När märker man av det?... 1 år!!!!

Med tanke på mitt maratoninlägg här ovanför,
...pratar jag mkt i vanliga fall, så blir det ännu mer kulsprutevarning när jag är sådär sprudlande glad

Ngt som egentligen är mer sorgligt, så är det idag exakt nio år sen jag miste min bror - mannen & jag tände levande ljus till frukosten i morse - kändes mysigt liksom. Bevara symboliken/små personliga traditioner & "fira att han har funnits" - vi kommer garanterat att skåla för honom ikväll. Viss risk iofs att jag svämmar över, lättrörd som jag är, men känns ändå viktigt på ngt vis.

Oj, nu blev det väldigt mkt OT som ni får er till livs idag...
Ingen större skillnad mot annars iofs kanske?!

Piggis - vi gillar dina OT-inlägg. Fortsätt bara dock undrar jag hur det går med den där gigantiska USA-berättelsen som ska komma på restråden. Är det typ Utvandrarna du håller på och skriver .

BS, kan tänka mig att det känns frustrerande att inte kunna lägga henne i vagnen & att hon blir tvärilsk.
Jag har ju ingen aning, vi kanske också får en förbaskat envis/bestämd liten dam/herre som vägrar sova i vagnen när man vill ut en sväng. Envishet & rastlöshet finns ju onekligen en viss risk att h*n ärver från sin ömma moder Hmmm...

Tror ni ens egenskaper går i arv? I sådana fall kommer jag att få ett supersnällt barn!!! Jag VAR faktiskt snäll och söt när jag var liten. Det är andra bullar av idag!

Åh men kram till dig Piggelin på en sån viktig dag! Den där frukosten lät ju jättefin, tänk vad glad din bror måste vara om han kan se er. Hoppas att ni får en mysig kväll på restaurangen!

Lappis,
fy på dig! Nu undrar mina kollegor varför jag sitter & fnissar högt på jobbet... Måste vara ditt inläggs fel

Jag kom precis på att det kanske blir en överhängande risk att min franmtida förlossningberättelse dröjer lika länge som USA-rapporten... Ooops! Jag började ju faktist med den (USA-rapporten) för en vecka sen & kom en bit på väg, men sen försvann resten av veckan utan att jag plockade upp dokumentet igen. Kan det månne vara min egen rastlöshet som sätter käppar i hjulet & gör att jag inte kommer till skott & blir färdig med den. Typ, finns en massa annat roligt som jag kommer att tänka på under tiden, som går fortare att skriva/kommentera
Kraven på rapporten blir ju inte mindre heller, ju längre jag dröjer... Hallå eller - jag får skärpa mig!

Tro det eller ej, jag var faktist supersnäll & beskedlig som barn också - & BLYG så in i tusan - men det är det knappt ngn som tror på nuförtiden. Förstår inte varför...
Tog igen allt när jag blev vuxen & flyttade hemifrån. Typ, min tonårsrevolt infann sig vid 20-22 års ålder

Nä, nu får jag snart sluta skriva (det är det där när jag väl kommer igång... svårt att sluta!) - har ju en viktig middag ikväll, måste hem & göra mig lite vacker

Telis - kram tillbaka!

Hej hej, jag är en av de smygläsare som har funnits med er praktiskt taget från början. Jag har gråtit och skrattat tillsammans med er, men inte gett mig tillkänna förrän nu. För det är nämligen så att det är nu vi ska försöka oss på att skapa ett eget litet liv och jag tror att jag kan behöva alla tips och råd som går att få, om man kan få vara med här...?

Till att börja med så hade jag tacksamt tagit emot olika symptom som har uppkommit hos er som har lyckats? Hur tidigt? Jag vet att allt går att läsa i era gamla trådar, men ni är ju grymt bra på att skriva så det är en hel del att ta sig igenom...

Piggelin - ja nu förväntar vi oss ett otroligt långt inlägg om USA! Kraven bara växer och växer...nej, du skriver självfallet om du känner för det och det behöver inte alls vara långt! Ingen prestationsångest!

Jag var absolut inte blyg som barn dock har jag fått höra att min make var det ända upp i tonåren och han har definitivt övervunnit det nu vid fyllda 33 år. Hans mamma har berättat hur han hängde henne i kjolarna och att hon aldrig hade gissat att han en vacker dag skulle flytta utomlands, långt ifrån hennes kjolar.