När märker man av det?... 1 år!!!!

Muggles, jag har ju aldrig orkat prova att pumpa ur så jag vet ju inte hur mycket som skulle komma. Jag tror absolut att det är så att hon inte äter sig ordentligt mätt och att det är därför hon vaknar så snart igen men hon äter aldrig speciellt mycket på dagarna heller utan somnar när hon ammar och vill äta igen efter en stund. Ger man ersättning på flaska får man hålla på länge för hon äter inte tills flaskan är slut utan ligger och snuttar med flaskan i munnen och tar en slurk då och då, att få i henne så mycket som en hel flaska kräver ordentligt med tålamod, oftast går det inte för hon blir ledsen och tröttnar på att äta. Och så där håller hon på och småäter dygnet runt. Kanske man skulle tvinga henne att vara utan mat ett tag så att hon blev riktigt hungrig men gissningsvis är man snart tillbaka i småätandet igen eftersom hon verkar gilla det och det känns dessutom ledsamt att hålla en ledsen och hungrig bebis borta från maten, tror inte att jag klarar det...

Liten - byxorna hittade jag på Formes på Nybrogatan. Fransk design, så lagom sexigt, stiligt, bra material. Fungerar säkert bra med en ny bh man känner sig lagom fulländad och snygg.

Lapinette - Kan förstå både skräcken och förtjusningen, måste säga att jag känner likadant när det gäller magen som ska växa. Men nu håller vi tummarna för att ivf:n ska fungera. Ska ni till CvL någon gång innan och se er omkring eller endast vid äggplocket? *nyfiken*

Telis - har ni också blivit rekommenderade inseminationer?

Frejis - vi ska faktiskt inte dit förrän det är dags för ÄP. Har en tjej på FL som gjorde det igår så jag har precis läst en utförlig beskrivning av hur det går till. Känns lite tryggare nu. Dock måste jag ringa CvL (helst idag) för att höra hur de gör med betalning etc då makens företag kommer att betala kalaset (ja, sen dras det från makens lön men ändå). Har annars ingen som helst kontakt med dem utan enbart med min läkare.

Lappis, ja, det är kanske meningen att dom ska visa innan?

Frejis, nja dom sa på SH att vi kunde passa på att göra inseminationer när jag ändå var där på UL men jag förstår inte vitsen med det eftersom makens prov och mitt sekretprov var alldeles utmärkta.

Liten med Mindre skrev 2007-10-03 08:49:25 följande:

Lappis - jättebra att din makes jobb "hjälper till" med betalningen. Skönt! för att man alltid kan använda pengarna till annat.

Telis - jag tror att inseminationerna fungerar nästan som ett spel på lotto, antingen vinner man eller inte. Chansen ligger väl på ca 10%.

Oms - tack för länken ska kolla den.

Frejis, så är det nog. Om chansen var lite högre så skulle jag kanske övertala maken. Men han tycker att det jättejobbigt att gå dit med dom små burkarna och även för min egen del skulle det bli jobbigt att kuta dit både för UL och inseminationer. Njae, vi kör en månad au naturell och sen får vi se om det är dags att diskutera IVF och andra trevligheter...

Det närmar sig......
Var på äggplock i måndags och idag 13.30 är det dags för återföring av ägget vilket innebär att jag faktiskt är gravid i eftermiddag. TJOHOOOOO!!!!
Får göra grav.test först om 18 dagar. Nervöst!

Piggelin: Jag har en kompis med alopecia så jag vet väl vad det innebär. Hoppas att du blir nöjd med "frissan" och att du mår fortsatt bra i humöret. Stor kram.

Tack för alla grattis igår!

Igår kändes det jättebra - jag var på en kortare tjänsteresa, gick upp i ottan men var glad om än lite trött. Mystiskt nog mådde jag jättebra hela dagen - mitt svaga illamående var som bortblåst. Jätteskönt tyckte jag, kanske var det armbanden som hjälpte bättre än tidigare.

Sen träffar jag maken på kvällen och berättar glatt att jag inte mått illa - han kläcker då ur sig "kan det verkligen vara bra?". Väldigt psykologiskt. Jag blev jättenojig och började stortjuta såklart - alla hormoner slog till. Ångestsurfning på FL om MA följde sedan. Jag var så nere att jag inte ens orkade in här i tråden.

Imorse vaknade jag och hade ont i magen, började genast leta efter blod. Nu har jag kommit till sans - inget blod än och faktiskt finns det inget jag kan göra om det skulle vara så.

Kanske var det endorfiner från kicken att se att det levde som
gjorde att jag mådde bra igår?

Nu som sagt känns det bättre, men jag är begraven i jobb. Känns helt ok - då nojar jag mindre.