Hej på er!
Först och främst - grattis Amelle!! Grattis till känslan av att ha hittat rätt, och till en jättevacker klänning. Ser fram emot att få se den på "rätt modell", dvs du, och det där bystpartiet var speciellt fint... den var säkert värd varenda krona. Ha inte ångest, ha roligt!
Nu har min väninna åkt hem. Det har varit fem stinna dagar, av jobb - både reklam och journalistik - och en massa kul. Nu ligger jag här, en smula febrig, med slemmig ond hals och värkande mandlar. Men glad ändå. Särskilt som vi höll på att förköpa oss i morse... och lyckades avstyra det hela. Vi har nämligen följt Hemnet i ett par månader nu, som ni vet har vi en 2,5 på Kungsholmen och det är en aning för litet när man har barn + att jag jobbar hemma. Därför tänkte vi att vi skulle köpa lägenheten bredvid, alt ovanför, om de blev lediga. Idag blev just en kanonfin tvåa ledig, till ett bra pris, vilket skulle innebära att vi fick en 4,5 på 112 kvadrat med två stora balkonger, genomgående, tre härliga perspektivfönster i fil mot gården... ja, ni fattar. Ojoj vad upphetsade vi blev! Tills mannen snabbt räknade ut vad vår totala månadskostnad skulle landa på: SJUTTON TUSEN! Jag bara: Näe, nu lägger vi ner detta snabbt som fasen. Och han bara "Men vi har råd" (vilket vi har, med god mariginal dessutom). Men det hör liksom inte till saken. Vi har lovat oss själva dyrt och heligt att aldrig mer fastna i nån lånefälla, vill vara fria, jag vill hellre lägga min tid på att laga goda middagar och fixa mysigt än att slita hund på något tråkigt kontor, vill bara jobba när jag får lust, vill ha en jättestor gosig soffa och en jättestor TV, vill gå ut och dricka champagne, vill resa, vill köpa fina skor, väskor och kläder eftersom det råkar göra oss lyckliga, eller kunna sälja snabbt och ta vårt pick och pack och flytta till USA - om det är det som gör oss lyckliga. Det är otäckt lätt att trycka på knappen och låsa in sig själv i ett fängelse av plikter och skulder. En dag kommer vi säkert att köpa större. Eller inte. Men jag vet att det alltid kommer att vara bra hur som helst. Fick övertala mannen i säkert en kvart, sen kramade han mig lättat för typ hela försörjningsbördan ligger på honom.
I förrgår simmade vi tusen meter sen gjorde vi modedelen av vårt designreportage. Flanerade längs ljuvliga xinle Lu och intervjuade modedesigners som varit med i Elle, Vogue och nationella TV-kanaler - jo, de finns, folk som skapar originalgrejer. Sen köpte jag en fantastisk uppdragbar plåtrobot i present till mannen, i en butik som bara sålde repliker av kinesiska leksaker från typ femtiotalet. Pris: femtio spänn (och då orkade jag inte ens pruta). När jag kom hem läste jag i Elle att robotar är jättetrendigt och att exakt likadana plåtrobotar säljs för närmare 300 spänn i skandinaviska inredningsbutiker. Där ser man.
På eftermiddagen var jag rejält sänkt (pekinganke-lunchen bidrog helt klart) så jag låg på soffan och vegeterade medan väninnan gjorde fåfänga försök att hitta kläder som passade hennes kurviga kropp (hon har alltså bröststorlek DDD och klädstorlek 34 samt jättesmal midja - yes, helt naturligt och efter att ha fött två barn - så det var heeeelt omöjligt). På kvällen lagade vi mumsmiddag och satt och tjattrade till midnatt medan vi testade nya jelly belly jellybean-recept (choklad jalapeno var fin).
Igår var hennes sista dag här och den första genmensamma med mannen, på evigheter (jag jobbade ju t ex hela förra helgen). Vi promenerade bort till området med klädbutikerna, sååå mysigt under det välvda taket av trädkronor, väninnan hittade fina design-outlets längs vägen och köpte även hon en robot till sin plastson. Fikade på favvobohemkafeet, sedan blev det lunch på vårt vanliga ställe, med hisnande utsikt över parkens trädkronor, i stekande sol. Tyvärr kunde väninnan inte ta del av vyn eftersom hon är väldigt höjdrädd. Desto mer imponerande att hon sedan, med självande knän, ville upp i världens tredje högsta byggad, till 340m höjd med panoramautsikt över hela stan... Efter vår hightech-trip gjorde vi ett halsbrytande kast tillbaka över floden, till den äldsta, mest kaotiska och kanske charmiga delen av stan. Över den hänger sedan tio år tillbaka ett kompakt rivningshot - redan nu har man skövlat kanske åttio procent och nu återstår bara en liten plätt av gränder och prång och marknadsgator, men till min jättestora lycka såg jag flera av gatorna kantas av bambubyggnadsställningar - antagligen har turisternas intresse gjort att man bestämt sig för att bevara, trots allt. Men det var nog på håret... Efter vår lilla fotoexkursion där, åkte mannen och väninnan på en oljemassage medan jag begav mig raka spåret hem till soffan. Hade jätteont i revbenen och var dödstrött, dessutom hade vi bokat middag på coola japanen som jag berättat om. Vi satt kvar till stängningstid, sedan åkte vi till Cotton's, en vacker sekelskiftesvilla i fyra plan där man sitter i soffor under röda och gröna retrolampor, med brasor och skön musik, alternativt i den förtrollade trädgården med trämöbler och värmelampor. Bäst av allt - här hänger inga äckliga affärsmän med unga kinesiskor, bara kreativa människor med gitarrer i näven, eller för all del mina designer- och reklambekanta, plus ungefär 50% unga, avslappnade västerlänningar med macdatorer i väskan. Vår största invändning har tidigare varit att de inte säljer champagne på glas, men min onda hals ville ändå bara ha té och väninnan var för lycklig för att klaga över det äckligt sura glaset freixenet. Kom i säng vid 1-tiden och insåg att jag... eh... inte står pall längre. Idag blir det övervägande horisontalläge men en manikyr har jag i alla fall bokat in (pedikyr för mannen), efter lunchen på samma ställe där vi var igår.
Ja, så trots att jag är sjuk är jag på väldigt gott humör. Älskar hösten med femton grader och sol och svala kvällar, att himlen för ovanlighetens skull är blå, att vi ska åka till Kinesiska muren om fyra dagar och att jag ska träffa min trevliga mammagrupp på onsdag. Framför allt är jag glad att vi inte köpte någon lägenhet... brrrr.
Kram på er, G