Bröllop, bröllopsplanering och feminsim? Går det ihop egentligen?
Som feminist ser jag med fasa på hur jag och min blivande beter som rena karikatyrerna med det mesta som har med bröllopsplanering att göra. (Kolla bara på vem som häner mycket här!)
Kan man ha ett feministiskt bröllop? Kan man överleva planeringen utan att falla in i könsstereotypa mönster? Era tankar och funderingar, tack!
indiebrud:
I mitt fall känner jag att vi verkligen har ett bröllop som passar de vi är. Sambon är även han helt emot "onaturliga" traditioner som inte passar i vårt vardagsliv så den konflikten har jag inte upplevt.
Däremot på andra områden känner jag igen mig. Speciellt efter att vi fått barn, där kan vi snacka konflikt mellan sig själv och normer. Pust...
I det fallet med att vara hemma med barnen o s v så bör man banne mig se till att maken pensionsparar åt en, eller fixar med ekonomin så man själv kan göra det. Vi har delad ekonomi så vi får lika mkt kvar var i egna pengar efter att gemensamma utgifter är betalda. Det funkar skitbra.
Min mamma kommer få urusel pension och dessutom skilde de sig för ca 7 år sen just p g a att hon var hemma i så många år. Inte kul att hamna i den sitsen.
rocketqueen: Jag har inga problem med att göra könsstereotypa saker - jag älskar smink och kläder och matlagning till exempel. Men som jag ser det uppstår det ju vissa problem just när det kommer till bröllop. Mycket av det bygger verkligen på - till exempel - manlig aktivitet och kvinnlig passivitet, på ett förakt och rädsla för den kvinnliga sexualiteten - och det är värderingar som åtminstone jag inte vill stödja. Samtidigt har ju jag också en liten prinsessa där inne som gärna vill ha det på ett visst sätt. 
konichiwa girl: Aha, där håller jag inte alls med dig. Om man inte vill gifta sig i kyrkan förstås, men det tycker jag ärligt talat inte går ihop med feministsynen så det är ju bara att slopa. Jag ser inte alls "manlig aktivitet och kvinnlig passivitet" i själva den borgerliga bröllopsriten i Sverige.
rocketqueen: Jag tycker egentligen inte att en kyrklig vigsel behöver vara ofeministiskt på något sätt. Förra gången jag gifte mig hade jag till exempel ett jättefint samtal med vigselprästen om feministteologi och hur viktigt jag tycker att det är.
Det är ju rätt många som gifter sig traditionellt även om de gifter sig borgerligt, med allt vad det innebär av att gå och vänta på att mannen ska fria, byta efternamn, ha slöja, kasta brudbukett och så vidare - som motsvarar vår uppfattning om romantik. Det är inte någonting som är exklusivt för en kyrklig vigsel.
Jag instämmer helt med konichiwa girl, man får ju ha ett samtal med prästen också innan så h*n vet vad man har för typ av förhållande, det tänker jag göra!
Kyrkans värderingar känns väldigt ofeministiska - speciellt i praktiken -, och därmed tycker jag att riter som tillhör denna församling också blir det. Bara en så enkel sak som att utgå från "Gud Fader" tycker jag säger ganska mycket.
