När märker man av det?... 1 år!!!!

Utfallet här på tråden skrämmer mig faktiskt. Det är ju bara 30 % som lyckas så statistiskt sätt så borde ju vi misslyckas.

Visst får du hålla tummarna Tinga och jag kommer säkert själv att gå och hoppas när det väl är så dags men just nu känner jag mig enbart avtrubbad. Förstår liksom inte varför vi försöker och försöker som två galningar när det ändå inte ger något resultat.

Lappis - Det later som uppgivenhet. Du har ju hoppats och langtat sa lange, och det har varit sa mycket kanslor inblandade, sa kanske huvudet inte pallar mer roller coasters utan stanger av?

Hoppas du far tillbaka hoppet och gnistan nar det narmar sig aggplock. Du har ju fortfarande sa stora chanser.

Tinga - så kan det säkert vara. Känner mig ganska så "tom" just nu.

Ni är så kloka här inne. Kommer säkert få kämparglöd när det väl är dags för ÄP. Men jag måste säga att jag har njutit så av dessa veckor där vi har levt utan någon stress och försök. Så jäkla skönt har det varit!

Lappis, jag förstår verkligen hur du menar, jag känner på precis samma sätt. Någon måste ju tillhöra dom 10% som inte kan få barn och jag har alltid varit övertygad om att jag tillhör dom. Vi får vara knäppa här tillsammans.

Kram!

Shit, jag skrev värsta desktuktiva inlägget och så försvann BT!!!

Telis - härligt att jag inte är ensam! Min fråga till dig var har du funderat på om ni verkligen vill ha barn? Vet att min fråga låter helt sjuk men mitt i allt det här kämpandet känns det som jag har tappat bort slutmålet. Det har blivit som en kamp och jag är så himla envis och målmedveten att jag kämpar vidare ... men vill jag så desperat gärna ha barn?

Sorry, jag är lite djup idag. Bortförklarar det hela med hemsk tant och många smärtstillande piller.

Jag har alltid sagt att jag kommer att adoptera om jag inte kan fa barn (men jag forstar att det ar en sak att tanka det och en helt annan sak att sedan gora det). Det har alltid kants for stort for att vara sant att kunna fa egna barn, och dessutom ar jag enormt realistisk/negativ/garderande nar det galler ovissa utfall.

Min man borjade bli orolig efter att jag pratade om adoption nu och da sa han undrade saklart om det var nagot jag visste som inte han visste...

Telis - Barnloshet ar en san enorm livssorg om man vill ha barn, men adoption rader ju bot pa det.

Lapinette,

jag tror det är helt naturligt att känna att det inte kommer att gå när man kämpat så som du/ni gjort.

Jag har ju inte alls hållt på lika länge och har ju haft misslyckade försök på vägen, men även jag kunde känna för ett par månaders sedan att jag undrade vad det var som drev mig. Jag tror att det är en effekt av att det är jobbigt på så många plan detta.

Kram till dig!

Lappis, min man är säker men jag är inte till 100% säker. Jag TROR att jag vill men hur sjutton ska man kunna veta det innan liksom? Jag har inga småsyskon och är inte så där jätteförtjust i andras barn. Men det sägs ju att man älskar sina egna och att det är en helt annan sak att ha egna än att hälsa på hemma hos barnfamiljer. Men det hela känns väldigt abstrakt, jag vet inte riktigt vad jag kommer att missa om jag aldrig får barn. Och jag är säker på att vi kommer att få ett väldigt bra liv även utan barn.

Det jobbigaste med att inte bli med barn nu är faktiskt att man känner sig så j-a värdelös. Att man inte klarar av något som andra människor fixar nästan lika lätt som att nysa.

Så, svaret på din fråga är att ja, jag tror att jag vill ha barn men jag tror inte att världen går under om det inte blir några. Jag hoppas iallafall att den inte gör det utan att vi kan fortsätta njuta av varandras sällskap, resa, äta gott och unna oss sånt som vi mår bra av. Precis som vi har gjort fram till idag.

Telis - dito!