Angående amningen så känns det just nu som att jag har inställningen att jag inte vill stånga mig blodig för att få det att fungera, när vår bebis väl tittat ut. Man vet aldrig, jag kanske kan ändra mig, men det är lite som min inställning till snitt, skulle det bli så ism förlossningen, så är det inte hela världen. Jag har snittat mig på nästan exakt samma vis i "nedre regionerna" för två år sen (ena äggstocken hade antagit stl som en grape & fick plockas bort - man lade ett snitt i bikinilinjen). Visst att jag hade ont & var lite orörlig, men de är ju många normalförlösta också. Vet att jag är uppe & rör på mig senast dagen efter & helt ok igen efter max en månad.
Har säkert nämnt det förut, men i Holland (bror med fru som fick barn där för ett år sen) har de en allmän rekommendation till alla nyblivna föräldrar att dryga ut med ersättning från i princip första början, på kvällarna/nätterna. Där resonerar "socialstyrelsen" som så att om barnet får ersättning, så sover det bättre, vilket i sin tur gör att föräldrarna får sova mera, som i sin tur ger glada/mindre stressade föräldrar som resulterar i små bebisar som mår bra för att deras föräldrar mår bra 
Så jag har blivit ganska påverkad av den attityden & detta alt. känns inte alls om ngt "no-no" för oss. Pappan får ju dessutom chansen att ha mer tight kontakt med bebisen ism att han ger ersättning - inte att förakta heller, tycker jag. Jaja, det var bara mitt inlägg i debatten & lite om hur mina tankar snurrar. Är väl återigen lite av det där att försöka vara ödmjuk inför det som komma skall, att kunna ställa om sig, ifall det ena eller andra inte funkar. Sen får vi se om jag kan leva upp till det i verkligheten också 
