Bröllop, bröllopsplanering och feminsim? Går det ihop egentligen?
Som feminist ser jag med fasa på hur jag och min blivande beter som rena karikatyrerna med det mesta som har med bröllopsplanering att göra. (Kolla bara på vem som häner mycket här!)
Kan man ha ett feministiskt bröllop? Kan man överleva planeringen utan att falla in i könsstereotypa mönster? Era tankar och funderingar, tack!
Oj, här har de blivit massor med intressanta inlägg!
Jag kallar mig inte direkt för feminist. Jag tycker inte att det ska behövas. För mig handlar feminsim som sagt om en värld där man respekterar varandra, oavsett likheter eller olikheter. Därför tycker jag inte att jag behöver sätta mig i "facket feminist".
Funderar på de där nån skrev om bukettkastning, stod bl a om brudöverlämning osv på samma ställe, de försåtr jag att man inte vill ha, speciellt som feminist. Men de här med bukettkastning? Vad betyder det? *Förvirrad* Alltså, vad menas med själva "seden"?
Sen eftera tt ha läst alla inlägg så börjar jag fundera på om jag missat nånting väldigt viktigt?
VAD är det som är så "icke-feministiskt" med bröllop och framförallt äktenskapet? Det enda jag förstått att ni pratat om hittils är efternamn, brudöverlämning och andra amerikanska traditioner som ändå ganska sällan används här i Sverige..? Jag frågar alltså för att jag vill veta, vill inte känna sen att jag gått igeonm allt detta och det inte alls blev så som jag har tänkt mig det!
Danielaa: Jag tycker väl inte att det finns någonting som är "icke-feministiskt" med bröllop och äktenskap. Som jag skrev i mitt inlägg så beror det ju lite vad man gör på individnivå som kan spela roll.
Men som institution har ju äktenskapet uppstått i ett patriarkalt samhälle - visst har det förändrats, men samtidigt finns det mycket man kan kritisera. Som att män och kvinnor som lever i traditionella familjer faktiskt har en manlig och kvinnlig över- respektive underordning. Eller att det kom till för att kontrollera kvinnans sexualitet. Det blir lite paradoxalt att förkasta vissa seder (som brudöverlämning) när andra seder (som att gifta sig) är lika sprunget ur en patriarkal kultur och samhälle.
Säger jag, som är en fanatisk motståndare av brudöverlämning och sitter och planerar bröllop. 
Själva grejen med bukettkastningen är väl att alla singeltjejer förväntas att kasta sig efter brudbuketten som "de giftaslystna kvinnor de är - för giftermålet är ju vad alla kvinnor strävar efter" (obs - ironi). Det är ju lite av en sådan attityd som uttrycks, och det är trist. Sen att kvinnan byter efternamn till mannens är ju inte specifikt amerikanskt, utan vanligt förekommande här även om det börjar förändras.
Åh, vad glad jag är så många smarta tjejer hakar på min tråd:
Danielaa: Bukettkastning är inte direkt patriarkalt, men den förutsätter ju att alla kvinnor som inte är gifta vill gifta sig snarast möjligt. Äktenskapet har fram till 1900-talet handlat om att maken mer eller mindre uttalat äger sin fru, är hennes förmyndare etc. Är man radikal så vill man inte vara med på något sådant, även om det inte har den betydelsen idag.
Ilbäckskan: Det är kluride det där med god tid. Jag hade ingen aning om att jag var det minsta sent ute (gifter mig i slutet av sommaren) innan jag kom till BT första gången.
Konichiwa, du hann före mig! Och skrev mycket mer genomtänkt också.
Äktenskap som sådant tycker jag inte man behöver förkasta som feminist, men däremot blir det ju konstigt när bara vissa (dvs man-kvinna) får ingå det - jag ser det som ett civilrättsligt kontrakt, vilket gör diskussionen med dem som absolut vill se kyrkvigseln som sakrament (eller i svenska kyrkan, sakrament-liknande). Däremot så blir jag väldigt störd av brudöverlämning, oskuldsförhärligande, bukettkastning (skulle aldrig nedlåta mig till att slåss om en bukett för att "bli gift" 
men man kan ju lätt avstå - det är mest fånigt och kanske inte riktigt upprörande) och ideer om att killar ska be flickvännens pappa om lov innan han friar. Och så brukar jag påpeka att namnlagen är könsneutral sen 1982. Sen undrar jag verkligen om vissas ekonomiska relationer i sina familjer...
Åh, vilken intressant tråd!
Själv får jag alltid lätt klåda när jag läser inlägg som går ut på att det är mer romantiskt med traditioner/idéer som har sina rötter i ett patriarkalt sammanhang. Varför skulle det t ex vara mer romantiskt att mannen friar än att båda parter gemensamt kommer överens om att gifta sig?
Ja, säg det? Hittills har ingen lyckats förklara det, trots att jag frågat upprepade gånger. Det brukar sluta i anklagelser om att vara radikalfeminist och antydningar om att man nog är mindre "riktig kvinna" om man ifrågasätter sånt...
Hihi, apropå att mannen ska be om pappans lov, när vi berättade för våra föräldrar att vi förlovat oss så blev faktiskt pappas första reaktion just det: men han har ju inte frågat mig. Vi blev väldigt paffa, men det var ett ogenomtänkt skämt och det har pappa insett efteråt, haha!
tycker nästan att det känns som att de flesta håller med om att om vi bara undviker de amerikanska traditionerna, så är bröllopet som sådant rätt så jämlikt ändå?
Sedan kan man ju diskutera om äktenskapet som institution är det!
Överhuvudtaget känns balansgången mellan romantik och vad handlingar som romantiken symboliserar vara ett område som ganska få egentligen problematiserar. Med problematiserar menar jag verkligen att man ska fundera över hur olika delar uppfattas av paret resp omgivningen. Vilka signaler vilka handlingar sänder och vad man vill uppnå med signalerna som sänds.
Hittills är bröllopsplaneringen min största utmaning gentemot mina toktraditionalister till svärföräldrar. Nästa utmaning blir den dagen maken och jag får barn....
Det svåra är att få sådana människor (som sväronen) att förstå att BÅDE maken OCH jag tjänar på jämställdhet. Att det inte bara är jag som ska vinna saker... att det handlar lika mycket om makens tillträde till olika arenor, som att jag ska lyftas fram. (exempel på detta är tex fördelning av föräldrarledighet, karriärplanering och hur val av bostadsort görs).
