Jag älskar också tjocka kinder, får som sagt en väldig lust att bita (mjukt) i dem, men det har varit en dyrköpt kärlek. Är själv begåvad med bebiskinder och mannen retar mig ständigt för det. Hade de kärvänliga trakasserierna inträffat under min ömtåliga tonårstid, då hade det nog varit "bye bye mannen", jag HATADE mina kinder och ville till och med fettsuga dem! Höga kindben var idealet, gärna med små gropar under som skulle accentueras av en aggressiv rouge-triangel. Men nu gillar jag ju desto mer att jag ser så barnslig ut. Och på bebisar är det ju helt ljuvligt! En av mina kompisar fick en son som redan som bebis var långsmal och liksom "handsome", med gammelmansögon. Måste erkänna att jag tyckte att det var en smula obehagligt...
Vet inte om jag berättade det, men för ett par dagar sedan skickade jag in en testöversättning via reklambyrån, till ett modeföretag som hade sparkat en lång rad av översättare av oklar anledning. Jag var en smula skärrad men beslöt mig ändå för att ta risken och ha kul med texten, dvs göra en rätt fri tolkning av innebörden, med äkta "fashion"-känsla. Svaret kom först tre dagar senare - "they LOVED it!" sa min lättade uppdragsgivare. Och med det 17-sidiga dokument som jag mottog idag, från en stressad VD på en konsultfirma (jag passade på att höja mitt arvode med 30 procent pga desperationen i hans röst hehe) lär det inte bli mycket helg för min del.
Ikväll blir det dock tjejmiddag hemma hos fabulousväninnan, som varit oroväckande uppslukad av jorden sedan hon fick sin bebis för tre månader sedan... det kan väl aldrig vara normalt, eller..?
Kram, G