liten - håller helt med dig där - det viktiga är att man ÄR med sina barn - inte vad man gör med dem! tror nog inget barn blir lyckligare av att man som förälder försöker ta över barns lekmönster och styra upp lekarna och ha ett barns fantasi är få förunnat.
piggelin - tack tack men nej, - jag är ingen guldmamma, jag är bara mig själv, en tjej som har gjort karriär på mitt arbete(och skulle kunna fortsätta bra mkt längre men valt att stanna där jag är) har massor m vänner som jag umgås regelbundet med- m eller utan barn, är ute o dansar på klubb m maken så fort tillfälle ges och skäms inte alls för att ha barnvakt när jag behövder det! men när jag är mamma ja DÅ är jag mamma "på riktigt" och jag behöver ignen helg eller semester för att var lugn, rolig och påhittig etc - en torsdagkväll fungerar lika bra
en annan aspekt på det här är det här m barns kompisar. många är vi som säger att barn får leka m sina vänner men det är inte heller så lätt för det kräver nämligen ett engagemang ifrån oss föräldrar - det ska hämtas o lämnas här o där på vardagkvällar, man ska laga mat till ett barn till och man ska vara medlare om ngt går snett mellan barnet och dennes kompis etc. bara för att ens barn har en kompis hemma innebär inte alltid att man får det lugnare själv - sommar o vinter m snö går bra - då bruakr barnen var ue men under hösten och slaskiga våren ja då e det mkt mer gnäll om att "vi har inget o gööööööra"
min dotter har många klasskompisar där man inte får leka m kompisar på vardagarna för att det blir så bökigt... sen så kommer helgen och på fredagar har alla mys m familjen och lördagar e man bortrest... så har det alltid varit och vi är inte bättre vi heller utan ständigt uppbokade på saker men vi godkänner iaf vardagar. Nu är dottern större och alla hennes vänner har nyckel hem så nu tar man m sig en kompis hem och gör läxor, leker, surfar etc och sen när föräldrarna börjar komma hem framåt 6-7 ja då åker kompisen hem. på så vis upplever många föräldrar att det är en win-win situation för alla parter.
nu kan det här vara ett innerstadsfenomen oxå det ska jag låta vara osagt, fast jag tycker mig höra av de jag känner i ytterförorter att det har blivit likadant där så det kan vara en naturlig utvecklign av samhället - vem vet?