Izunia: Jag tycker absolut inte att det är konstigt att man inte gillar att laga mat. Tycker att det är trist med folk som är helt ointresserade av vad de stoppar i sig, men det är ju inte samma sak. Att lägga jättemycket tid, pengar och energi på något som förbrukas på en, max två timmar kan upplevas som det absolut mest meningslösa som finns. Sådär kände ialla fall jag fram till för några år sedan. Och känner fortfarande om det tar för lång tid. För vardagsmatlagning är 30 min max, för tre-fyrarätters festmiddag, max 2-3 timmar. Grejen är att jag är så himla kräsen. Vill tex alltid ha sås och den ska vara god. Och vildris och sånt. Då tar det ju onekligen mer tid. Men jag lagar alltid bara sånt jag har lust med, och det jag är sugen på. Tror att jag, mer än något annat, är bra på att få mig själv att det är roligt - dag ut och in. För i nio års tid har faktiskt maten stått på bordet i princip varje kväll, när mannen kommit hem (utan att han nånsin bett om det). Och varje dag är vi lika nöjda båda två, efteråt.
Nu är de ute och svinar, pojkarna. Fast det började inte bra... jag lagade en rätt ambitiös middag och de somnade i soffan båda två, efteråt. Jag väckte dem med kaffe klockan halv elva och sa att "nu får ni gå, för jag vill höra lite skönt skvaller i morgon, i min miserabla DVD-tillvaro." De förenklade planen en smula, det blir en bar i en fransk villa i närheten istället för att "göra" skyline-terrasserna och klubbarna längs The Bund, det tar de i morgon istället. Okej, så kompisen svidar om, i jeans och polotröja (alltså som i Fred Perry polo). Mannen försvinner in i garderoben och kommer ut i skräddarsydda byxor, vit skjorta och bästa berluti-skorna. Kompisen tittar olyckligt upp på sin 20cm längre kompis och säger: "Ojdå, det är visst finklätt som gäller på de där ställena?" Varpå min man ivrigt skakar på huvudet och intygar att nejdå, man kan ha vad som helst. Det hjälper inte ett dugg, kompisen skyndar olyckligt in på toaletten; jag lockar in mannen i vårt dressingroom och förklarar genast det här med solidaritet, vi tjejer är ju världsbäst på det (jag hör alltså till dem som då och då fortfarande ringer mina tjejkompisar innan utgång för att höra vad de ska ha på sig, så att man klär sig... varken bättre eller sämre utan ganska exakt likadant). Hur som helst... när de gick bar mannen T-tröja, men de italienska skorna behöll han på, där går av någon anledning alltid hans gräns ;)
Amelle, hur funkar det där med babysim? Det är urgulligt men måste de inte lära sig simma ändå, senare? Tycker i alla fall att det verkar vara en jättekul aktivitet att göra med sina barn.
förhoppningsis: Gillade självklart den där artikeln jättemycket :) Själv känner jag mig ständigt en smula (=tillräckligt) "bad" eftersom jag bryter mot både svenska och kinesiska tabun. Sen är det ju en annan grej med att man bor här, och det är ju att de använder gifter, färger osv som varit förbjudna i Sverige i typ femtio år. Ja, som DDT. Och man har verkligen ingen aning om vad det är i maten större delen av tiden! Antibiotika, hormoner, tungmetaller... vem vet? Så då har man liksom inga mariginaler att gambla med ostar och annat. I sverige skulle jag nog vara bra mycket mer uppstudsig än här.
Har jag visat er den skojiga kinesiska förbudslistan, dvs vad man får och inte får äta och göra när man är gravid och kines? Den får livsmedelsverket att framstå som oändligt resonabel.
Amelle: som värdinna är jag nog... halvperfekt. Jag gör å ena sidan bra ifrån mig när det gäller service av olika slag, å andra sidan tjafsar jag en del på ett allt annat än diplomatiskt sätt. I synnerhet tjafsas det när min egen man är med - plötsligt är vi inte alls så överens om "allt" som vi brukar vara. Och ändå tycker vi i grund och botten väldigt lika, alla tre.