Hej på er! Igår var vi på första prenatal-kursen med roliga barnmorskan. Dessvärre ligger sjukhuset i andra ändan av stan och kursen började mitt i rusningstiden så det tog jättelång tid i taxikö, med toxisk luft, på väg dig. På plats träffade jag en av mammisarna från min Bumbs and Babes-grupp, plus att det naturligtvis fanns en massa andra mammor. Pratade med ett blont yrväder från manhattan, det låter kanske hemskt men hon och jag och typ en till var de enda som inte såg ut som stora, plågade pyramider utan hade fixat oss fint och utstrålade livsglädje och energi... antagligen på grund av att vi är hyfsat små och smidiga samt lyckligt lottade på hälsofronten. Ja, och så är det ju KUL att få vara med om detta, för bövelen! Kursen är på intet sätt interaktiv utan tvärtom väldigt kinesisk i det att barnmorskan pratar oavbrutet i två timmar om Braxton Hicks Contractions, sammandragningar, svullna fötter och annat som jag tack och lov inte upplevt. Däremot verkar det bara jag som har så in i helvetes ont i revbenen, och varför det är så har jag ingen aning om, jag är inte särskilt jättestor eller så. Jaja, det är bara att härda ut för det tycks inte vara på väg bort.
Och snyyyyft - idag och i morgon och säkert ytterligare ett par dagar framåt kommer det att vara sakna mannen-tema för mig, han sitter just nu i en taxi på väg till flygplatsen och planet som ska ta honom till Frankrike och sedan, nästa vecka, åker han till Portugal. Vet att man saknar på olika sätt, för oss är saknaden akut fysisk för vi är den störiga typen av par som omöjligt kan låta bli att klappa och pussa och pilla på varann, även i offentliga situationer. Händerna vill bara ha det så. Så nu känns det väldigt kallt i rummet.
Lapinette: Förstår så väl din misströstan. Du är alltid så himla positiv och uppåt-framåt, det är snarare det som utmärker dig. Man vet ingenting om någonting, så är det bara... men en sak är i alla fall säker, en dag kommer ni att ha ett knippe söta busiga barn, oavsett var de kommer ifrån. Och oavsett vad ni behövt gå igenom innan. Det finns alltid en utväg.
Stålis: Kanske var det "Ett barn blir till" av Lennart Nilsson? En praktfotobok som vad jag vet kom redan i början av sjuttiotalet och som var - och är - unik och berömd i hela världen! Min lilla brorsdotter som är 18 och ska bli läkare, som mamma och pappa, avgudar den.
Förhoppningsis - nej vad kul att ni ska testa! Och som sagt det är ett lotteri, men testa kan man ju alltid göra... håller med dig, känns som om folk antingen har jättelätt eller jättesvårt, känner inte till så många som befinner sig mittemellan. Mitt tips är att ha kul när ni startar bebisfabrik, för om det går segt så har ni ju i alla fall trevligt på kuppen. Mitt göra-barn-sex var helt fantastiskt eftersom det var allra första (och enda) gången i mitt liv som jag gjorde det utan gummi. Synd som sagt att det inte varade lite längre... För trots att "alla" tycks ha ett sagolikt sexliv ända fram till förlossningen kan jag bara säga att dit hör INTE vi, har faktiskt inte gjort det en enda gång, vi pratar lite slött om att vi borde men så ligger vi ändå bara där och gosar och masserar varann och pratar om framtiden. Tror att det handlar om att vi båda är ganska nöjda, trots allt.
svanskotor: Det är jättevanligt att bryta den, antingen innan eller under förlossningen. Och för de flesta läker det på några månader. För mig tog det av nån anledning skitlång tid och jag har aldrig blivit riktigt återställd. Bröt den i samband med ridning (det brukar de flesta förutsätta!) men knasigt nog smällde jag av den mot knoppen på cykelsadeln i samband med att jag skulle agera hopptränare åt en kompis. Så fort gick det. Nu kan jag ju inte låta röntga mig (man kan inte det när man är gravid, farligt), så vi får kolla den via ultraljud istället. Men på sjukhuset tyckte de inte att jag var ett dugg konstig när jag ventilerade min rädsla. Och som sagt, vill jag ha snitt så får jag ju det. men jag hoppas hoppas att jag slipper det; ser ju ärligt och uppriktigt fram emot förlossningen och vill inte gå miste om upplevelsen.
Nä, om man skulle ta och göra lite frukost.
Oki, omelettfrukost blir det. Det är verkligen en sån dag; regnig och... inte så glad. Men om ett par timmar ska jag i alla fall luncha med en av mina kinesiska väninnor och hennes nya flickbebis. Och sen ska jag nog jobba lite och eventuellt gå och simma och handla det sista inför tjejmiddagen. Vi blir nämligen en till... och jag har bestämt mig för att göra en liten förrätt också. Min standard, pilgrimsmusslor med parmesan, flingsalt, svartpeppar, olivolja och crema di balsamico på ruccolabädd.
Kram på er, G