När märker man av det?... 1 år!!!!

Oj Lappis!!
Det låter inte bra! Sjuk är trist och att vara magsjuk/matförgiftad är en av de värre "normala icke-farliga" åkommorna tycker jag.
Kram till fig! Och krya på dig!

Jag orkade inte kommentera Mugglans inlägg igår. Jag var så trött det var så sent, men när jag såg nennes var jag bara tvungen att skicka en kram till henne.

Men nu finns det tid och ork.
Så Muggles!
Jag håller med Page!!!!! Klart att allt inte är rosa moln och lyckohormoner hela tiden. Klart att man kan känna att "vad ÄR det här för liv egentligen?!". Det tror jag alla småbarnsföräldrar gör.
Angående sömnen så kan även den mildaste och mest tålmodiga person bli helt omvänd om man får för lite sömn. Inget konstigt alls.

Jag har vänner som jag hälsade på nu i Stockholm som fick sitt andra barn i början av året. De berättade att de var helt knäckta ett tag för han sov så otorligt lite. Vaknade jätteofta under natten för att äta och sedan supertidigt på morgonen för att han var pigg... Men nu hade de äntligen börjat komma tillbaks till livet (som de sa ) för nu sov han ca 10 timmar varje natt vilket gjorde att de började komma ikapp sin sömnbrist. Eftersom de redan innan har ett barn som är ca 2,5 år så var de säkert extra utmattade under sömnbristperioden. För om den ena sover så kan man ge sig sjutton på att den andra inte gör det....
De var dessutom lite chockade över att det faktiskt kunde vara såhär med sömnbrist, för deras första barn har tydligen alltid varit "jättelätt". Sovit bra och länge redan från första början. Ätit allt utan krångel. etc etc. Så nu när de fick nummer 2 och det var krångel med soveriet så kände de att "nähä, vi som trodde vi var erfarna föräldrar visste visst inte ett smack!".

Men som sagt det finns hopp! Det verkar bli bättre när de blir något äldre. Åtminstone med sovandet.

Fast jag minns i-och-för-sig när en fd kollega (2-barns-mamma med då en 1-åring och en 5-åring) kom inrusande på jobbet för flera år sedan och såg helt förtvivlad ut och utbrast" får man säga att man hatar sina barn?!?!?!?" Och de flesta som inte hde barn (inklusive mig själv) såg nog lite chockade ut och svarade inte. Vår chef däremot som var i samma rum och som själv var tvåbarnspappa sa direkt "Självklart får man hata sina barn!! Bara det är övergående!" Och så skrattade alla. Men det kändes på ngt sätt ganska befriande att få höra att livet ibland KAN vara ett h-e med småbarn och att man faktiskt FÅR tycka, känna och säga det utan att folk tycker man är en dålig förälder. Min fd kollega är förövrigt en av de mest otroliga mammor jag känner.

Såg detta förresten: annaombarnloshet.blogspot.com/2007/09/bestraffning.html

Så Mugglan läs och se att du inte är ensam du heller!!!!!
Ibland är det skönt att veta.

Kram på dig gumman och hoppas du får fortsätta sova lite mer!!

Angående barn så hade vi en sk Baby Shower för en kompis på jobbet igår. Det var en upplevelse!!!!! Vädligt amerikansk tradition detta. hade aldrig tidigare hört talas om detta fenomen innan jag flyttde hit. Bridal Shower hade jag sett i något gammalt Cosby-avsnitt, men Baby shower. Näe.

Det blev iallafall superlyckat och den blivande mamman blev så glad! Detta var en överraskningsfest så hon kände inte till något i förväg. Hennes man lurade med sig henne till oss (vi hade festen hemma i vår lilla 1:a!) som vi dekorerat med så mycket grejer att jag var helt imponerad! Ojojoj! Jag hade dessutom trott det skulle vara väldigt sockersött, men det var inom rimligheternas gränser tyckte jag. Sött ja. Men inte alltför mycket "icing"...!

Ja det var en skoj upplevelse.

Om ni vill läsa mer om den så håller jag på och bloggar lite om den. Men än så länge så finns endast inlägg om "förberedelserna". Skriver just nu på inlägget om själva showern. Så det kommer väl imorgon kanske.

Men som sagt, det var roligt!
Fast det känns väldigt främmande detta med att ha en fest för ett barn som ännu inte är fött....

Arrrgh!!!!
BT kraschade!!!!

jaja, ska iallafall skicka mitt inlägg till Vickan som jag lyckades spara innan kraschen.

Vickan förresten!
Måste kommentera din nesliga sits också!!!
Jag var med om i stort sett samma sak förra sommaren. Då skulle en av mina mest pratglada vänner komma på besök och jag hade verkligen verklgen sett fram emot det!!!!! Allt skvaller! Allt vi var tvungna att uppdatera. Vi hade inte setts på nästan 1 års tid då ( inte sedan jag flyttade till USA) så vi hade verkligen hur mycket som helst att prata om.
Men vad händer???????!!!

Jo, självklart åker jag på värstingförkylningen som b-a-r-a sätter sig på halsen! Dvs, jag blir först hes som en gammal whiskeydrickande cigarr-kedje-rökare. Och sedan tappar jag rösten mer eller mindre helt! Aaaaaaaaarrrrrgh!!!!!!!!!
Kände mig helt förtvivlad över situationen!

Under hennes bseök så försökte jag ändå prata, men det blev ju inte alls på samma vis som det hade blivit ifall man haft rösten kvar...
Och för en som verkligen både kan och vill prata så är det nästan som tortyr att inte kunna!!!!
Så jädrans många tankar som snurrar runt i skallen utan att få utlopp. Tur det inte varade llängre än typ 10 dagar.

Så ja, jag förstår preciiiiiis hur du känner!
Drick varmt te med honung!
Gurgla halsen med saltat vatten. Äckligt jag vet, men ibland kan det hjälpa. Kanske kan du testa Mugglans tips med vad det nu var hon gurglade halsen med???
*kliar mig i skallen och försöker minnas*

Eller så får du helt enkelt bita i det sura äpplet och "bara säga det absolut viktigaste". Jag vet, det är svårt..... men det kanske kan gå?!?
Man får en helt ny upplevelse av det kan jag berätta. En liten aha-upplevelse faktiskt. Man tänker plötsligt "oj, är det så HÄR vanligt normalt folk tänker/känner under ett samtal?!" Ni vet de som faktiskt bara säger sådant som är "viktigt" för att driva samtalet framåt....

Lycka till iallafall Vickis och hoppas du får trevligt med kompisen trots allt!

Muggles - sömnbrist kan knäcka den bästa, så jag förstår mer än väl att du varit nere. Jag blir själv också grinig och tjurig om jag fått för lite sömn, och ska man dessutom i detta tillstånd behöva ta hand om en liten bebis också förstår jag att det blir jobbigt. Och inte nog med att ta hand om den här bebisen - du föväntas älska henne också! Själv brukar jag ha jobbigt nog med att ta hand om mig själv i det lägena!

Jag är helt säker på att du gör ett jättejobb som mamma, och att det finns många, många andra som har mycket mer anledning att oroa sig över hur de är som mammor än vad du har! Kram!

Tycker förresten att du gjorde helt rätt i att dricka ett glas champagne! Det var judessutom för en väldigt god sak - att fira goa Moas ankomst!

Nenne - åh, vad jag lider med dig! Det är så himla nesligt när kompisar kommer och berättar att de är gravida, och "vi lyckades på första försöket" (eller i värsta fall andra...). Ännu värre blir det då förstås när det är ens bästa vän, som man dessutom själv varit alldeles ärlig och öppen emot. Jag fattar inte riktigt hur hon för några veckor sedan kunde säga till dig att de just börjat försöka, när hon redan måste ha vetat att hon var gravid.

Jag förstår också att du inte jämt går runt och är missunnsam gentemot din vän, men man måste få känna sådana känslor ibland, utan att klassas som knäpp i huvudet. Det är naturligt! Det är klart att man blir avundsjuk om någon annan får det man själv allra helst vill ha, och då hjälper det inte att det är en god vän. Jag tycker absolut inte att du ska känna dåligt samvete över att du känner som du gör, utan tillåt dig det ett tag, och försök sedan gå vidare. Jag tror stenhårt på att det bara blir värre om man försöker trycka ner känslor man faktiskt har. Skickar en kram!

Sweet: jag kunde inte sagt det bättre själv det du skrev till Nenne. Man är ju inte missunnsam för man önskar ju inte att ens vänner också ska vara barnlösa utan men tänker bara "men jag vill ju OCKSÅ" - det är en helt annan sak tycker jag.

Och skönt att höra att man inte är knäpp om man inte tycker mammalivet är underbart hela tiden! Vad man behöver när man har det jobbigt är att kunna spegla sig med andra som är i samma sits - alltid skönt att veta att man inte är ensam. Gäller oavsett om man följer en ivf-tråd på FL el om man kämpar med småbarnsnätter... Det blir mkt jobbigare om man tror att man är ensam om att ha det jobbigt. Grejen är väl att jag inte har några nära vänner som är i samma sits. Jag har en enda kompis som är mamma men hon bor i Stockholm och henne har jag ingen tät kontakt med. Men jag har ju två nära vänner - Piggelin och en tjej till - som hamnar i samma sits snart (men de kanske får superlätta barn som sover hela natten - vad vet jag?!). Nåja, tack för era sympatier under tiden - det värmer!

Nu till en annan fråga: finns det ngn risk att man övergöder ett spädbarn? Eftersom jag ju inte har bröstmjölk så att det räcker, "fyller jag på" med ersättning och ger då tills Moa verkar nöjd och inte vill ha mer (hon kniper igen munnen el slutar suga). Försöker man ta ifrån henne nappflaskan i förtid så suger hon liksom fast den hårt i munnen. Men efter varje matning spyr hon ju upp en hel del och på Bvc menar de att det är tecken på att hon fått mer än tillräckligt (att hon gör sig av med överskottet), och eftersom hon - igen - gått upp nästan 400 gr på en vecka, så antyder de att jag ger för mkt ersättning. Mitt sunda förnuft säger mig att spädbarn nog har en fungerande hunger/mätt-mekanism men det känns som om Bvc tycker att jag ger henne för mkt mat. Men när det gäller amning så får man ju amma hur mkt som helst...? Om man bara ger ersättning så vet man ju vilka mängder man ska ge, men eftersom jag ammar först så är det lite svårare att veta exakt hur mkt ersättning hon ska ha, därför försöker jag ge henne tills hon verkar mätt. Vad tror ni som har barn redan?

hmm, jah ska nog ännu en gång lämna den här tråden, känner mig inte riktigt hemma här då vi ännu inte dragit igång aktivt med barnverkstaden än.

Men har bara en sak som jag skulle vilja ha er synpunkt på, ni som har svårt för att få barn nu, känner ni att ni ångrar er att ni inte försökt tidigare och känner ännu mer press för att man har ålder emot sig? Har ni tidigare drömt om att en dag få 2-3 barn men nu inser att ni kanske bara hinner med 1?

Det jag menar är alltså att det att just nu för mig känns som att jag ska satsa på jobbet och bara skjuta upp barn i ett par-tre år. Det jar är rädd för är att det aldrig kommer kännas rätt, att nu har jag tid att få barn. Att när man väl vill få barn så är det ju inte direkt bara att bestämma sig att nu är det rätt tid, jag kanske har jätte svårt att få barn, eller det kanske är något fel på min ägglossnig vilket gör att jag måste aktiv försöka i ett år först sen börja med utredning osv. Jag är bara rädd att åren kommer flytta förbi och att jag inte kommer hinna med att få de två barn som jag drömmer om.

Kan tillägga att vi har försökt tidigare under 10 månader utan att lyckats, men gav upp försöken då jag fick nytt jobb.

Lite rörigt inlägg jag vet, vill bara diskutera detta med någon som förstår. Hoppas verkligen inte att jag skrivit något som klampat någon på tårna, detta har verkligen inte varit min mening utan jag har bara försökt skriva mina tankar för att få hjälp att rensa dem lite.

Muggles
Fullt normalt att inte alltid känna att det är en dans på rosor att vara hemma med en nyfödd. Man har alltid upp och ner dagar och får man inte sova blir man ju också extra känslig.

Eftersom vår son inte tycker om att sova så har det varit tufft här med. Vissa dagar var jag helt färdig när maken kom hem att jag bara bölade och gick och la mig. Som tur är har jag mina föräldrar i närheten som avlastar när det blir för jobbigt och det är jag så tacksam för.

Nu är verkligen vår son i trotsåldern och vi bråkar mycket eftersom vi är så envisa båda två, men sen när pappa kommer hem är han solstrålen nummer ett. Jag får skiten och pappa får det goda, gissa om man blir SUR!
Tyvärr är det bara att gilla läget om man vill att sonen ska bli uppfostrad som vi vill.