När märker man av det?... 1 år!!!!

Lapinette, vi har bara precis dragit igång utredningen så jag vet ingenting än. Men vi ska dit i nästa vecka och prata mer.

Just det ja. GRATTIS till huset Brudsommar!
Lycka till älskade Lappisen hos farbror doktorn, nästa sommar är det du som är ledig och jag kommer vara det också! Så då får vi hitta på bus. Sen kan ju jag visa dig alla braiga barnvagnsstråk som jag har hittat under året

Mindre, visst ja, du har ju redan varit, det har jag ju läst någonstans. Vilken vecka är du i nu?
Appropå sylt och grädde, så åt jag det i går till pannkakorna på lunchstället jag och Junior var på. Jag kan säga att det var lika mycket grädde och sylt som pannkakor! Hjälps inte att man äter onyttigt, man går ner i allafall när man ammar. Nu har jag tappat 4 kg! Kanske inte låter så mycket, men man känner sig ganska tunn... Skit i det, huvudsaken är ju att man mår bra och det gör jag verkligen!

Piggelin: Bra tips på dop-presenter, jag har inte lika bra koll som du! Nu har jag själv fått nya ideer!
Men aktier gillar jag som är bankirdotter!
Och du kommer få en underbar tid med Mugglan! Jag ska komma ner och hälsa på er, det är ju skitenkelt att ta sig på x2000 och sxischa ner till Götet!!!!!!! I'LL BE THERE!

Appropå att ha "enkel" graviditet, förlossning och mammaroll, så tror jag att det handlar om inställning!
Jag gillar inte gnäll! Jag bestämde mig innan jag blev gravid för att jag skulle må bra och vara tacksam för varje dag som gick. Jag bestämde mig för att föda barn är vacker och kan man göra det på savannen i Afrika utan smärtlindring så kan jag göra det i Sverige där det finns alla resurser.
Innan Junior ens var påtänkt hade jag bestämmt mig för att livet med barn ska vara roligt och enkelt. Jag har tagit med honom på allt, han har till och med varit på Olearys. Han vande sig tidigt vid ljud (redan i magen). Små barn känner av moderns stress. Så jag har hela tiden försökt må bra själv och göra det jag alltid har gjort och då mår min lille Junior kanon med. Hade inte jag kunnat göra allt det jag gjorde innan så hade jag varit mer stressad och deppad och det hade han kännt.
Sen vet jag att man inte kan göra allt med alla barn, men jag tycker man ska försöka. Och inte bestämma innan man har försökt att det inte går! Allt går om man vill!

Sen en annan sak, hemska jag... Om Junior skriker, vilket han sällan gör, men OM, så plockar jag inte upp honom med en gång, utan jag testar andra alternativ, pratar med honom, ger honom nappen, klappar honom eller så. För han ska baskemig lära sig att man inte kan få komma upp bara för att man gapar... Detta har funkat jätte bra. Så i går morse vaknade han i sin säng och låg bara o tittade och var hur lugn som helst, sen efter 15 minuter började han gny för då var han väl uttråkad och tyckte väl själv att han hade försökt länge nog

Nu måste jag nog hoppa in i duschen i allafall.

BS: Jag lägger ofta Junior på en filt på golvet med färger på. Han ligger och tittar där ibland en timme i sträck, bara man har lite runt honom han kan titta på. Han är 2 månader nu.
Jag låter honom aktivera sig själv. Vänder honom på magen efter ett tag, och fortsätter sedan med mitt. Sätter på musik och pratar hela tiden med honom så han vet att jag är nära...
Men Iris kanske inte vill vara själv så?
jag fick en "mobil" som man kan hänga lite var stans, så när jag duschar lägger jag honom på golver i badrummet, med mojängen någonstans, så år han ligga där och titta.
han kanske helt enkelt är en enkel unge....
Jag ser inga problem med något!
Skulle vara vad han ska heta i så fall

cissi - bra inställning! och visst påverkar det oerhört mkt men... *japp, det måste bli ett men när jag skriver;)*

den inställningen hade jag oxå m första barnet, ojade mig inte över ngnting, mådde super trots illamående o ryggvärk, myrkrypningar etc och jag var ute o festade och flyttade, målade om, reste etc - precis som dig innan jag fick dottern (var sminka och finklädd förlossningdagen - skulle bara in o kika på sös först och tänkte sen gå ut o dansa en sista gång - men tji fick jag!).

Inte ens de första 12 timmarna på förlossningen var avskräckadne utan jag trallade på där trots värk - de andra 11 timamrna var hemska från o till, m EPD så blev det smärtfritt och jag födde barn skrattandes (Bildbevis finns) och när jag födde ut moderkakan så pratade jag i tfn samtidigt - men sen...

shit vad jag hade ont i veckor! dottern ville aldrig sova, fick kraftiga variga infektioner i mina blödande bröstvårtor, fick sys om i underlivet efter en vecka då jag var felsydd, kunde inte äta ngt för då fick hon magknip osv osv... och jag hade inte ändrat inställning utan körde på så gott det gick - vilket i mitt fall gjorde att jag blev helt slut, jag hade nog behövt stannat upp och gnällt lite och insett att alla barn inte är enl skolboken...

Den här gången minns jag tyvärr hur det var m förra förlossningen och efteråt och även om jag tänker positivt så har jag ju faktiskt egna upplevelser om att trots inställning så fungerade det inte så det ÄR svårt då att tycka att allt e så fantastiskt... denna gång har jag dessutom mått mkt sämre, har en hemsk foglossning av o till som begränsar mig och då tänker jag " kan inte grav åtminstoende vara lätt så att jag får vila upp mig inför den lilla terorristen sen"...

men jag beundrar din inställning och jag hoppas att du får behålla den oavsett hur många barn du får och hur jobbigt du ev får det - själv gör jag mitt bästa för att tänka positivt på det som komma skall:)

Cissi - gillar din inställning, siktar verkligen in mig på den jag med.
Har flera Sthlms-kompisar som just svischat ner till Götet under sina resp. föräldrarledigheter - det funkar ju hur bra som helst - inga byten på vägen, ingenting!

Brorsan & hans fru (med sin ettåring) har hela tiden testat att plocka med sin tjej på resor, fester etc & visst har hon skrikit ibland, men de har ändå fått blodad tand & testat igen & då har det kanske gått bättre & de tar ett steg längre nästa gång. Flera hävdar att man får lägga ner sina city-weekends när man har en bebis, men samtidigt så har jag sett flera fall av motsatsen, dvs att det funkar alldeles utmnärkt. OK, att man får anpassa sig & ändra på en del saker, men det funkar ju om man vill & inte tycker att det känns alltför jobbigt. Springa ofta på krogen supersent på kvällarna har jag ju lagt ner redan innan, vid 37 års ålder (varav många år som singel... ) så har jag ju liksom hunnit leka av sig med råge Utnyttja barnvakt mellan varven, Muggles, vi kan väl vara barnvakt åt varandras barn om ni respektive vi vill ut & äta fin middag etc. Vänja barnen vid att träffa folk, dvs att det funkar med andra än bara mamma & pappa. Att vänner/familj lär känna det lilla livet så att inte bebisen blir superberoende av sina föräldrar etc.
Klippa navelsträngen liksom - lite som det där att inte plocka upp precis med en gång när barnet skriker - jag är inne på din linje Cissi. Har det funkat för brorsan, så kan det väl funka för oss?! Tror inte alltid att det bara är bebisen som ev mår dpligt, utan det där att klippa navelsträngen som mamma/pappa.
Jaja, försöker vara ödmjuk inför det som komma skall (=utifallatt...), men VILL se det positivt att det mesta går, tills dess att motsatsen bevisats.

Cissi, angående doppresenter - jag har nio (! ) syskonbarn i åldrarna 1-17 år, så jag har hunnit med några presenter genom åren

sen att göra mkt saker m och utan barn tidigt i barnet liv tror jag stenhårt på! vi var iväg m dottern o sov över när hon bara var 1 vecka...

när hon var 1 månad så pumpade jag ut mjölk till förbannelse då henens pappa stack iväg på massor av dagsutflykter bara m henne.

sen var vi på bröllop, vattenfestival (japp den fanns ff då), karnevaler, stadbesök, ja u name it allt det första levnadsåret.

När hon var 5 ½ mån hade vi barnvakt över natten för första gången (hade sltuat amma då) och det fortsatte vi att ha varannan månad i några år tills hon själv ville sova borta mer ändå- idag älskar hon att sova borta och att resa! hon förstår INTE de barn som inte vågar sova hos kompisar,följa m på klassresor, eller flyga utomlands etc etc - för henne är det "vardag"

Jädrar vad svamligt mitt inlägg lät - det var så mkt som poppade upp i skallen samtidigt & jag lyckades nog inte riktigt få ner det på ett någorlunda strukturerat & lättförståeligt sätt...

Oms, kan precis tänka mig in i dett "men" också - man kan ju ha en jädra otur & råka ut för allt möjligt elände efteråt & så försker man ändå fortsätta på det soliga/Positiva/energiska viset & kör fullständigt in i väggen. Typ, vill inte acceptera faktum att det INTE funkar så som man hade tänkt/planerat. OM det gör det så är det BONUS en masse. Lite det jag ville förklara med att jag försöker vara ödmjuk inför det som komma skall. Jag VILL göra en massa saker, men OM det inte skulle funka & jag mår kasst/ massa komplikationer/ bebisen får kolik eller ngt annat, vad vet jag - då får man ta det därifrån & vara ödmjuk inför det & anpassa tillvaron efter det... Ta ett steg i taget liksom & VÅGA testa att göra saker & ting utan att stressa upp sig för mkt om det går "galet".

tubbies - ja många smycken kan ju vara tråkigt att få, eller nej förresten, dottern fick nog 8 halskejor och några armbanoch örhängen om jag inte räknat fel och de har använts massor genom åren - jättekul! några har gått sönder och några har kommit bort, men hon har nog 4 hängen kvar och 2 kedjor om jag inte misssminner mig.

fast det förstås, hon fick jättefina guldsmycken (bla ett stort snirklig O för hennes initial m häftig kulkedja till, ett guldinfattat fyrklöver, en vacker ängel i guld, sitt stjärntecken i guld, guldinfattad månadsten etc) och det fick hon av de närmaste då det kostar en hel del - skulle nog inte lägga fullt så mkt på en kompis barn.

Ooops, snart möte - måste rusa. Återkommer antagligen efter lunch