När märker man av det?... 1 år!!!!

Frejis, skönt att se att du lever! Jag förstår verkligen att den sista tidens bergochdalbana måste ha varit jättejobbig. Hoppas att allt ordnar sig till det bästa för er snart (och för er lilla kanin, vädurar är ju underbara )! Kram!

Frejis - jo tack, det är helt OK med mig; dock ingen bebis i magen (än ). Ska ta Pergo den här gången, vilket jag hoppas ska sätta lite extra fräs på min ÄL.

Lappis - om du inte är tillräckligt nedreglerad, får man då ta nässpray ett tag till, eller hur funkar det?

Tinga - Är det första gången du ska ta Pergo? Det kan ju vara bra att stimulera ÄL lite extra så att det bildas fina och funktionella ägg

Telis -

Lapinette - jag har läst diskussionen! Likgiltighet kan vara ett ganska bedrägligt tillstånd som försvinner blixtsnabbt och man blir superengagerad i stället. Det krävs bara en liten förändring i de yttre omständigheterna

Jag kände lite så när jag blev gravid, ska det här leda till ett BARN? och klarar jag/vi av barn nu? Det fanns ögonblick då jag kände mig ganska omogen. Det är en berg-och-dalbana efter plusset också... och så kände jag oro för pyret som jag antar att många föräldrar känner. Det var ingen trevlig känsla, kan jag avslöja, och det är nog den som gör att man blir galen när tonåringar inte kommer hem den tid de har lovat!

Frejis - japp, första gången med Pergo, och jag är rädd att förväntningarna kommer att bli skyhöga. Fast förhoppningsvis infrias de också!

Frejis - den yttre faktorn hos mig som definitivt kommer att ändra min likgiltlighet till fanatism igen är när det är dags för ÄP. Jag kommer oavsett min likgiltlighet just nu nojja mig som en tok. Ser verkligen inte fram emot den perioden från isättning till ÄL. Hate it!

BS - jag har läst ditt inlägg om Iris flera gånger och försökt komma på vad del lilla fröken vill, jag har ju ändå en del erf m spädbarn då jag har varit den man vänt sig till i bekantskapskretsen, sista bebisen föddes nu i maj och där svarar jag på frågor i tid o otid *detta är verkligen jätteskönt för jag känner mig helt uptodate och kolugn när det gäller det barn jag själv ska få snart om några veckor*

men alla barn är olika och det är det som gör det så svårt att applicera rätt råd. i ditt fall har jag dock två teorier, den första är att Iris är övertrött då hon aldrig tycks få en lång ihållande sömn - korrekt? det gör att inget aboslut inget är kul mer än mkt korta stunder.

Det andra är att hon är ett bärbarn! dvs hon mår bäst av att vara nära dig fysiskt och får hon inte det blir hon orolig och gnäller lätt. En stadig bärsjal är att föredra här, du ahr dålig rygg och ska absolut inte böra henne för mkt utan hjälpmedel - hon känner då av att du inte är bekväm med det. hon är rätt så bastant din tjej va? då kan du gott o väl ha henne på ryggen! du kommer säkert märka en större frihet än tidigare och det rätt snabbt om du bara hittar rätt bärteknik.

för det är så här att oavsett hur mkt pedagogiska utvecklande leksaker det finns för barn så följer barnen inte automatiskt ett schema utan de är olika inidivider, säg att hälften av alla barn som föds går att stämma av enl böcker men den andra halvan är antingen ännu tidigare i utvecklingen eller lättare att ha o göra med eller tvärtom - det finns inger facit.

sen finns det en viktigt faktor till - är du stressad? då går det inte. stress är ngt som barn har radar för och det har de tills de blir vuxna - det går inte att stressa m ett barn då slår det bakut och ju yngre barnet är dessto längre tid tar det innan barent blir lugnt igen... en väninna till mig trivdes inte m o var hemma och orkade inte m att hennes bebis vill var nära, äta hela tiden o så så hon försökte m allt för att dotterns skulle vara mer självständig- detta var helt fel teknik - inte förrän hon tog till sig tjejen och gjorde henne än mer "mammig" så blev det bättre! det tog henne fram till ca 6 mån ålder att inse detta o däremellan fick hon panik och blev oerhört ledsen när hon såg att jag och andra kunde få hennes lilla guldklimp lugn men inte hon själv - jättejobbigt men inte ovanligt på ngt vis.

jag hoppas att ngt av dessa råd kan fungera för er - jag vet hur fruktansvärt jobbigt det är när man inte kan vara med på saker o ting m sin bebis bara för att den gnäller, gråter elelr skriker - jättejobbigt och det går inte att föreställa sig om man inte varit där själv - oavsett hur många barn man har! man kan känna sig så misslyckad som mamma fastän man inte ska göra det.

Freijs,

skönt att se dig Låter mysigt och lite halvgalet med kaninen men säkert helt rätt beslut om du kände för att ta hem den.

Vad bra att det funkade med Gamla Stan.

Tack för att frågar hur jag har det - jag uppskattar det verkligen eftersom jag förstår att det känns konstigt.

Jag hoppas att allt är väl med pyret imagen, men jag vet inte.
Jag skriver lite mer senare om det.

ang frågan om att skaffa barn är en osjälvisk eller självisk handling - ja det kan man OCH bör man nog se på på olika sätt då det är ens egen övertygelse som ska ta en framåt på resan och inte ngn annans tyckande. Men visst i vissa fall tycker jag att det är oerhört själviskt att skaffa barn och det är när man gör det för att rädda ett dåligt äktenskap! det fungerar nästan aldrig utan gör det än mer jobbigare i förhållandet och har till följd att barnet får lida i slutändan.

vidare tycker jag inte att man ska skaffa barn bara för att, jag menar det ansvar som det innebär att ha barn är inte att leka med och man kan inte föreställa sig det förrän man är mitt i det och då är det lite sent att ångra sig...

jag har många gånger genom åren funderat på om jag i öht skulle ha fler barn. Detta då det som sagt är ett sånt stort ansvar och ibland undrar man om man är riktigt klok som har skaffat barn från första början - tänk vad mkt lättare det skulle vara utan barn! men sen kommer stunderna när man inser attens barn är ALLT - hur sjutton skulle jag kunna klara mig utan min dotter tex? så mkt som hon har tillfärt och vad mkt jag har lärt mig osv... Nu är man gravid igen och flera gånger har jag funderat på vad jag gett mig in på - jag vet ju vilket oerhört stort ansvar det är.

Denna gång har jag ju en bra man att luta mig mot. mitt barn kommer att få en bra pappa och det är mkt viktigt. Jag har ju varit ensamstående mamma i flera år och det är inget jag önskar ngn oavsett om det finns en pappa m i bilden eller ej. jag har haft turen som har en pappa till min dotter (om än bara varannan helg o så) men den turen har inte alla och de har det inte lätt - att fostra ett barn själv e nog den svåraste utmaning man kan stå inför i livet - oavsett kön.

med anledning av det här tycker jag personligen att de som skaffar barn på egen hand UTAN en pappa (eller en mamma) är oerhört själviska och jag tycker att det är SÅ fel (tror nog att alla föräldrar håller med mig där) dvs att själv välja att vara ensam m barnet bara för att man så gärna vil ha barn. man går allstå före barnets behov av 2 föräldrar (oavsett kön) och bedömer att man själv är kapabel att var förälder på heltid (säg vem som orkar det?? inte jag iaf!) det är en helt annan sak om det fanns m en partner under barnplanerandet/ grav etc men som sen sjappade - då får man göra det bästa av situationen.

jag vet en kvinna 40+ (min chefs väninna) hon har insiminerat sig i danmark och fött en liten dotter som hon har bestämt sig för att fostra själv. Och det gör hon till den grad att tjejen inte ens har vänner - för det är mammas bästa vän och barn osv. det har gått så långt att min chef och alla andra har brutit kontakten m denna väninna och de enda hon träffar nu är andra kvinnor som gjort samma sak då inga andra kan förstå hennes sätt att se på det här m barn.

Barn ÄGER man inte - de har man till låns men det har inte alla förstått.

Det är konstigt det här med att förhålla sig till plusset. Jag har ju hela tiden varit väldigt skeptisk, men försökt att inte tänka negativa tankar.

Det känns abstrakt och jag är nog ganska så överstimulerad av hormonerna tror jag. Troligen är det extradosen jag får som ger mig en mängd extra symptom och knäpp mage.

Igår eftermiddag var jag jätteuppsvälld på jobbet och gick därefter en promenad som skulle hjälpa till lite tänkte jag. Halvvägs hem övergick magontet i kramper i nedre delen av magen och korsryggen. Då blev jag rädd. Jag hoppade på en buss och då släppte det när jag satt still. Under hela kvällen och natten har smärtan såväl i mage och korsrygg kommit tillbaka typ var tredje timme. Jag känner mig samtidigt så väldigt uppsvullen så det är jättesvårt att säga vad som är vad. Men nu har jag fått en gyntid i eftermiddag så kanske jag kan få ett svar på om det är något farligt. Jag fick tjata lite men det känns jätteskönt att förhoppningsvis få ett svar.

Jag försöker ta det lugnt och jobba, men oron kryper förstås i kroppen.

Åh, Start September - jag hoppas att din oro är obefogad!!! Ska du få göra UL/VUL? Jag kommer inte ihåg vilken vecka du är i ...?

Lycka-till-kram!