När märker man av det?

Sweetstreet
Jo, det är sant, men jag är inte så som person. Jag grät i stort sätt konstant i 1 1/2 vecka efter missfallet, men sen kände jag att nu får det var nog. Jag kan inte bara gråta hela tiden. Men visst kommer det tårar vissa dagar, särskilt när man mår dåligt.

Moppy,

hade själv värsta förlossningsskräcken förut. Detta var dok långt innan jag ens börjat fundera på barnverkstad så jag kände mig rätt "långt ifrån" själva upplevelsen. Konstigt nog har den skräcken avtagit efter att man hört om kompisars förlossningar. Detta TROTS att flera av dem hade jättejobbiga förlossningar som man verkligen itne önskar. Men en del av dem hade även förlossningar som de tyckte var superupplevelser (positivt sett) så man har verkligen hört flera olika åsikter.

Själv tror jag att det är helt omöjligt att förutsäga hur det kommer bli eller hur man vill ha det.
Mycket beror ju faktsikt även på hur kroppen kommer reagera. Visst självklart spelar psyket jättestor roll, men det kan ju hända att man tex inte öppnar sig eller så. Detta hände en kompis till mig och tills slut blev det kejsarsnitt. En annan kompis fick en jättesnabb förlossning trots att hon var förstagångsmamma. Hon sa att det gick jättesnabbt från det att hon fick första värkarna tills dess att bebisen kom. Så hon hann inte ens få bedövning eller så. Sådana saker kan man ju liksom inte riktigt styra över.

Själv har jag mer börjat oroa mig över att få en hemskt jobbig graviditet. Den varar ju trots allt längre än även den mest långdragna förlossning... ;)

Vårbrud,

det är nog snarare det jag menar!
Inte att man måste gråta konstant i flera månader och "gräva ner sig". Utan mer att man kan tillåta sig att få vara ledsen de dagar man känner att man är ledsen.
Om du förstår vad jag menar. :)

Hehe!

Förresten ang mitt näst-senaste inlägg s är jag ju faktiskt inte såååå orolig över graviditet just nu.

Nä, det överskuggas helt klart över oron för OM man överhuvudtaget KAN bli gravid!!! ;) :?

Ja, kanske ska oroa sig för en sak i taget.

1.) kan jag bli gravid?
2.) hur blir sedan graviditeten (håller tummarna för en à la Cissi)
3.) hur blir förlossningen?

Vi börjar med punkt 1. Undersökning, jagandet av ägg....kanske leder till IVF? Ja, man får inte vara otålig *trummar lätt med fingrarna i bordet, moi otålig???*

Izzie, jag var också mest sugen på salt i början. Nu är det lite hursom fast jag får halsbränna av starka saker så turkisk peppar och sånt tror jag inte vore någon succé nu, det åt jag massor i början, även när jag mådde illa så fungerade det.

I Amelia vänta barn tidningen så står det att är man sugen på sött så sägs det bli en kille och surt/salt så blir det en tjej. Vad vet man!

Amelia Vänta Barn - Kille eller Tjej?

Magens form: Toppig/Kille - Utbredd/Tjej
Pigmentrand: Tydlig/Kille - Ingen/Tjej
Hjärtfrekvens: Under 140/Kille - Över/Tjej
Halsbränna: Mycket/Kille - Lite/Tjej
Barnet hickar: Lite/Kille - Mycket/Tjej
Urinvägsinfektioner: Få/Kille - Många/Tjej
Barnet ligger: Högt/Kille - Lågt/Tjej
Blödande tandkött: Lite/Kille - Mycket/Tjej
Utputande navel: Sent/Kille - Tidigt/Tjej
Sugen på: Sött/Kille - Surt&Salt/Tjej
Illamående: Lite/Kille - Mycket/Tjej

För min del - 6 för kille och 6 för tjej, alltså 50/50 chans, fast nu vet jag ju vad det blir i alla fall!

Vårbrud, jag gissar att man möjligen kan uppleva att smärtan som värre under svårare omständigheter. Tycker det är starkt att ni är på gång igen i alla fall, tror att det är det man måste göra för att komma vidare.

Sweet och Lappinette, jag är övertygat om att det snart kommer att lyckas för er nu när ni tagit tag i saken och fått hjälp!

Nej, nu är det middagsdags, hej så länge.

Vårbrud - Skickar kramar till dig! Svår sits, men du verkar vara en stark person. Håller med Sweet, tillåt dig vara ledsen när du behöver, här inne ventilerar vi ju alla känslor! Önskar dig all lycka med framtida försök!

Victory - Har för mig att vi diskuterat det här med insemination tidigare, men det känns verkligen efter det du berättat som en klockren lösning för er! Du vet ju egentligen inte om du har svårt för att bli gravid eftersom ni sällan får till bra försök vid rätt tidpunkt. Insemination ger er möjlighet till detta utan den press som annars lätt uppstår. Det är så synd när det börjar gå ut över förhållandet. Varför vänta? Mitt råd är att avdramatisera det hela och söka hjälp pronto. Då kan ni ägna er åt varandra och vårda förhållandet och resten sköter läkarna?