När märker man av det?... 1 år!!!!

usch, idag känns allting tungt. räffade som vanligt min väninna igår och allt är jättekul och trevligt... när vi pratar om något annat än graviditet. Hon är nu i v 15 (fasen vad fort det går, hon hinner ju föda innan en annan ens har fått sperma i burken) och, i all välmening(?), säger att det baraär att slappna av (jo, det har jag också sagt förut innan jag visste bättre), inte stressa blablalbalbalbal som att det är jag som gör något fel och hon gjorde allt rätt. Hon hade ren jävla fucking tur!!! AAAAARGHHHH!!!!! Jag hatar att det gick så lätt för just dem av alla människor! Hemska jag...

Igår fick vi även ett kuvert med en plastburk med gult lock och en massa papper. jag ska ta prover dag 3 på min mens (synd som fan att den kom 1 vecka för tidigt eftersom vi nu måste vänta en månad till innan jag kan ta de där jävla proven). jag som är övertygad av att det är min ÄL som är problemet hade ju hellre börjat med en undersökning istället för att vi ska ruska baguette och hoppas att mensen kommer för tidigt igen.

och eftersom BT bara strular och låser sig så kan jag inte läsa några andra sidor.

Hej Frejis! Kram på dig, det var länge sen!

OMS - bra sagt!

hojtala vilken stämningshöjare jag är. Nu ska jag äta lunch... Kram på er!

Men Nenne - varför inte säga åt henne så att hon fattar att du inte orkar prata om hennes graviditet! Säg "Frågan är minst sagt känslig eftersom vi kämpar för att bli gravida och därför skulle det kännas bättre utan dina råd, vi har så smått startat utredning och som du vet är det inte alla som är fertila".

Allt måste vara bättre än att lyssna på ångvältar!

Själv känner jag mig fullständigt baklänges. Det är bara veckor kvar till mina piller tar slut och just nu går jag med en konstig önskan om att inte vara fertil. Hm, ungefär hur skumt som helst. Allt beror nog på att jag tycker att hela projektet verkar DÖLÄBBIGT även om jag inser att de flesta sunda människor blir hyfsat sunda föräldrar och fortsätter vara egna individer även efter förlossningen.

För jag kan knappt förklara varför jag vill skaffa barn. INTE är det för att bidra till människoartens fortlevnad, det känns inte viktigt. Inte är det för att jag alltid drömt om att bli förälder. Och inte är det för att jag vill ha förändring i makens och mitt liv. Utan snarare nån slags diffus känsla om att "jag/vi kommer ångra oss om vi inte försöker".

Jag med mitt praktego hade grubblerier även inför bröllopet (eller snarare inför att flytta ihop med maken i "hans" småstad). Tyckte att jag offrade mig lite väl mycket och att han kom lätt undan.

Nu är jag där igen. Han kommer lättare undan än jag. Det är inte han som ska gå igenom tidernas största kroppsliga process utan jag (om vi nu är fertila tillsammans). Tanken på adoption känns HEMSKT avlägsen, jag med min lilla "skaffabarn"-motivation lär inte ge mig in i adoptionsprocess hux flux.

Eller? Vad är det jag vill egentligen? Och när? Och varför?

Ambivalensen inför min senaste livsförändring (att flytta till "hans" småstad) är lika illa däran fortfarande efter fyra år... antar att jag skulle bli övertygad förälder fortare än så... eller?

FAN VAD SVÅRT!

ja men hon VET ju det men säger att det är så och så många osm blir gravida efter 1 år und so weiter... så att det ska säkert gå bra, vänta du bara så här känner man sig, man tänker så och så blir man så här annolrunda och den och den hade också svårt men det var nog bara dålig tajming har ni kanske bara missat ÄL och bättre lycka nästa gång blablbalab

gud vickan det är som att jag skulle ha skrivit ditt senaste inlägg!

Nenne - näeee säg åt henne att hennes bladder inte leder nånstans utan att det bara är jobbigt, hon har något som inte du har. Nån klok typ sa nån gång nåt i stil med "Prata inte om din lycka med dem som är mindre lyckliga än du".

Nenne - ambivalenta klubben har troligen ännu fler medlemmar... *suckar*

A.M,

tack för tummar!

Det blir nog VUL tror jag, tror inte de har någon annan utrustning på den akuten jag ska till. Idag är jag i vecka 9+6.

Hjärtat slog ju i vecka 6+4, med det är ju ett bra tag sedan.

Nenne och Vickan,

ambivalenta klubben har haft mig som medlem LÄNGE.

Maken fick tjata i flera år tills vi tills slut satte upp startdatumet. Jag var livrädd första gången oskyddat. Men sen vände det snabbt till överslag åt ÄL-jägarhållet. Ibland undrar jag om inte det här maniska som vi alla drabbats av här är andra sidan av ambivanlensen - när man väl satt igång fokuseras allt så på att lyckas så att man inte hinner reflektera.

På det viset är trådens nyliga diskussioner om varför man vill/inte vill ha barn till varje pris och skälen till det nyttiga tror jag.