Pastaprecision (sorry, har lagat mat de senaste två timmarna och har inte inspiration att skriva nåt annat). Receptet har jag hittat på själv så jag höftar lite, ni kan improvisera vilt med andra ord. Men detta brukar gifta sig fint:
En lök (purjo går fint). Sex vitlökslyftor. Två paprikor, en halv zucchini. 200g rökt lax. Rivet skal + juice av en citron. Ev. vitt vin. Ett paket matlagningsgrädde (men crème fraiche funkar också, då kan man skippa citronjuicen). 1 fiskbuljongtärning (eller fiskfond). Nymalen svartpeppar. Idealmjöl till redning. Tagliatelle, gärna fullkorn!
Hacka löken, strimla paprikorna, skär zucchinin i kvartar och pressa vitlöken. Fräs sakta grönsakerna i olivolja, lägg i zucchinin mot slutet så att den inte blir mosig. Häll sedan ner resten av ingredienserna, laxen ska vara skuren i bitar. Red med idealmjöl (eller är det bara jag som använder det?).
Koka pastan till strax innan "al dente", lägg ner den i grytan och låt puttra ihop. Servera med ärter eller spenat. Rosévin funkar fint, eller ett fylligt vitt. Klart!
förhoppningsis, yepp det är mannens ohängde polare som är här. Han hade med sig en laura mercier body butter till mig, bless him. och han berättade också att han har bott i Laura Mercier's lägenhet i Chelsea, New York, fråga mig inte varför! Men han är ju filmare så han har märkliga kontakter lite överallt. I morgon ska jag valla honom genom de svårupptäckta konstnärskvarteren, sen får han klara sig lite mer på egen hand för jag lever ju gärna latmansliv numera. Och åh vad o-lat jag känner mig nu när jag måste prata franska heeela tiden med mannens kompis.
amelle: Den där skimmeln blev jag jättekär i på bilden. Har en barnslig fäbless för just skimlar, har själv haft två riktiga sagohästar, en rödskimmel med böjande, gräddvit man och svans och vita hovskägg. Han hette Pascal och var en welshponny och bara sååå vacker, dessvärre också väldigt nervös så honom sålde jag snart till en tjej med större mod och - framför allt - tålamod. Och sen en kritvit connemaraponny som hoppade allt, oavsett hur fel han än kom på hindren. Han var som en katt och vi vann och vann, det var honom jag tävlade fälttävlan med. Trots att jag är så harig kände jag mig helt trygg med honom. 150cm - iuuuh vad läskigt! Not for me. Vann en höjdhoppstävling med min vita ponny, det var väl närmare 150cm, men det var ETT hinder, en gång och det fick räcka ;) Framför allt var det frivilligt, inte så att han hoppade över staketet eller så.
P-piller kontra mens: Min mens har alltid varit snäll och beskedlig så jag har inte direkt behövt fundera av den anledningen. Och härförleden var ju mensen försvunnen i 2 års tid. På ett sätt skönt men ibland låg jag faktiskt vaken på nätterna och undrade om jag nånsin skulle kunna få barn... det var nog då jag insåg att man inte kan ta något för givet och att man inte bestämmer själv.