När märker man av det?... 1 år!!!!

Sweet, kollade lite snabbt på Adoptionscentrums hemsida och där stod det att det inte finns något övre tak i lagen på hur gammal man får vara när man adopterar. Däremot så brukar kommunerna vara restriktiva med att ge tillstånd till par där den äldsta maken har fyllt 45 år. Så se inte 40 som en absolut tidpunkt när det är kört!

Måste säga att den här diskussionen är den intressantaste på länge! Nyanserar tråden lite.
Lappis, Sweetan, Telis, Victory - jag hejar på er vad ni än hittar på!

Skulle aldrig fall mig in, Lappis!!

Tror nog rätt många är närmare 40 innan de adopterar. Jag menar då har man verkligen försökt på längden, höjden, bredden och tvären och insett att ingenting funkar *SUCK*!

Moahahaha Lappis!
Självklart är amn fallfärdig när man är 35 redan..!! Så jag närmar mig med stormsteg...!

Bäst att skaffa mycket plåster och eltejp så man kan lappa ihop sig med åren...!!!!

Måste jobba vidare nu, men stor kram igen till dig Lappis!!!! !!!

KRAM TILL ALLA GULLIG TJEJER HÄR INNE!!!
Ska själv bota mensvärk och likgiltlighet med en omgång pump.

Och jag ska hem och baka en massa rabarberpajer till fikat på jobbet imorgon.

*kram till er alla*

Jag håller med A.M.! Och är faktiskt lite förvånad över att frågan/frågorna inte kommit upp tidigare, för ofta har ju lite djupare funderingar nästan alltid kommit upp ett tag efter att nån plussat, i stil med "Oj, vad annorlunda det kommer bli när vi inte bara är två hemma", då när man insett att det är "paw rikktitt".

Stor kram till Junilejon också! Och till Nenne, för det glömde jag innan- blev bara så road över ditt inlägg i förrådsstädandet! Nu har jag läst det igen och skrattat igen. Precis min humor.

Junilejon - beklagar sorgen *kramar om*.

Ogravidas diskussion:
Mycket intressant diskussion. Jag förstår verkligen era känslor även om det för min del inte går att sätta sig in i era situationer. Eftersom jag är lite yngre än er och inte har försökt bli gravid i evigheter är det annorlunda. Däremot vet jag att känslan från att inte ha barn och vara nöjd, till situationen när man vill ha barn över allt annat kan ändras fort, väldigt fort, över bara en natt. Rädslan för att livet ska förändras och bli helt annorlunda om man blir gravid känns plötsligt helt ok och inte längre skrämmande. Kan man ändra sig såhär snabbt på det ena hållet är det självklart att man ibland blir tveksam och får tänka "tillbaka".

Nu flummar jag verkligen men hoppas att ni förstår vad jag försöker säga.