När märker man av det?... 1 år!!!!

BS: ja det funkar faktiskt mkt bättre med amningen nu. Jag vet ju vid det här laget vad medicinen är om man vill öka produktionen så jag körde täta amningspass i lördags (8 st på ett dygn vilket är minimum för att öka tydligen) och nu så räcker det med ersättning 2 ggr per dygn; en gång på kvällen innan hon somnar för natten och sedan mitt i natten när hon vaknar. Mitt i natten (hon vaknar numera bara en gång per natt!!!) klarar hon sig eg med amning bara men jag vill att hon ska sova mer än 1-2h innan hon vaknar igen så jag fyller på med lite ersättning. Så i natt sov jag från kl 22-03.30 och sedan från 04.30-07.30 - en vanlig natt förutom att det är upphackat. Men är det bara en matning per natt så klarar jag det galant! Jag är väldigt glad att mjölken verkar räcka på dagen iaf, det underlättar och är smidigare när man är iväg ngnstans och kanske blir kvar längre än man trott - maten är ju alltid med och av rätt temp!

Usch, jag lider med dig BS att Iris är en sådan onöjd bebis. Jag undrar om ngt kan vara fel? Har hon längre skrikperioder, typ 3-4h i sträck? För det är väl det som är definitionen på kolik? El skriker hon bara ibland fast väldigt ofta? Kolik brukar ju annars bli bättre efter 4 mån men det är väl kanske inte det Iris lider av, annars hade väl det konstaterats vid det här laget. Kan inte Bvc ge dig några tips alls vad du kan testa för att få henne att skrika mindre? Kan de kanske sammanföra dig med andra föräldrar som har haft samma problem så du kan få tips av dem? Bvc har ju sett det mesta...
Jag förstår absolut att du känner dig deppig över att inte kunna vara med i gemenskapen på den där babymassagen - det hade jag med gjort!

Alltså Moa skriker ju också ibland, oftast när hon är trött och ändå inte somnar. Så jag kämpar fortfarande med att få henne att sova på dagarna (men är himla glad att hon sover så bra på natten!). Och idag tex fick jag henne att somna och så duschade jag och hoppades att jag skulle hinna klart innan hon vaknade men det gjorde jag inte, så hon började ju skrika. Men då fick hon faktiskt hojta lite medan jag gjorde mig i ordning, annars blir jag ju aldrig klar känns det som. Man kan inte ha en ständigt nöjd bebis, så är det bara.

Koko: precis det du känner kände jag också när jag väl blev gravid. "Hjälp, nu blir vårt liv jättestyrt och vi kan inte vara spontana, gå på restaurang, åka på weekendtripp när som helst etc". Men vi var ju ändå redo för en förändring i vårt liv även om förändring alltid är skrämmande. Och man kan göra mer än man tror tillsammans med bebis... Visst man kan inte vara jättespontan men i ärlighetens namn var vi inte så superspontana längre ändå, vi satt mest hemma iaf Det finns en BoKaspersång om det (Ingenting alls tror jag den heter), så träffande. Man vill ha möjligheten att vara spontan och flexibel men hur ofta behöver man det eg???

Hej tjejer,
här försvann man tidigt igår & så missade jag totalt den intressantaste diskussionen på länge!

Många tänkvärda inlägg - känner igen mkt av det. Har inte alls varit säker på detta med att jag absolut vill ha barn & är fullständigt övertygad om att man kan leva ett fullgott liv ändå. Hade faktist en liknande diskussion med min väninna MissX igår kväll - hon är 36 & singel, vill gärna ha barn, men inte till vilket pris som helst.
En del åker ju till Köpenhamn & kör insemination för att de så otroligt gärna vill få barn, även om mannen i deras liv saknas. Men detta är inget alternativ som MissX överväger - behagar inte Mannen med stort M dyka upp, då får det vara med barn också. Pratade en del om just detta att "åren går", men var tämligen överens om att oavsett när i livet som hon träffar Mannen, så kommer de att ha ett väldigt bra liv tillsammans, med eller utan barn. Jag tog inte alls för givet att det skulle funka för mig & mannen, det fanns en hel del tankar på adoption - men om inte så är jag övertygad om att mannen & jag skulle ha ett fantastiskt bra liv tillsammans utan barn. Vi är stora livsnjutare båda två & tycker nog allt att vi är duktiga på att sätta guldkanten på vardagen.
Faktum är att jag den senaste veckan faktist undrat några ggr vad jag/vi i hela friden har gett oss in på. Inte direkt ngn återvändo nu med mindre än fyra veckor kvar till BF, men vaknade i vargtimmen häromnatten & undrade om detta verkligen är vad jag vill...

Kanske inte helt solklara tankar, men ville bara babbla av mig lite grand.

Sweet, Telis & Lappis - stooooora kramar till er

Telis förresten - kom just på att om en dryg vecka så är ju du i Gbg - ser fram emot att ses!

Lappis: du skrev att du inte tror att ni kommer att bli gravida. Jag förstår känslan för nu har ni ju försökt ganska länge och med olika metoder, men bara för att du KÄNNER så så ÄR det ju inte så. Det är väl också en försvarsmekanism att ställa in sig på att det inte kommer att gå för att inte bli besviken. Men titta på Frejis - de hade ju försökt ännu längre och de blev ju faktiskt gravida även om de tyvärr fick MF. Så det kan visst gå. Men jag förstår att man tröttnar till slut och nästan ger upp. Jag hoppas innerligt att ivf kommer att lyckas för er!

Mrs B: nej jag har inte läst den men skulle gärna vilja.

Oj, nu vaknade en ledsen tjej!

Hej Muggles,
först en halvtimmes prat med dig på tfn & nu är vi härinne båda två
Är jag effektiv på jobbet eller.... NOT!

Ah, mössan hade åkt ner över ögon och näsa (hon sover i vagnen efter att vi varit ute och jag ville inte väcka henne genom att dra av mössan), nu somnade hon om

Jag har också haft de där funderingarna "vad i hela friden har vi gett oss in på" - både under graviditeten i början speciellt, och mkt nu för några veckor sedan när det var som värst med sömn och skrik. Flera ggr sa jag till mannen när han kom hem från jobbet att jag inte tyckte det var så värst kul att vara mammaledig... (mkt politiskt inkorrekt uttalande). Men det där är ju bättre nu!

Kontentan är väl att förändring är skrämmande, man vet vad man har osv. Men man utvecklas ju genom förändring också...

Förresten, ngt helt annat. Min sexlust är puts väck nu när amningen börjat fungera - typiskt! Känner lite skuld över att jag inte alls är intresserad av att vara sexobjekt utan bara "är mamma" just nu Nåja, det ordnar sig väl det med...

Piggelin - har en singelkompis som är 34 år och hon VILL verkligen ha barn. Hon har inte träffat mannen i sitt liv men vet att hon inte kan leva utan barn. Jag däremot har tänkt i samma banor som er kompis, Miss X.

Har precis haft ett långt samtal med min väninna som är i samma sits. De har startat utredning så hon hade lite frågor till mig. Vi båda tänker väldigt lika men de är mer inne på adoption än vad vi är. Säkert enklare för dem när hennes makes bror har adoptivdotter. För min man är adoption så främmande.

Halloj Piggy! Hon "eh:ar" (hungerljud) därute i hallen så vi får la se hur länge jag kan sitta här

Ang adoption så diskuterade jag just det här med att få känslor för ett adoptivbarn. Jag hade lite funderingar typ att "tänk om man inte känner ngn kärlek för sitt adoptivbarn" men då sa nämnda Miss X att folk ju lär sig älska sina husdjur så då måste man ju lära sig älska adoptivbarn också. Vilket hon så klart har rätt i! Och faktum är att man måste lära sig älska sina biologiska barn också, det är ju inte alltid man har de stora moders- el faderskänslorna från minut 1 på BB...

Oj, nu måste jag nog mata hungrig tjej!

Japp, håller med dig Muggles (eller snarare MissX - fast hon skriver ju inte här ).
Jag räknar kallt med att mina moderskänslor kommer att dröja ett tag innan de behagar dyka upp - vet inte riktigt varför, men allt känns liksom fortfarande väldigt abstrakt & jag är nog lite för rationellt lagd för att kunna älska bebisen från minut ett. Tycker det känns mysigt att det rör på sig därinne, men det där suget att tex sjunga för bebisen inne i magen innan den är född, eller för all del prata med den - njaaa... Det suget har väl kanske inträffat max 2-3 ggr (om ens det) under graviditeten.