När märker man av det?... 1 år!!!!

Liten - var du hos dina päron och fick tröst igår? Sorry att jag glömde att fråga hur läget är, sådana megakraschar som du upplevde igår måste man ju bry sig om!!!!!!

Häpp, så ringde maken, och nu är det bara 15 minuter kvar. :) Försöker pusha honom att gå och kika på kläder och barnprylar medan han väntar på mig och middagen. Hoppas han i alla fall väljer nåt av det...

Ska sticka tidigare idag då funken börjar 17:00. Sen blir det vin med den fräscha, singelväninnan.

Liten - vad härligt! Både med middagen och barnprylarna. När jag gick och tittade igår till makens brorsbarn så kom en misstänkt gravid kvinna och hon fnulade runt där på avdelning och klappade och tittade på saker. Shit, vad avis jag blev!! Helt grymt så gärna jag hade velat varit i hennes kläder. Som sagt, dessa känslor är totalt nya för mig. Är absolut inte den avundsjuka av mig i vanliga fall.

Vickis - jag åkte hem till mina föräldrar, fast de skulle vara borta större delen av eftermiddagen. Låg på soffan, promenerade i "barndomskvarteren" (nåja, mest promenadvägar och skog), smaskade i mig varm choklad och ostmackor, och lite middag innan det var dags för IKEA och inredaren.

Så - jag piggnade till sakta men säkert. Har väl låtit det sjunka in till idag. Ser fram emot möjligheten att vara smått "utarbetat" gentemot han som protesterade, om han vid tillfälle behöver hjälp med nåt. :D

viktualia - maken och jag gifte oss för fem år sedan och har varit tillsammans i nio år, så ser man vårt "barnskaffande" i det perspektivet kan man ju tycka att vi väntat länge. Jag kan inte säga att jag kände av någon biologisk klocka, men vi visste att vi vill ha barn "någon gång", och då tyckte vi att det var dumt att vänta för länge.

Förra våren (2006), när jag var 29 år, började vi pratat lite löst om barn, men vi visste samtidigt att vi absolut ville göra en "drömresa" till Nya Zeeland. Till slut bestämde vi oss för att åka till Nya Zeeland i vintras, och att sen försöka få barn efter det.

Därmed var det väl snarare ett rationellt än ett känslomässigt beslut att det var dags för barn nu, men i o m att vi bestämde nästan ett år i förväg när vi ville börja försöka hann man ställa in sig mentalt på det. Jag vet inte om det funkar för andra, men för mig var det bra.

Nu sen vi väl börjat försöka känner jag att jag gärna vill ha barn, men jag känner fortfarande ingen biologisk klocka och jag har ingen ångest över åldern heller.

Vet inte om jag gör dig klokare med mitt inlägg, men summan av kardemumman är att för mig var det bra att i god tid fatta ett beslut om när det var dags att börja försöka, och sen köra efter det, även om inte den biologiska klockan tickar i mina öron.

Nu ringde mannen - nu ska vi åka över till Muggles, maken & Moa! Lovar att hälsa från er allihopa

Trevlig helg allihopa!

Lappis - jag var hem till en kompis igår, som lite avundsjukt klappade mig på magen. Inte för att hon missunnar mig, men hon skulle så gärna vilja träffa någon och få barn hon med.

Och då tänkte jag på i våras när jag blev sur o irriterad över alla med mage som gick och "visade upp" sig. Det kändes ju som om det aldrig skulle hända mig...

Den senaste veckan har jag fått besked om tre kvinnliga kollegor som är gravida; för den ena tog det på första försöket och för den andra på det andra. Kul för dem, men inte utan att man känner sig avundsjuk! De ska båda ha barn i februari, och det var där vi hade hamnat också, om det hade tagit på första försöket.

Nej, men nu är det väl ingen idé att hitta på nåt nytt. Bäst att sakta men säkert stänga ner verksamheten. Pilla in ett par linser i ögonen och gå till gympan.

Trevlig helg alla favorittrådkompisar! Ni är underbara - vilket humör ni än är på!

KRAM!