Jaa, Ståliiiiis! Kom tillbaka, du är rolig, cool och snäll! I miss you!
Förhoppningsis, självklart håller jag tummarna så hårt som jag vågar i mitt nuvarande skröpliga skick. Du är superduktig, vidhåller jag. Även om du inte alltid själv känner att du är det. Men du kommer tids nog att hitta ett jobb som du trivs med, och så kan du inspirera mig också vid senare tillfälle.
Din mans mormor... önskar att det fanns någon liknande i min släkt men både mannen och jag har sammanlagt 0 morföräldrar i livet... och som salt i såret har hans ofantligt tjurskalliga mamma brutit kontakten med HELA sin släkt, vilket följaktligen också diplomatiske (och stundtals en smula handlingsförlamade) mannen har gjort; mina föräldrars vardera ett syskon är döda, av mina kusiner återstår endast 3 (prima fysisk hälsa i min släkt, dessvärre står det illa till med den mentala förstår ni) varav två bor i Canada och bara bryr sig om små utställningshundar och dallassmink, respektive stora hamburgare. Den siste bor kvar i ungern och ägnar all kraft åt att bedriva fejder med sin egen familj (eller den lilla spillra som återstår, dvs min farbrors försupna hustru)... Slutligen har mannen två kusiner på sin pappas sida varav den ena är skitskum och den andra jättejättesnäll, så det är alltid nåt. Och hans faster är djupt deprimerad och vägrar lämna sin byhåla i Normandie, varför resten av släkten surt vägrar hälsa på henne.
Vad folk håller på!!! Tack och lov har vi våra syskon. Mina bröder med sina, eh... okej fruar, och deras absolut adorable vardera tre barn. Mannens småknasiga men plikttrogna syster och hans helsköna bror med ännu skönare tyska hippiefru + 3 barn. Which reminds me... måste skicka blommor snart till hennes födelsedag.
Stackars jordnöten att födas in i ett sådant nuthouse. För vi är ju liksom båda såååå himla normala ;)