När märker man av det?

Moppy - det kan nog vara bra med lite "tjat" från er, annars skulle jag nog aldrig våga söka hjälp.

Mindre: Vi har nyss flyttat in i ett stort hus fastän vi bara är vi två! (men tanken var ju att vi skulle bli några fler...)

Muggles - Bor ung 15 mil från Göteborg. Har inte bestämt mig ännu för om jag ska göra NUPP/KUB. Vet inte vad som är vanligt i min hemort, får väl se efter att jag pratat med BM. Jag är 28 så åldern är ju ok, men säker blir man ju aldrig.

Du får säga ifrån Victory, om det känns som att vi tjatar för mkt. Känner bara med dig när du berättar om dina känslor och insemination känns som ett förhållandevis enkelt och pricksäkert sätt att komma tillrätta med problemen. Själva proceduren verkade ju inte så krånglig efter att ha läst beskrivningen av någon. Hur var det, bodde du i STHLM?

Mindre,

det blev massor av sol, bad, snorkling, god mat, djungelvandring, massage och en massa böcker.

Tack för boktipsen jag fick förresten, jag tror det var Sweet och Vickan som tipsade om Anna Gavalda. Köpte en av hennes böcker - helt magisk!

Håller precis på att läsa ikapp...
Izzie - jag har också haft en grym förkylning, har dock varit tvungen att jobba ändå. Rösten är totalt borttappad men börjar återvända nu dag 5.
Tappad röst kanske är ett nytt graviditetssymptom.
Har inte heller varit sugen på lika mkt sött som vanligt, annars har jag lätt vräkt i mig en påse om dan, men har istället varit sugen på grönsaker
Återkommer när jag läst i kapp lite mer!

15 par.

Så många i min omgivning ska ha barn i år (av er här har jag bara räknat brudsommar, cicci, snartis och fruL eftersom det är er jag har träffat). Det senaste fick jag veta idag, och det är nog det som känns mest, för jag trodde verkligen inte att de hade börjat försöka ännu. Otroligt blåögt.
Plus att de var de sista som jag tror funderar på barn nu. Förutom sweet, lappis, mindre och ni andra underbara, kämpande tjejer här.

Ska gå och klippa mig snart, sen tänker jag gå hem och gömma mig under täcket. Blev en otroligt jobbig dag detta.

Det är inte lätt med alla graviditeter, eller frågor därom.

Igår pratades det barn på lunchen mellan mötena - och givetvis tyckte någon att "Du har ju snart varit gift ett år, är det inte dags snart...?" BLÄ! Kontrade med att bilen är full av dykprylar och att ingen barnvagn ryms.

Och idag pratade jag med en kollega som blivit uppsagd om tristessen på jobbet. Han tyckte ju - "Du kan ju alltid försöka vara mammaledig och få tid att tänka efter.." Snällt menat, men även de pilarna rispar. Och så involverar mammaledighet som bekant att du måste ha ett barn att passa också. Han är dock förlåten, har det värre än mig. Uppsagd pga våra kassa chefer.

Usch Koko, förstår hur du känner det. I princip alla jag känner ska ha barn i år, eller har precis fått. Jag lovar att jag känner fler gravida än ickegravida när det gäller kompisar. Kändes så jäkla tungt. Även om jag verkligen försökte glädja mig åt alla andra, blev den där klumpen i halsen större och större för varje besked.

Men du, du är nära nu. Tänk så du kämpat hela vintern och våren. Sprutor och tabletter och hormoner i salig blandning. Snart är det payback gumman! Stor stor strykekram!

Start september - jag har precis läst Anna Gavalda. I söndags morse avslutade jag boken med att jag låg och grät krokodiltårar. Maken t o m vaknade för jag snörvlade så högt. Han tittade dock bara på mig, suckade och somnade om...han är van. Underbar bok!

Senaste rapport från Lappis BIM - har inte ens någon våtmark...vet att det är tecken både på mens och graviditet. Det är väl det som är mest konstigt just nu.

Vi har många i vår bekantskapskrets som haft problem med att bli med barn. Många har försökt i flera år. Alla har dock, eller ska få barn nu. Jag är ändå förvånad över hur mycket kommentarer de slänger omkring sig. De vet ju hur det är att vara i den situation som vi har varit i, och ändå alla dessa små pikar och frågor. Ex har flera st som vi bjudit hem trott att vi bjudit dem för att "släppa den stora nyheten". Det har kommit fram till mig på andra håll att det är det dom tror, och ändå bjuder vi ju bara hem dom för att vi är kompisar och dessutom har flyttat till nytt hus som de inte har sett. De verkar alltíd tro att det är något på gång och kommer alltid med sina kommentarer. Jag minns hur jobbigt de tyckte det var när de själva var i den sitsen, och nu fäller de samma kommentarer själva. Minnet är uppenbarligen kort...