När märker man av det?... 1 år!!!!

Usch, kikade in på FL och fick ångest direkt! "Råkade" läsa i en tråd om hur många försök de gjort innan de plussat. Var och varannan verkar ju ha lyckats på första försöket! Jag SKA ju inte gå in där! Man blir ju bara ledsen! Så jag var tvungen hit för att skaka av mig olustkänslorna!

Burrr!!!

Sådärja! *Ahhh* Skönt!

Nu har jag gått tillbaka i min kalender och kollat hur många gånger vi EGENTLIGEN fått till det. Nu när jag vet hur lång lutealfas jag har kan jag ju räkna ut ungefär när ÄL har inträffat och jag har oftast skrivit upp när vi haft 6. Och då inser jag ganska snabbt att vi inte prickat Äl en enda gång förrän jag började testa med CB för tre månader sen! Alltså hela förra sommaren och hösten har vi inte prickat alls, eller inte haft 6 alls (det var ju då maken hade problem). Inte konstigt då att vi inte blivit gravida! Så vi har alltså prickat böjen de senaste två gångerna och så nu den här gången (då vi inte vet resultatet än ). Det är ju faktiskt inte så många försök att det är något att jaga upp sig för. Känns faktiskt lite lugnare nu, även om det samtidigt innebär att det kan ta måååånga gånger till innan det lyckas, och det kan ändå vara helt normalt.

Men om vi då ska söka hjälp till hösten, då kommer de ju att fråga hur länge vi har försökt. Vad svarar vi då?! Vi har ju "försökt" sen juni förra året men inte då fått till det pga oregelbunden ÄL och makens problem. Är det någon idé att söka hjälp eller ska vi prova själva ett tag till, nu när vi kommit igång och det går så pass bra. Visst, vi får ta till sprutan ca 50 % av gångerna men det känns inte som om chanserna minskar för det, snarare får man in hela "satsen" ordentligt och kan ligga med baken i vädret så att inget rinner ut (förlåt detaljerna ).

Nåja, det behöver vi ju inte bestämma nu utan vi väntar väl till BIM och ser hur det känns då om det blir minus. Det skulle vara då för att få nåt som stabiliserar och kortar cykeln. Självklart skulle det underlätta en del.

Ja, nu har jag hållt lite monolog för mig själv. Förlåt att jag tog upp tråden med detta egofixerade inlägg!

Att var och varannan plussat på första försöket är nog hur du valt att läsa tror jag.
Nästan alla har väntat och väntat innan de till sist plussat, som jag tolkar det i alla fall.
Som du själv räknat ut så har ni ju inte lyckats pricka dagen D så många gånger än, så upp med humöret och tänk possitivt så ska du se att du snart är där du också!
Lycka till!
Själv har jag gjort mitt på barnfronten, men har varit där, tro mig, många tårar har trillat innan jag plussade och det hända två gånger! En otrolig känsla båda gångerna!

Victory - Grattis till böjen! Jag tycker att ni gott kan söka hjälp ändå eftersom du har en sådan lång cykel. ÄL på dag 22 gör ju att ni inte hinner med så många försök totalt på ett år. Dessutom kan ju en utredning minska pressen och ni försöker ju under tiden. Egentligen har ni ju inget att förlora som jag ser det. Just problemen med din långa cykel (och makens problem) gör ju att det dragit ut på tiden för er del. Däremot kan det vara skönt mentalt att veta att ni faktiskt egentligen inte fått till särkilt många försök. Kanske behöver ni inte mer hjälp än att du får hormoner som kortar ner cykeln lite och sedan kommer förhoppningsvis det efterlängtade plusset. Får maken problem framöver kan ni ju vara hjälpta av insemination. Kan vara skönt att sätta bollen i rullning bara kanske?

Pirr! - Förstår att det är jobbigt att inte veta hur det står till med pyret. Har själv ständigt de tankarna även att jag inte har medicin som du som sätter griller i huvudet ytterligare. Tror liksom de andra som skrivit att du fattat rätt beslut och risken för missbildningar är ändå extremt liten. Vilken vecka är du i nu? Du kan kanske tjata till dig ett vul hyfsat tidigt så kan det stilla oron lite åtminstone. Jag tyckte att det nästa var olidligt att behöva vänta till rutin-UL i v 18 för att få veta att allt såg ok ut... Trodde min oro skulle försvinna något efter UL men nu oroar jag mig mest för att jag inte känner av bebisen ännu trots att jag är i v 20-21. Ibland tror jag att jag gör det, men jag vet inte säkert. Men det är bara att inse. Man har just "skrivit" upp sig på ett livslångt oroskap över sitt barn :) Det är bara att försöka koppla bort oron och glädja sig istället. Men det är lättare sagt än gjort förstås. Men vi får stötta varandra! Lycka till med ditt bortkopplande! :)

Ha en trevlig semester Pudan!

Välkommen tillbaka efter semestern Vickan! Hoppas du haft det skönt!

Hmm, har ju själv haft semester och inte hunnit läsa allt, men som jag minns det så har vi inga nya trådbebisar ännu.

Snartis börjar ju närma sig helt klart. Bebisen är fortsatt vild, men den har inte kommit än såvida inte jag har missat något!?

Ciccis bebis har ännu inget namn, men den verkar må bra och hon oxå.

Frullans bebis har ännu inte vänt på sig och hamnat i rätt läge vilket självklart oroar henne eftersom hon absolut inte vill snittas. Hoppas fortfarande på att den lille envise Borren gör en halv kullebytta snart.

Muggles börjar oxå närma sig. 2-3 veckor kvar till BF men både hon och bebisen verkar må bra!

Pirr har äntligen plussat men är lite orolig över missbildningsrisken eftersom hon äter medicin som kan öka risken något. Skitkul med pluss annars!

Sweet har haft en liten mental svacka, men börjar se ljuset igen. Skönt!

Hmm, det finns ju ett gäng till att rapportera om, med det är vad jag minns rakt av just nu. Fyll gärna på ni andra!

Izzie - jättetack för uppdateringen!!!!

Vickan, hej, välkommen tillbaka! Du har uppenbarligen överlevt tältsemestern. Fast vadå antagligen ska försöka innan årets slut, det är klart att ni ska, du har ju blivit värsta experten efter att ha hängt här med oss OCH pillerna tar slut!

Victory, det kan väl vara bra att söka hjälp för din långa cykel i alla fall som sagt och ta upp att ni kanske måste få hjälp med insemination så småningom även om ni kanske inte försökt i ett år då som ni trott. Fast när de säger att man ska försöka i ett år så säger de ju ingenting om att man måste ge sig på ÄL-tester och sprutor och allt som ni ju försöker med, det kan ju finnas många som försöker i ett år och sedan söker hjälp utan att ha haft en aning om huruvida de prickat ÄL? Eller är alla lika upplysta som vi är här i tråden nuförtiden kanske.

Jag tror förresten att man alltid oroar sig för hur den lille i magen mår, mediciner eller inte, det är inget man kan göra något åt. Ut kommer sedan det lilla pyret och så fortsätter man oroa sig för dem resten av livet!! Men det är så klart värt det för att få mysa med sin alldeles egna lilla bebis.

Vi har precis varit på Hus Expo mässan och tittat på planlösningar på nybyggda hus i fall att vi hittar en tomt i stället och vi trodde att vi skulle få åka hem nästan direkt, hon bara skrek och skrek, illvrålade faktiskt och ingenting hjälpte, äta ville hon inte, bli buren ville hon inte, ligga var än värre... Till sist somnade hon och har sovit stills nu så vi fick gå runt och titta i alla fall. Tur att vi inte gav upp och åkte hem i alla fall.

Välkommen tillbaka Vickan Du hör till här, så våga inte tänka på fler piller!

Jag fortsätter på Izzies sammandattning:

Lapinette är i Grekland, men innan hon åkte var det en tung tid efter inseminationen som troligen gav ett tidigt MF.

Tinga är nästa till BIM (någon av de närmaste dagarna tror jag).

Piggelin är i NY och har träffat Sweet!

Själv har jag denna gång fått progesteron, kanske hjälper det mot tidiga MF. Jag börjar känna av dem tyvärr, men hoppas att det inte blir värre.

Vi har ju fått ett antal nykomlingar också som är aktiva och glada. Kul!