Bröllop, bröllopsplanering och feminsim? Går det ihop egentligen?
Som feminist ser jag med fasa på hur jag och min blivande beter som rena karikatyrerna med det mesta som har med bröllopsplanering att göra. (Kolla bara på vem som häner mycket här!)
Kan man ha ett feministiskt bröllop? Kan man överleva planeringen utan att falla in i könsstereotypa mönster? Era tankar och funderingar, tack!
Jag lovade ju att kolla med sambon varför vi tjejer tar mer ansvar för vigseln och han sa att det säkerligen beror på hur det alltid varit. Att vi tjejer från början tagit kommandot och då har de inte behövt lägga sig i, dessutom är de osäkra på att de får, för de tror att det är något vi vill bestämma helt och hållet, att det ska vara på ett speciellt vis osv. Men sen sa han också att han tror mycket har att göra med att mycket i bröllop är förknippat med bruden: brudklänning, hår, smink, ring, brudbukett, sånt som brudgummen inte har. Men jag sa att även mannen har ju typ frack och han kan även ha en till ring om han vill och sen har vi ju catering, festlokal, bil, fotograf ja en uppsjö av saker som ju även innefattar mannen. Det var hans teorier, men han håller helt med om att det är något båda ska vara delaktiga i, vi har bara olika tidsuppfattning om när saker och ting bör göras ;)
Tillbaka till TS grundfråga om bröllopsplaneringen går ihop med feminism:
Allt jag gör i och utanför min relation med maken är inte fullständigt jämställt. Det beror helt enkelt på att det i vissa fall inte går att lösa helt rättvist. I vårt fall har hans jobb (eftersom det är fast plus ett gäng andra orsaker) fått styra val av bostadsort. Jag har valt att bosätta mig på den här orten fast jag vet att det begränsar mina möjligheter till karriär, eftersom min typ av arbetsmarknad har sin tyngdpunkt på orter som ligger utom pendlingshåll.
Det viktiga - i bröllopsplanering eller livet i relationen i stort - är att de avvägningar och beslut man tar är medvetna. Att båda är medvetna om de konsekvenser som olika beslut får, varför de fattas och på vilket sätt vem uppoffrar sig.
Någon nämnde "Det kallas kärlek" av Carin Holmberg. Jag har läst den i flera omgångar och kan konstatera att visst är maken och jag ojämställda i vissa avseenden, men inte på de sätt som beskrivs i hennes avhandling.
Ett annat lästips är "Att göra kön - om vårt våldsamma behov att vara kvinnor och män" av Ylva Elvin-Nowak och Helene Thomsson. Givande läsning om hur vi förhåller oss till konstruktionen kön! Rekommenderas verkligen, den är riktigt rolig på sina ställen!
När det gäller bröllopsplaneringen så erkänner jag förbehållslöst att jag var den som planerade och ordnade det mesta. Vi fattade dock alla större beslut tillsammans, inklusive kläder. Jag var med och valde hans, han var med och valde mina 
För mig var det helt okej att bröllopsplaneringen såg ut så, eftersom vårt liv för övrigt också följer den modellen. Jag är en planeringsfreak som skriver listor, budgetar och kom-ihåg-listor om allting. Maken är glad så länge han slipper pappersarbetet. Det är jag som sköter vår ekonomi, inklusive sparanden, räkningar och månads/årsbudget. Att det då blev jag som gjorde mycket av planeringen kring bröllopet föll sig naturligt.
Det jag tror att man ska vara vaksam på är om mannen i vanliga fall sköter pappersjobbet, planeringen och ekonomin, men lämnar över det till kvinnan inför bröllopet och inte bryr sig....
Hos oss är det väl mest maken som budgeterar (och skapar komplicerade förbenade excelsheet till allt...) och sedan när han kluddat fârdigt gar vi igenom allt tillsammans.Han kan ta ut budgeten pa flera ar framat i tiden.. Jättebra, men JAG vill inte sitta och göra det. Sa gjorde vi även inför bröllopet.. Jag är oftast den som fixar det praktiska med flygbiljetter, bokningar, leta upp catering eller vad det kan vara.
Jag är också pappersmänniskan i vårt förhållande, min sambo hade hand om räkningar förut, men efter åtskilliga påminnelser och avgifter som det för med sig, tog jag beslutet att ta över. Jag är lite chefen som tar reda på vad som behövs göras och sen delegerar jag ut vem som gör vad, det trivs jag rätt bra med :) Å andra sidan kan jag känna att det skulle vara skönt om han kunde ta initiativ ibland också, så jag slipper tänka, för ibland har man för mycket i huvet som snurrar....
Jag är definitivt pappersmänniskan också. Ordnar allt med bank, myndigheter o s v. Ska dock bli ändring på det som gäller dagis i a f. Är så trött på att vara den som håller koll på alla papper som ska hit o dit.
Jag har själv varit kluven hur man kombinerar bröllop och feminism som TS har funderingar om. Det var innan vi började planera men nu när det är mindre än ett år kvar så känner jag ändå att jag och min sambo klarar det hela väldigt bra. Vi har bestämt allt tillsammans och kommer med ungefär lika många idéer både han och jag. Och vi sitter båda och knåpar med inbjudningar och servettringar.
Det som stör mig lite är att många ofta frågar mig om bröllopet och undrar vad JAG har bestämt för lokal, kyrka, dekoration etc. Jag har förstått att folk tar för givet att det är kvinnan som planerar men de kan ju iallafall fråga min kille. Han vill ju också berätta om våra planer liksom.
Det som jag dock har haft problem och tampats med under hela denna tiden som vi planerat bröllopet är det här med kyrklig vigsel eller inte. Jag är inte speciellt troende och inte min kille heller. Och så har jag några homosexuella vänner och det känns jobbigt tycker jag att bjuda dem till ett ställe där de inte är välkomna att vigas.
Vi gifter oss borgerligt eftersom vi inte tror på det som Svenska kyrkan står för. För mig är det lika fel att viga sig i en kyrka utan att ha Svenska kyrkansgudstro som en del av er tycker att brudöverlämning är. Förstår det inte!
