Bröllop, bröllopsplanering och feminsim? Går det ihop egentligen?
Som feminist ser jag med fasa på hur jag och min blivande beter som rena karikatyrerna med det mesta som har med bröllopsplanering att göra. (Kolla bara på vem som häner mycket här!)
Kan man ha ett feministiskt bröllop? Kan man överleva planeringen utan att falla in i könsstereotypa mönster? Era tankar och funderingar, tack!
Oj oj så många intressanta diskussioner jag gått miste om! En massa om kvinnliga präster och bibeltolkning och feministteologi... Där fick jag för at jg inte håller mig uppdaterad!
Även om diskussionen nu gått vidare vill jag bara säga att jag också tycker att det finns många konstiga traditioner och patriarkala strukturer som lever kvar inom kyrkan, och då absolut inte bara Sv Kyrkan, men för min del känns det viktigt att stanna kvar i kyran och försöka åstakomma en förändring innifrån. Sakta men säkert förändras synen på kvinnor och även synen på Gud inom kyrkan tack vare feministteologin. Jag tycker att det är en fantastiskt spännande utveckling som sker med utformning av nya ritualer, nya formuleringar i de gamla riterna och nya vackra psalmer som bejakar både det manliga och kvinnliga.
För att återgå till den senaste diskussionen om färger undrar jag, var det inte så att kvinnor förr gifte sig i svart? Hur har det blivit en sorgefärg? Och rent etikettsmässigt ska inte heller killarna överglänsa brudgummen. Har han mörk kostym bör inte de andra herrarna komma i frack så där tycker jag faktiskt att det är rättvist. Annars brukar alla stackars killar hamna lite i skymundan när det kommer till kläder etc. Jag menar, vad är det som säger att sånt bara är intressant för tjejer?
tattar-emma; själv har jag inget alls för Ribbing och hennes gelikar. De enda jag fragar om jag funderar pa om jag kan ha ngt visst pa mig till bröllop är brudparet själva! 
. Men nu är vi bestämt väldigt OT.
Ingen aktivitet i den här tråden på länge - kom just att tänka på den när jag läste denna Dn-artikel idag.
www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp&a=729824
Kan ju säga än en gång att jag aldrig blivit så ifrågasatt om min omgivning som när jag flyttade ifrån min (då sambo nu) man för mitt jobb... det var MYCKET provocerande för många tydligen...
Jätteintressant artikel Anne!
De sätter verkligen fingret på en del av det jag var ute efter i trådstarten.
"De intervjuade männen och kvinnorna legitimerar ofta det relativt traditionella beteendet genom att hänvisa till personlig lämplighet och intresse samt behovet av kompromisser."
Exakt så är det, och exakt det ser vi exempel på här på BT (mig själv inräknad). Vi har analysen. Var är strategierna?
Anne:
Upplevde du att folk ifrågasatte dig mer för att du är kvinna? Eller är det i allmänhet provocerande att prioritera arbete/karriär över kärleksförhållande/samboskap/familjeliv?
Svårt att säga, men jag upplever ju att jag blir ifrågasatt för att jag är kvinna och valt jobb före familj för ett tag.
T ex så uppfattar jag att manliga kollegors familjer oftare följer med vid motsvarande beslut och det alltså är mer självklart för kvinnor att bryta upp och flytta med sin man än det är för just min man.
Och på ett sätt är det ju rätt självklart att man inte orkar ha samhällspolitisk experimentverkstad hemma i sin vardag jämt utan kör på det gamla o invanda i sina rutiner. Folk är socialkonservativa av naturen tror jag...
Jag tycker ändå vi är ovanligt medvetna - och ställer en hel del "självklara" värden på ända - men likförbaskat så vägrar jag att t ex borra... 
Ja, i förlägningen kan man ju se det som att du/ni väljer bort barn (i alla fall tillfälligt), och en kvinna som inte vill ha barn blir ju ifrågsatt.
Att kvinnorna ofta bryter upp och följer med beror väl på att mannens karriär anses viktigast (kvinnan kommer ju vara hemma med barnen under flera år), och han tjänar oftast mest. Om du vill svara på det: vilka argument hade din man för att inte flytta med dig?
anne på grönkulla skrev 2008-01-04 18:19:29 följande:
Ja, han tycker inte att det funkar i hans vardag och att han inte har råd att hoppa av sin karriär på det sättet. Vilket både jag o alla andra har stor respekt för. Jag brukar påminna honom om att om det vore tvärtom så vore trycket på mig att ställa upp för honom och ställa mitt eget liv på "hold" fr hans karriär mycket mycket större. Det som hedrar honom mest är att han aldrig har haft invändningar mot mina val utan peppat mig till tusen att gå min väg - även när han får betala en del av priset för det. Men jag tror att ifrågasättandet är störst utifrån - vi har valt tillsammans och ställer upp för varann till 100%. Svärmor vill nog, t ex, att jag ska ta bättre hand om hennes minsting. Nu får han ju sköta sitt eget hushåll, trots att han har en fru.
Men att andra ifrågasätter funkar när vi är överens. Om han misstyckte det minsta skulle jag nog inte orka driva det otraditionella valet. Han brukar mest vara chockad när jag beskriver hur ifrågasatt jag känner mig - det drabbar inte honom på samma sätt tror jag.
Samtidigt så måste folk få välja för sig själva vad som funkar för dem. Men en del av strategien vore ju att göra det lättare att göra otraditionella val. Och den sociala kontrollen över folk som bryter mot normen är rätt stark - många rättar nog in sig i ledet. T ex är det oavsett vem i ett par som tjänar mest alltid det som är argumentet för att det är bättre för dem att kvinnan är hemma med barnen...
Sen tror jag ju på att man måste uppfostra söner väl och kvinnors val av vilken man de lever med är central för vilka val man kan göra.
För mig personligen är det rätt ointressant vilken arbetsfördelning vi har i hushållet. Det viktiga är att vi gemensamt bidrar efter bästa förmåga - ekonomiskt, i tid/arbetsinsats och i moraliskt stöd - för "familjefirma vi".
