När märker man av det?... 1 år!!!!

Vänner - ojdå, kan förstå om din man är orolig om han ska dra iväg någar dgr

Själv är jag för tillfället mer orolig för min man när han är iväg...
Första Kinaresan i juni: blev av med såväl körkort som kreditkort
Andra Kina-resan för ett par veckor sen: blev av med mobilen
Nu Skottland med killpolarna: glömde ta med PIN-koden till nya simkortet som han nyss beställt eftersom han blev av med det i Kina (svårt att sätta på tfn'en efter landningen i Glasgow...). Lite senare ringde han hem - "Jag har bara ditt jobbnr i min mobil" (som är en mobil, men använder den inte privat), men inte ditt mobilnummer sparat. Varpå jag föreslog att han skulle fråga polaren F (som vara med på resan) efter mitt mobilnr, eftersom han lånade F's tfn innan på dagen när han ringde mig om PIN-koden
Skönt iaf att inte vara ensam om att drabbas av alzheimer light

Page - för det första måste jag säga att stämningen i den här tråden svajjar mellan ALLA känslolägen nånstans mellan födelse, död, missfall och livskaos - så du är nog lika välkommen som alla andra att spy ur dig tillvarons galla.

för det andra: latheten tror jag i ditt fall (och mitt eget) minst lika mycket beror på att du är en fegis, något som är OTROLIGT besvärligt att komma tillrätta med. Själv tror jag att jag blir lite, lite bättre för varje år som går. Dels pga mitt jobb och att jag faktiskt får positiv respons på mina prestationer där. Dels genom min kära make som på nåt sätt (helt utan att tjata) får mig motiverad att ta tag i ångestprojekt som bantning och körkort. Alltså: Min väg ut ur ångestprojekten och fegheten är inte färdiganalyserad av mig själv och alltså kan jag inte tipsa om hur jag gör.

Jag kan bara konstatera att jag då och då gör saker för att få egokickar och att jag blir bättre efter dem. I helgen som gick klarade jag hysteriskt kluriga mötestekniksfrågor när jag satt ordförande på ett stort årsmöte, det ger mig kickar i mängder hur knasigt det än är.

För det tredje: Om du fortfarande känner för att spyr ur dig det hela per telefon så är jag anträffbar på min mobil för sådana ärenden, men helst från 17.15 och framåt.

KRAAAAAAAAAAAAAAAM

Piggelin - På tal om minnesförlust så kom maken ut från badrummet i fredags efter att ha börjat fönat håret och utbrister - jag glömde tvätta det (håret alltså)! Snacka om förvirrad. Han duschar, glömmer håret men märker det när han ska föna. Håret var ju ovanligt torrt?! Tror det är han och inte jag som börjar försättas i klimakteriet

Page - stackare! Ibland får man faktiskt tycka synd om sig själv.

Page - skickar en lååång kram mitt i allt mitt tramsiga babblande.

Du har rätt om att feghet, och i mitt fall, dåligt självförtroende, är en stor del av latheten. Tack för telefonerbjudandet. Ska till en kompis klockan 18, sitter nu och försöker att lugna ned mig. hehe, ingen vacker syn just nu. Tittade nyss och jag såg så jäkla patetisk ut att det utlöste en ny gråtattack.

Det är en tråd för alla problem, jag håller med, men det är alltid svårare att stödja någon i självförvållade problem.

...för själv är man ju helt utan fel & brister... NOT

Även solen har sina fläckar som jag så ödmjukt brukar uttrycka det

Piggelin, babblande är skoj och uppgiggande.

*baddar mitt döda svullna ansikte och gör det redo för en sminkmask* Underlagscreme döljer det mesta!

Tänker på alla gravidsolskenshistorier. De som blir gravida efter att ha försökt i tio år, de som lyckas på egen hand trots misslyckade ivf och på alla er som är gravida och fått barn. Är det någon som har en liknande solskenshistoria hur någon har fått ett arbete utan utbildning och meriter. På endast deras underbara personlighet?

Page - japp! Makens lillebror det äcklet.. han började som poolskötare på ett hotell och nån råkade nosa sig till att han hade datorer som hobby. Nu jobbar han med support inom den hotellkoncernen och kan välja mellan jobberbjudanden med enorma löner... Utan nån utbildning eller tidigare erfarenhet.

Kanske är han och en del andra i min omgivning mer exempel på "selfmade man"-fenomenet, men samtidigt började ju de där historierna nånstans..

Problemet i ditt fall (och mitt eget) är väl mest det här med fegheten att ta kontakt och att göra PR för sig själv... sånt är ju SKITLÄSKIGT och SVÅRT!

*kram igen*

Oj, "mitt döda" ansikte? Haha, fullt så dramatisk är jag inte, röda ska det stå!

Precis vad jag behövde höra Vickan! Nu ska jag ställa mig vid en pool och invänta arbetserbjudaden!

PR är viktigt, men om det inte finns något särskilt att göra PR för blir det ännu svårare. Säger det inte för att fiska komplimanger om min förträfflighet, utan bara som en markör att jag är medveten om att jag borde arbeta med mig själv och skaffa mig lämplig utbildning!