När märker man av det?... 1 år!!!!

August, jag tror inte att det är en livssorg för mig. Därför är jag inte heller beredd att adoptera, jag vill ha egna barn annars får det nog vara tror jag.

Äsch! Lappis & Telis - jag skrev ett långt inlägg till er, som försvann. Jag förstår hur ni känner och tänker!
KRAM!

Telis - har alltid sagt så förut men nu vet jag faktiskt inte. Rättare sagt, har sagt att jag någon gång i livet vill ha försökt få barn. Har m a o aldrig tagit för givet att jag kunnat få.

Hej tittar in lite i ntråden ändå.... kunde inte hålla mig borta så länge...
Fast det blir nog lite mindre skrivet ändå den närmaste tiden, men nu såg jag att ni faktiskt diskuterar sådant som jag kan relatera till.... Jag har ju känt mig lite "off" när det kommer till gravidprat, mammaklädsinköp, barnvagnssort, sovvanor, amningsproblem etc... Sorry! Detta är absolut inte menat som "kritik" eller att ni inte ska diskutera sådant i vår tråd. Det är bara det att ibland när man känner sig väldigt uppgiven och orolig och stressad över att man aldrig lyckas få till det så kan det kännas lite för jobbigt att läsa om allas för- och efter erfarenheter med bebisarna.... Men som sagt! Sluta inte för det! Jag kan alltid skippa att läsa ett tag...

Och nu när jag tittade in såg jag att LAppiso Telis (mina vapendragare) har utbyte av tankar där jag ju faktiskt KAN vara med...!

Råkade få syn på er senaste diskussion och kan bara instämma! Även jag har börjat fundera om jag verkligen vill ha barn eller om det bara är längtan att vara som alla andra som driver mig. Att vi _måste_ lyckas för annars är det ett misslyckande, och misslyckandet i sig är värre än att inte få några barn. Men jag tror jag har kommit fram till att jag verkligen vill ha barn så vi fortsätter försöka ett tag till.

Vi har inte hört något mer om utredningen (hur lång tid ska det ta egentligen? ). Men ÄL närmar sig och idag fick jag en präktig aladåb! *stolt* Så det är bara att hoppas att den dyker upp snart och att vi lyckas få till det då!

He, he Sweet! Visste väl att vi skulle kunna locka dig tillbaka med våra destruktiva tankar! Det är bara den lilla kaninen som känner sig totalt tom inombords.

Lappis gumman!
Vill skicka en stor kram till dig!
Jag vet verkligen hur du känner. Man pendlar hela tiden så förbaskat mellan alla de här skitjobbiga känslolägena och jag har fortfarande inte kommit fram till vilket jag egentligen tycker är jobbigast. Hoppet, besvikelsen eller uppgivenheten/likgiltigheten. Egentligen tror jag det sistnämnda eftersom besvikelsen än,då är en form av "hopp". Kraschat sådant, men ändå fortfarande en känsla. Uppgivenheten och likgiltigheten känns så "död" på ngt vis. Och det är inte riktigt likt mig. Kanske är det därför det ändå känns värst??

Å andra sidan så kan det nästan vara lite "vilsamt" att vara likgiltig i perioder för då får man åtminstone vila lite från den här känslomässiga berg-o-dal-banan.

Själv kan jag säga att jag kan inte tänka mig ett liv utan barn. Faktiskt. Och i mitt fall skulle jag gladeiligen adoptera ifall det inte fungerar för oss att få "bio-barn". I don't care! Är ju själv adopterad och har aldrig någonsin känt att det varit en issue, varken som barn till mina föräldrar eller att ha ett annat utseende eller så i skolan.
Och förresten, även om vi skulle få bio-barn skulle det ju knappast bli en rågblond blåögd en i ivlket fall.
Så rent utseendemässigt så kommer jag aldrig få ett riktigt "nordiskt" barn!

Vi har i princip vilat sen vår sista insemination misslyckades. Och jag gillar verkligen den här vilan! Dock är det som du säger lite skrämmande när dessa uppgivna tankar formar sig i huvudet. När jag börjar ifrågasätta detta jagandet efter den perfekta familjen.

Oh, Sweet, nu när du skrev så kom jag på att du är adopterad så nu vill jag förklara varför inte jag vill adoptera så att du inte tror att jag har något emot adoptioner eller adopterade barn! Det är helt enkelt så att eftersom jag inte har den där enorma barnalängtan så tror jag att jag behöver få den där "extra knuffen" som hormonerna ger när man är gravid för att verkligen förstå att det är mitt barn och väcka min slumrande moderskärlek. Men om man redan har en stark barnalängtan så är jag övertygad om att man blir en precis lika bra förälder till adopterade barn som till biologiska!