jag och min blivande beter som rena karikatyrerna med det mesta som har med bröllopsplanering att göra. (Kolla bara på vem som häner mycket här!)
Kan man ha ett feministiskt bröllop? Kan man överleva planeringen utan att falla in i könsstereotypa mönster? Era tankar och funderingar, tack!
Det kan jag verkligen hålla med om, 17jan2009.
För mig handlar feminism om jämlikhet/jämställdhet mellan könen. Att jag sedan tycker om, och ägnar mig åtbröllopsplaneringen mer än min m2b gör mig inte enligt mig själv till mindre feminist. Däremot gör det mig på riktigt glatt humör 
GME76 080802 skrev 2007-11-22 22:22:41 följande:
Men likaväl så är det jag som hänger på BT...
Det är ju det som är så lustigt, jag tvivlar på att det några tjejer som hänger här bara för att samhället förväntar sig det . Lite överdrivet men ni förstår vad jag menar. Skönt att höra att du inte planerat sen 9 år, då kan du ha missat en hel del skoj i uppväxten haha.
Men det är helt klart en intressant debatt.
Nej, det är ju inte tvång på att skaffa BT-konto vid en viss ålder. Men visst förväntas vi hålla på och drömma om bröllopsdagen. Men jag undrar, är det mina Barbie-drömmar som spökar eller något annat? Gudarna ska veta att vi inte plannerar något gräddbakelse-bröllop. Och varför är det så jobbigt för mig som feminist att jag bryr mig så mycket om bröllopet?
Vilken intressant diskussion!
Jag trodde att jag skulle känna som några av er - att planeringen krockade med min vision av mig själv. Nu blev det faktiskt inte så och jag kan inte riktigt förklara varför - men några saker kanske jag kan peka på.
I vårt fall hade min man fler tradionella visioner om hur det "skulle vara" än jag hade - jag är inte troende (och ville alltså inte vara i en kyrka) eller särskilt prinsessig så några bröllopsdrömmar sen 9 års ålder att förverkliga hade jag faktiskt inte. Istället fick vi ta en ganska djup diskussion om hur vi ville ha det och lista vad som var viktigt och jämka ihop de sakerna. Vi var helt enkelt tvunga att ha en ganska genomgripande kommunikation för att vi båda skulle känna igen oss i ceremonien och arrangemangen - inte så att vi var oense, men vi fick börja från början, s a s, och bygga nåt osm var vårt från grunden.
Sen drog vi på oss en rätt rejäl planering i form av en 2veckors resa som på nåt psykologiskt sätt nog var lättare att fördela jämnt mellan oss - jag såg med fasa hur planeringen av en fest som jag eg inte ville ha hade hamnat helt i mitt knä, med servettval o sånt. 
Mycket hade jag kontakter o underlag till, men beslut fattade vi ihop och saker som inte byggde på de kontakterna fördelade vi att fixa. Vi satte också upp en ordentlig budget med sparande till och en plan för hur mycket pengar som fattades och behövde tillföras under planeringens gång. Båda de sakerna var viktiga för att vi båda skulle ha koll o inte en av oss spinna iväg o planera - i vår relation iallafall så befrämjas jämställdhet av kommunikation. Vi hade båda samma information, dvs.
Jag har dessutom lärt mig aatt inte nånsin bli överens bara för sakens skull (iallafall om det är nåt som är viktigt för mig) - att ha raka rör hellre än konsensus mår åtminstone jag bättre av. Men det bygger på att man inte tycker det är jobbigt att vara lite oense. Många duckar ju hellre och tycker att varje oenighet är en konflikt.
Sen hängde jag på BT (och är kvar, låååångt senare... ) så visst var väl det mer tjejigt. Fast jag eg tycker detta är ett rätt galet ställe där alla prinsessdrömmar uppmuntras grovt - och det är väl eg inte fel, men inte alls min stil. Men det går att hoppa över det mesta av det - har fått många oväntade vänner här också! Arg blir jag numer bara av inlägg där det lyser igenom att tjejen uppenbarligen inte får insyn och medbestämmande över familjens ekonomi och kanske inte ens känner att hon är värd att ha det, eller inlägg där patriarkala seder och symboler glorifieras i romantikens namn.
Summan av kardemumman, iallafall för mig fanns det ingen konflikt mellan vårt bröllop eller planeringen av det och mina värderingar - jag hade förväntat mig att det skulle vara det, dock.
*långt pratigt inlägg utan vettig sslutsats...*
Icra: Men det är ju inte självklart för tjejer att kalla sig feminister, tyvärr. Inte ens Nyamko Sabuni gör det, så hon bidrar ju till uppfattningen om att feminister är lite skruvade.
Att det inte hänger fler blivande brudgummar här tycker jag är skittrist, men jag tror att det beror på många saker. När jag registrerade mig här så störde jag mig på att allting är inriktat på att vara så traditionellt och gullisnuttigt som möjligt. Om man till exempel läser om "Frieri & Förlovning" så står det "Många kvinnor drömmer om vackra ord i någon romantisk miljö. Tänk vad romantiskt det skulle vara om mannen knäböjer, öppnar sin hand där en fjäril sitter på en ring, och i samma ögonblick som fjärilen flyger iväg så frågar han -Vill du gifta dig med mig?" Jag tycker att det är ett ganska tydligt bevarande av könsrollerna, som jag som feminist har svårt för att inte ifrågasätta. Varför skulle itne en kille kunna drömma om att bli friad till?
När man läser texten under "Borgerlig vigsel" så är texten ganska tydligt riktad till en kvinna, det står vad man kan ha på sig, och vad mannen kan ha på sig. Den som skrev den texten trodde nog inte att en man skulle läsa den, och då blir det ju så. Könsrollerna bevaras ju bara för att vi tillåter dem att bevaras.
Jag tycker absolut att man kan hävda att alla ska få vara precis som de vill och att man ska få göra det som man tycker är roligt. Men jag tycker också att man måste fråga sig varför vi vill göra olika saker. De flesta här verkar ha lekt bröllop med Barbie, och det är ju inte så konstigt eftersom hon har en brudklänning. Men jag har svårt att tro att GI Joe eller Action Man finns som brudgum.
Och för att återgå till ursprungsfrågan, om bröllop och feminism går ihop, så tycke jag absolut att det måste diskuteras. De flesta bröllop verkar vara något av en orgie i könsrollskonserverande, med brudöverlämning, bukettkastning, bara tjejer på möhippan och killar på svensexan, att det inte får vara övervikt av tjejer eller killar vid bordsplaceringen, att man oftast tar brudgummens efternamn. Det är ju inte konstigt att det blir så, eftersom vi är uppväxta i en rosa dröm om att det ska vara så. Men jag tycker att det är synd.
Först vill jag bara poängtera att detta enbart är min syn på feminism och bröllop och att det inte är menat som kritik till någon annan. Dessutom kan jag ju påpeka att jag själv ska gifta mig och att om det är någon jag är kritisk mot så är det mig själv.
När det gäller definitionen av feminism, åskådning som hävdar o. rörelse som arbetar för kvinnans fulla (ekonomiska, sociala o. politiska) likställighet med mannen, så håller jag absolut med. Problemet är kanske inte alltid att tycka att det ska vara rättvist, men att arbeta för det.
Jag tycker att det finns en konflikt mellan bröllop och feminism. Som jag ser det är det inte en tillfällighet att det är kvinnor som hänger här på BT. Giftemål är en tradition som vi socialiseras in i, på samma sätt som heterosexuella relationer är normen i vår kultur (och giftemålet manifesterar detta). Eftersom jag även anser att de flesta insocialiserade drag är patriarkala, vore jag inkonsekvent om jag inte erkände detta även för giftemål. Även om man i dag kan finna möjliga alternativa tolkningar till många traditioner kopplade till bröllop, så har deras betydelse för mig en patriarkisk betydelse som gör att jag vill undvika dem. Från en förväntning om att mannen ska ta initiativ till att fria fram till dagen efter bröllopsnatten med morgongåvan (som tidigare ansågs vara en belöning för brudens oskuld). För mig betyder detta något och som feminist känner jag ett ansvar att verkligen reflektera över detta.
Såg inte Feministas inlägg när jag skrev, men bra sagt. =)
