Angånde det här med killar och tjejer så har jag tänkt lite...
För visst kan det vara lite märkligt att prata med män ibland?
Det är lite som Bermudatriangeln,orden segla fulla av tillförsikt in i den tvåkönade samtalszonen och väl där tar mystiska,övernartuliga krafter över och gör orden till blott vrakspillror av sina forna begripliga jag.
Då kan ett vanligt = kan vi inte prata om det? (från hennes sida) mycket väl (ifrån hans sida) låta som ett = kan vi inte ta din hjärna och så skär vi den i jätte tunna skivor och så går vi igenom allt hos dig som är konstigt,vi kan börja med ditt förhållande till din mamma....
För trots att många unga män tillbringade sina första år i en feministisk miljö och bar avkönad mjukisoverall utan gylf,så verkar det inte riktigt förstå poängen med mysiga relationssamtal vid köksbordet..
I princip har alla män mer eller mindra en -det-ordnar-sig-mentalitet inbyggt från födslen.
Och om man befinner sig i ett förhållande som går på tomgång,så kan det vara bekvämt att ta till det där. Man kan säga -ååh,men vi behöver väl inte analysera sönder vårt förhållande?
Vi har det ju bra! Du skickar fjärrkontrollen va,älskling?!
Vi kvinnor kan ha en tendens att falla in i ett ältande om relationen,medans män tror generellt mer på handling än att prata om det!
Men är det bara vi kvinnor som grubblar och tänker då? Är det bara kvinnor som i timtal kan sitta och analysera om ett uteblivet telefonsamtal (-för han sa ju att han skulle ringa-) Beror det på att mannen ifråga är rädd för sina egna starka känslor,eller för att han nog tycker att man hade för dålig andedräkt eller för små bröst!
Men visst grubblar män oxså, dem går och längtar efter det där samtalet eller e-mailet eller den där signalen som får dem att ta ett steg till!
Och om det inte kommer,så funderar ni på vad som är fel. Har jag sagt någonting? Är magen för rund? Har jag för fula kläder?
I vår kultur fiins det till exempel vissa förväntningar om hur en man ska vara. Han ska tex inte gråta,men för tvåhundra år sedan kunde en man gråta hejdlöst utan att det inkräktade på hans manlighet (även om vi tjejer kan tycka att det är manligt att visa känslor) Och om man läser romaner från 1700-talet så upptäcker man hur manliga romankaraktärer succesivt börja gråta mindre och mindre, och idag ibland unga män är det kanske lite öppnare återligen,men det finns fortfarnade ett coolhetsideal som inte går ihop med att gråta mer än på vissa slags "reservat" där det är okej. På fotollsmatcher till exempel,där får män både gråta och ha kroppskontakt med nadra män utan att riskera att ses som homosexuell (har själv inget emot homosexuella)
än kan veta allt om sin bästa väns datorutrustning eller hans handikapp i golf,men ingenting om varför det tog slut med hans senaste flickvän.
Killar underhåller mer vänskapsrelationener genom att gemensamma aktiviteter, än genom att sitta och prata.
et är ju väldigt kvinnligt att ställa en följdfråga när någon berätta att förhållandet med partnen är slut,oxså på så sätt analysera varför..
Mannen acceptera kompisens besked om att det tagit slut med flickvännen och så äe det inte med mer det. Det ligger inte för honom att göra en bedömning av situationen och börja ställa frågor om det och svaren kanske inte intresserar honom heller.
Männen ska inte vara ensamma för då dör dem,kvinnorna är starkare på det sättet.
Män försummas utan kvinnors sällskap,det är därför killarnas omklädningsrum är en sån otrevlig plats.
Och en sak vi glömmer att betona är att män och kvinnor faktiskt är betydligt mer lika än olika varandra...
Hoppas att ingen tog illa upp och visst finns det undantag...
Men ni hojtar väl till om ni börjar fredags-partaja för då vill jag vara med! 
...