När märker man av det?... 1 år!!!!

Lappis, känner igen känslan - man känner verkligen det där att man har "en gloria av fulhet" kring sig & så ska man träffa ngn som bara är sådär supersnygg, supersocial, superbäst & själv känner man sig mer som en grå mus...

Du hade inte behövt be om ursäkt - no worries, som sagt! Det är ju faktist DIG det är synd om idag!!

Okej.. jag gör ett försök till... men det är ju onekligen svårt att formulera komplexa tankar i korta inlägg på nätet.

Problemet består i en enorm ambivalens. Å ena och andra sidan. Nu eller senare. Sluta eller inte sluta. Många vänner har barn, men inte vi. Vi trivs med livet som det är nu, men å andra sidan skulle man säkert trivas med livet som förälder också. OM man blir gravid, är det ju oftast 9 månaders "leveranstid" då man hinner landa i insikten någorlunda.

Hur märks den biologiska klockan? Hur ska jag veta när jag känner mig redo på riktigt? Hur ska jag veta när maken känner sig redo på riktigt? Ska vi vänta till X,Y och/eller Z har hänt/fixats eller ska vi strunta i det och bara försöka?

Slutsats: Åtminstone JAG känner att projektet sluta med p-piller är det största beslut jag någonsin tagit. Men ni som är mer inne i det, har ju liksom passerat det beslutet för länge sedan.

Lappis - nej men ibland känns det så. särskilt när man umgåtts mycket med ngn kompis som har spädbarn och inser hur mycket tid det verkligen tar. Tror dock att det känns på annat sätt när det gäller sin egen knodd. Men min poäng är att inget alternativ är fulländat på något sätt!

Vickan, så kände jag jättemycket innan vi satte igång verkstaden. En massa om och men och så. Jag komme rihåg första ggr mannen skulle "skjuta skarpt" efter ppille stoppet - jag fick jag typ panik och puttade bort honom. Little did I know att det inte räckte med en skarp omgång innan det blev ngt....

Måste bara få inflika - helt OT - att vår ICA-butik har tagit hem B&J-glass!!! Precis som vi pratade om det häromdagen! Jag blev överlycklig! Den är ju visserligen ganska dyr, runt 45 spänn för en halvliter, men å andra sidan betalar man utan att blinka det dubbla för 75 cl jäst druvsaft!

Så i helgen ska det käkas glass! Vilken smak rekommenderar ni? Jag gillar slisk, choklad, nötter, kola och sånt!

Vickan, när jag var runt 30 visste jag fortfarande inte om jag ens ville ha barn - fick faktist ågren av bara tanken. Typ, ngn slags tankar om att "woooahhhh, jag vill absolut inte bli som min egen mamma var" (som var i väl strängaste laget mellan varven) & hur i hela friden ska jag var då, jag kommer bergis att bli åt andra hållet, dvs alldeles för mesig & slapphänt & då blir det katastrof av ungarna av den anledningen istället. Typ, FRUKTANSVÄRT dåligt självförtroende att jag överhuvudtaget skulle kunna bli en vettig mamma.
Sen dök iofs inte mannen som jag vill bilda familj med upp i mitt liv förrän för tre år sen, en sån där liten & inte helt oväsentlig detalj Vissa som träffas senare livet sitter ju där med en knodd inom ett år efter att de träffats, men både mannen & jag har njutit av varandra & vårt vuxenliv en masse sen vi träffades & först nu känns det liksom "lagom tajming" att vi tar nästa steg & blir föräldrar.

Detta blev snurrigt, men hoppas att du fattar lite, Vickan!

Vickan, såg inte ditt inlägg förrän efter jag skickat det förra...

viktualia - jag har aldrig kännt den biologiska klockan. Aldrig haft någon längtan efter barn. Nu när vi har börjat jakten så är det mer det där att alla andra kan men varför inte vi. Den dagen OM, vilket jag hoppas, det blir ett pluss på stickan kommer jag säkert stå där och undra hur i hela fridens namn ska vi klara det här? Hur kommer livet att bli? Vi har det bra som det är nu men vi vet ju aldrig vad som händer sen.

Förstår dina känslor men för mig var det givet att försöka efter vi hade gift oss. Jag har alltid sagt att jag vill försöka få barn, har aldrig tagit för givet att jag kan få. Jag är ju ingen ungdom så för mig är det nu eller aldrig så valet att slänga pillrena var enkelt.

Moppy - paniken vid sex kommer jag garanterat också att få... ska nog förvarna maken om det..

Piggelin - jag var 24 när jag träffade maken. Vi har varit tillsammans i 6,5 år och hunnit med det mesta som par brukar vilja ha gjort tillsammans innan ungarna kommer. På "måste hinna göra listan" finns nog mest köpa hus numera... även om fler långresor vore mysigt så känns det inte störtviktigt.

Jag och maken ville också ha några år tillsammans. Dessutom bodde vi på distans ända fram tills för ett år sedan. Hade jag varit yngre hade vi väntat ytterligare något år med att slänga iväg kartan med piller. Vi hade då velat njuta av att vara gifta ett tag innan vi försökte.