Hej sötnosar! Då får jag kanske bidra med en lättlagad men fyllig vilt-anrättning, med en sås som jag själv tycker är rysligt god till vilt. Gjord på svenska rotfrukter som är godast i världen! Såsen är ganska kraftig så man behöver inte ta så mycket.
(I såsen tycker jag att du ska ha ett vin som motsvarar det femåriga men enklare, för husfridens skull.)
2 dl fint tärnade rotfrukter (morot, palsternacka, purjo + lite selleri)
4 dl smakrik buljong (kalv, kantarell etc)
1 dl rött vin
3 cl balsamvinäger
Smör till stekning + ev. lite till montering
Fräs de fint tärnade grönsakerna i lite smör. Slå på vinet och buljongen. Koka ihop tills 2/3 återstår och smaksätt med vinäger, salt och peppar. Montera med en msk. smör. Ev. kan man mixa med mixerstav men inte för mycket, det ska vara lite rustikt.
Till detta kan du servera en potatis / jordärtskockepuré:
250g potatis
200g jordärtskockor
salt + peppar
Lite crème fraiche
1 msk smör
Koka potatisen i saltat vatten och mosa med gaffel (lite slarvigt alltså).
Skala och dela skockorna, koka dem mjuka. Slå av vattnet och mixa till en slät och krämig puré med smör och crème fraiche. Smaka av med salt och nymalen svartpeppar.
Lämpliga tillbehör är smörfrästa sockerärter / sugarsnaps / haricots verts med flingsalt, svartpeppar och några pressade vitlöksklyftor samt smörfräst svamp (tattisar? Svart trumpet? Annars funkar skogschampinjoner fint).
Om du får tag på rådjursinnerfilé och lyckas att inte steka sönder den så slår det ju det mesta... annars funkar ju både hort och rådjur, inner- som ytterfilé.
Till förrätt skulle jag servera parmainlindad smörfräst marulksfilé (hålls ihop med tandpetare) i min busenklaste favorittappning: Bädd av ruccola, på med marulks-parma, ringla över crema di balsamico citron (eller gör en snabb vinaigrette med citronjuice, fyllig olivolja, flingsalt + grovmalen svartpeppar), toppa ev. med några grovhyvlade pecorinoflagor.
Och till dessert... crème brulee (rått skratt, har aldrig lyckats själv). Min man brukar dock få göra desserten, ofta någon tarte eller clafoutis.
Margaux: Du har varit saknad! När ska du sluta vara så glamorös, berest och spännande och bara sitta härinne och vara lite småfrustrerad och uttråkad och srkiva jättelånga inlägg, som en del andra ;) ? Brunost är typiskt såntdär de kan ta 250 spänn för på Noma eller Mistral. Återkommer i minnet ständigt till Marie Laveau och deras dessert "müsli med yoghurt" för 99 kronor.
Igårkväll var jag på japanska Shintori Null, en obeskrivligt coolt inredd japan som jag redan tjatat om. Och maten är inte sämre, japansk avant garde. Till förrätt rock n' rollsallad som tillreddes vid bordet, med ett berg av fishflakes. Sedan: En rätt med det ödmjuka namnet claypot rice, som var en puttrande lergryta försedd med en stor bit hälleflundra med berberisbär (eller vad det heter)... men den fick inte leva länge för servitrisen tog raskt fram en karamelliknande sås som hon hällde över, varpå hon massakrerade ner fisken i riset med sin lilla träspade. Urgott. Och så yakiniku, eller om det var sukiyaki, i alla fall ett fat med otroligt möra, tunna skivor av oxkött, svampar, risnudlar och lite annat som skulle puffas ner i en kokande gryta med en sötsur sås där det simmade lite lök och svampar. Lapinette, ursäkta om jag typ skändar din nationalrätt med min okunskap.
Bäst av allt var sällskapet, min kinesiska väninna Isabella. vi har alltid så himla trevligt, skrattar och pratar, och när jag lämnat bordet (3 timmar senare igår och så mör i baken) känns det alltid som om jag lärt mig enormt mycket. Spelar ingen roll vad jag frågar, hon har alltid nåt svar och man sitter med stora, runda ögon och lyssnar på hennes återgivande av gammelfarmors äventyr med lindade fötter, universitetsstudier och senare lärarjobb (trots att kvinnor generellt inte fick jobba, kulturrevolution, tvångsarbete (hon var ju beläst och därmed en klassfiende) och till sist död vid 95 års ålder. Isabella har för övrigt läst den där boken som jag läser, just nu, tillsammans med en massa andra böcker som hon fått av sina utländska kolleger vid det amerikanska företag där hon jobbar som jurist. Och ändå är hon söt som socker och evigt leende, 29 år gammal... jag tycker så synd om alla västerlänningar som bara umgås på sportbarer med ölhävande landsmän.
I gengäld kunde jag locka Isabella ur diverse villfarelser om den västerländska kulturen, ofta försköningar. Ja, som att det inte förekommer någon tidningscensur i Sverige (det gör det kanske inte, men väl enorma påtryckningar och krav på åsiktskonformism - believe me!), att västerländska svärmödrar alltid respekterar sonens och svärdotterns önskan om självständighet, samt att de olika generationerna undantagslöst har en fin relation baserad på att alla parter behandlar varann som vuxna (pah!), att västerländska föräldrar inte har några krav och förväntningar på sina barn, et cetera, et cetera. Precis som mina övriga kinesiska väninnor känner Isabella ofta att hon nästan dukar undan av allt tryck - man ska vara vacker och behagfull, man ska lyckas i karriären och snärja en rik man för att säkra pensionen (den enda inkomstkällan för föräldrarna är i allmänhet barnen) för bägges föräldrar, man ska föda ett barn och det ska vara en pojke. Och så vidare. Det är ingen slump att hon och mina andra tjejkompisar tidigt flyttade från sina hemstäder och började läsa vid universitet i Beijing och Shanghai... vilket annars är väldigt ovanligt här, där barn ofta inte lämnar sina föräldrars lägenheter förän efter bröllopet... och ibland inte ens det.
Nu har mannens kompis åkt. Han lämnade ett stort hål efter sig, han är så livlig och... mycket. Såklart tycker jag att det är skönt, men mannen har haft så roligt! Om en vecka kommer min väninna, då ska mannen på affärsresa till Portugal + Frankrike och troligtvis få träffa sina polare igen.
Nu ska jag krypa tillbaka i sängen och fortsätta läsa om den läskiga, läskiga kulturrevolutionen, sen är det dags för min mammagrupp med brunch, mingel och dagens talare: En australiensisk professor i psykologi som berättar om depressioner och nedstämdehet inför och efter förlossningen. Men det har jag kanske redan berättat?
I övrigt rekommenderar jag gärna richard Hawley's nya. Skön, vemodig, aningen femtiotalsretro från f.d keyboardisten i Pulp.
Kram. G