När märker man av det?... 1 år!!!!

Sweet: jag kunde inte sagt det bättre själv det du skrev till Nenne. Man är ju inte missunnsam för man önskar ju inte att ens vänner också ska vara barnlösa utan men tänker bara "men jag vill ju OCKSÅ" - det är en helt annan sak tycker jag.

Och skönt att höra att man inte är knäpp om man inte tycker mammalivet är underbart hela tiden! Vad man behöver när man har det jobbigt är att kunna spegla sig med andra som är i samma sits - alltid skönt att veta att man inte är ensam. Gäller oavsett om man följer en ivf-tråd på FL el om man kämpar med småbarnsnätter... Det blir mkt jobbigare om man tror att man är ensam om att ha det jobbigt. Grejen är väl att jag inte har några nära vänner som är i samma sits. Jag har en enda kompis som är mamma men hon bor i Stockholm och henne har jag ingen tät kontakt med. Men jag har ju två nära vänner - Piggelin och en tjej till - som hamnar i samma sits snart (men de kanske får superlätta barn som sover hela natten - vad vet jag?!). Nåja, tack för era sympatier under tiden - det värmer!

Nu till en annan fråga: finns det ngn risk att man övergöder ett spädbarn? Eftersom jag ju inte har bröstmjölk så att det räcker, "fyller jag på" med ersättning och ger då tills Moa verkar nöjd och inte vill ha mer (hon kniper igen munnen el slutar suga). Försöker man ta ifrån henne nappflaskan i förtid så suger hon liksom fast den hårt i munnen. Men efter varje matning spyr hon ju upp en hel del och på Bvc menar de att det är tecken på att hon fått mer än tillräckligt (att hon gör sig av med överskottet), och eftersom hon - igen - gått upp nästan 400 gr på en vecka, så antyder de att jag ger för mkt ersättning. Mitt sunda förnuft säger mig att spädbarn nog har en fungerande hunger/mätt-mekanism men det känns som om Bvc tycker att jag ger henne för mkt mat. Men när det gäller amning så får man ju amma hur mkt som helst...? Om man bara ger ersättning så vet man ju vilka mängder man ska ge, men eftersom jag ammar först så är det lite svårare att veta exakt hur mkt ersättning hon ska ha, därför försöker jag ge henne tills hon verkar mätt. Vad tror ni som har barn redan?

skumt - gjorde refresh på sidan och då kom mitt inlägg igen - sorry!

Själv råkade jag också ut för en sur händelse med en kompis igår. Vi jobbar på samma företag, och för ungefär en månad sedan sökte vi samma jobb, inom företaget. Det är ett jobb som jag är väldigt intresserad av och väldigt gärna vill ha. Tjejen som lämnar tjänsten hade dessutom den goda smaken att rekommendera mig, för hon visste att jag är intresserad. Jag fick också veta att tjänsten blivit ledig samma dag som tjejen sade upp sig, så dagen efter ringde jag och pratade med chefen på avdelningen där. Han verkade väldigt intresserad av mig, och bad mig att söka tjänsten formellt. Det gjorde jag, i början av september, och sen har jag haft det superkörigt på jobbet plus att jag varit borta en vecka på semester, så jag har inte hunnit fundera så mycket på tjänsten jag sökt.

Jag hade dock koll på att ansökningstiden gick ut i måndags, den 24 september, och eftersom jag visste att de ville tillsätta tjänsten snabbt var jag lite fundersam till att jag inte hört något, men som sagt, hade för mycket på jobbet för att hinna agera. Jag hade dock bestämt mig för att ringa och kolla läget imorgon, måndag, för att visa mitt intresse.

Igår hade hela företaget en jättefest, och vi var några stycken som skulle på förfest hemma hos en tjej, och en av dem som skulle dit var min kompis som sökt samma tjänst som jag. Vid lunchtid ringde hon till mig för att höra om vad jag skulle ha för "gå-borts-present" med mig. I förbifarten, precis innan vi ska avsluta samtalet, nämner hon att hon fått tjänsten vi båda sökt! Jag kände att jag blev alldeles stel i ansiktet, och jag är otroligt glad för att jag fick beskedet per telefon, så att hon inte såg mitt ansiktsuttryck. Jag lyckades iallafall haspla ur mig ett grattis, för artighetens skull, och sen avslutade vi samtalet.

Fy fagerlund, vad arg jag blev! Inte på min kompis egentligen, för det är ju inte hennes "fel" att hon fick tjänsten, men på chefen för avdelningen, som inte ens kallat mig på intervju! Jag har jobbat ett par år längre än min kompis och har ett betydligt gedignare CV, så varför jag inte ens fick komma på intervju kan jag bara inte begripa! Imorgon ska jag iallafall ringa till honom och fråga varför, för det obehaget kan han gott ha; att förklara direkt för mig varför jag inte alls var aktuell.

Jag kan ju säga att jag har varit på bättre festhumör än jag var igår kväll, men tyckte att jag inte kunde stanna hem. Jag pratade iallafall inte mer med min kompis om hennes nya jobb, och lyckades väl någorlunda vara mig lik under kvällen.

Summan av kardemumman är iallafall att jag känner precis på samma sätt som du, Nenne, missunnsamhet och avundsjuka. Om ett tag har det säkert gått över, för jag är ingen långsint person, men just nu känns det riktigt surt. Vaknade med ilskan krypande i kroppen imorse, men det är bara att bita ihop. Fast jag kommer nog att ställa in lunchen vi skulle äta ihop på tisdag, för jag känner inte alls för att sitta och lyssna på hur glad hon är för sitt nya jobb. Dessutom känns det som att alla som vet om att jag sökt den här tjänsten nu går runt och tänker att Tinga, hon dög minsann inte, och tycker synd om mig. Men om någon kommer med en medlidande kommentar kommer de att ångra sig, för jag är inte på humör för att acceptera några sådana!

Lapinette - usch, vilken tråkig åkomma du åkt på! Och så att du till på köpet missar en fest du sett fram emot - riktigt surt! Skickar en krya-på-dig-kram och hoppas att du snart mår bättre.

Muggles
När jag gav min son ersättning följde jag det som står på paketet om hur mycket man ska ge till vilken ålder barnet har. Sen ibland blev det mer, om han tex hade en tillväxtperiod.

Jag ammade ju också först, men det var så lite så jag gick efter paketets baksida istället, ersättningen alltså.

Nenne
Känner igen mig mycket i det du skriver. När vi bestämde oss för att försöka skaffa barn, var det många andra som också satte igång runt omkring oss, och för nästan alla tog det med en gång utom för oss. Det tog ett halvår för oss(kanske inte mycket om man jämför med er här i tråden) men för mig var det jobbigt att vi kämpade så och andra bara "ploppade" ut barn.
När vi sedan gick ut med att vi väntade barn, kom en nära kompis till mig och sa att de skulle ha en till bara en månad efter oss men att det egentligen hade varit ett misstag. Det kändes!
Jobbigt att vissa får kämpa så mycket medan andra bara behöver titta på varandra för att bli med barn.

missZapon - gällande ditt inlägg om vi som försöker här ångrar oss att vi inte startade barnverkstan tidigare. Kan bara tala för mig själv och det enda jag tycker är trist men inte kan göra något åt är att jag önskar att jag hade träffat min make tidigare. Jag önskar inte barn med något av mina ex även om jag mot slutet även där kände jag att oj, det är snart dags, klockan tickar. Har aldrig haft någon större barnlängtan utan mer längtan efter att träffa någon som jag mår bra med och när den dagen väl kommer så vill jag försöka få barn. Jag fann honom inte förrän vid fyllda 32 och eftersom vi hade flera år på distans så tog det 3 år innan han friade och 4 år innan vi gifte oss och således började våra försök. Summa sumarum, hade jag träffat honom tidigare hade jag absolut försökt att få barn tidigare.

Hej hopp,

jag och Junior sitter i soffan och tittar in lite snabbt...

Stackars dig Nenne, jag lider med dig! Usch vad surt, jag förstår hur du känner!

Mugglan: Jag ammar ju mest hela tiden, han äter tills han spyr kan man säga Så jag tror Moa säger i från när hon inte vil ha mer, sen har hon fått för mycket så kommer ju resten upp. Junior gick lätt upp 400 gram i veckan, tror han fick upp mer faktiskt ett par veckor i rad, nu har han gått upp 1 kg på 1 månad i stället, så de har helt enkelt tillväxt perioder. När vi väge honom 4 sep vägde han 5,7 och nu för en vecka sedan 6,2, så Moa kommer lugna ner sig vad gäller vikten.
Ag matningen så kör på det som känns bäst för dig och det är ju bättre att hon får för mycket ist för för lite... eller hur?

Nä, nu har jag en mindre nöjd lite kra bat här.....

Lappis....gaaaaa..uch vad jobbigt!!! Hoppas att du mår bättre snart, så att du kan gå och tröst shoppa lite kläder ... krya på dig kram...

Kan med medela alla att någon tant inte dykt upp...men mina bröst börja bli "fylliga"....ett plus tecken??? Någon!!

junilejon - är det dags för BIM igen för dig?! Shit, vad dålig jag är på att uppdatera BIM-listan. Det är bara så att alla verkar ha BIM ungefär samtidigt här på tråden.

Lappis...du jag vet faktiskt inte längre!! Men om jag ska följa min normala mens "tur" så ska jag ha BIM till helgen någon gång....