När märker man av det?

Tycker förövrigt att det är såååå tragiskt att så många lider av ätstörningar. :( :[ :( :[
FY!!!!!!!!!

Har själv så svårt att förstå denna typ av sjukdom. Jag vet att jag är trög o okänslig, men för mig är det så komplicerat att få ihop den psykiska delen (som jag har förstått är själva huvuddelen av problemet) med självdestruktiva handlingar som att svälta sig.

Det svåra är väl att det handlar om samma typ av "förträngning" som missbrukare har där man inte alls ser sin egen sjukdom, utan självbilden är totalt annorlunda mot omgivningens.

September - Håller med Sweet. Tycker absolut att du bör ta upp det med henne igen. Det är ju inte säkert att hon vill prata om det, men du visar iallafall att du finns där när/om hon känner sig redo eller vill prata om det. Var ärlig och rak. Säg att du är orolig för henne på ett lugnt sätt. Förhoppningsvis tar hon till sig din oro. Lycka till!

Ni kan nog plocka bort mig från BIM-listan
Pappersmuffandet har tyvärr gett resultat och det i form av rosa j*vla inslag. Så det är med största sannolikhet kört. Fasen oxå. Det här var första gången som jag faktiskt haft något som liknat symptom. Att det ska vara så svårt. Känner mig rätt deppig. Ärligt talat har jag fler vänner som är gravida just nu än vad som inte är det, och det känns supertungt. Vet att man inte ska jämföra med andra och det är ju ingen tävling, men det hade bara varit så roligt att få "vara med". Glädjer mig åt de andra såklart, men kan ju inte låta bli att undra när det ska vara vår tur...
*kryper in under deppmanteln*

Izzie,

skickar tusen kramar (virusfria!!! :) ) till dig!!!!!!!!!!!
Vet precis hur det känns.

Izzie,*instalerar dryck av ditt val under manteln*

Fortsätt att krya på dig Sweet!

Frejis, så skönt för dig att äntligen få släppa iväg avhandlingen. Vila nu!

Lapinette, samla krafter under några månader och kom tillbaka starkare än någonsin. Det är ju inte så att det inte tar bara för att man inte försöker aktivt!

Jag drar mig undan i några dagar för att försöka undvika sprida negativ energi här. Verkligehet har hunnit i kapp mig och jag ifrågasätter vårt val att försöka skaffa barn. Jag vet inte om "maran" har hittat mig igen eller om det är den konstiga cykelns hormoner som spökar men plötsligt så känns det som en dålig idé att försöka utöka vår familj. Kanske var detta en av mina konstiga ideér som jag brukar få? Kanske är det bara en svacka? Jag återkommer när jag vet...

Vi hörs!

Det verkar ju finnas en massa smarta o kunniga tjejer i denna tråden så jag tänkte fråga alla er (ni har säkert tagit upp detta ett antal ggr men jag har inte hängt med i eran tråd) vad var första tecknet på att ni var gravida? Ja innan ni gjorde gravtest alltså..

Page,

gumman hoppas verkligen att du "kommer igen" sedan för jag har verkligen saknat dig här i tråden när du var på semester. Men jag förstår ifall du känner att du vill "vila" ett tag från tråden. Ibland behöver man vara för sig själv.

Men som sagt, jag hoppas du hittar tillbaks hit så småningom när du känner dig mogen. Oavsett vilket beslut du/ni kommer fram till ang barn.
:)

*kramar om*

Gabbies,

ojojoj du har verkligen snubblat in i en tråd med hur mycket kunskap som helst...! ;) :D
Både nyttig och onyttig sådan.... :D :D

Ang symptom så har vi en hel lista på varierande sådana. Allt från de som plussat men inte känt ett dugg innan testet, till de som hade mer känningar. Till de senare hör t ex lite molvärk i magen (liknande mensvärk), "hugg" i sidomagen vid häftig vridning eller skratt, rikliga flytningar, "isningskänsla" i livmodern, kissnödigare än vanligt....
Ja det kasnke finns fler symprom som jag glömt??

Iallafall så är det trixigaste med dessa tidiga symptom att i stort sett alla här på tråden har haft dem. Oavsett om vi plussat eller ej. Så de är kasnke inte helt 100% tillförlitliga om man så säger... ;) Lätt med inbillningssymptom alltså.

Lycka till iallafall med dina symptom eller icke-symptom beroende på vad du helst vill! det ska vara! :)

Ojsan det var mycket känslor av den lite mörkare sorten som slog emot en när jag läste igenom tråden. Trist, men tillhör livet.

Det gör mig så hemskt ledsen att så många verkar befinna sig i en svacka just nu.
Kokos min lilla pussgurka: usch lider med dig. Det kan verkligen inte vara kul att genomgå det du upplever just nu. och biverkningarna verkar ju vara hämtade direkt från en dålig skräckis. usch. MEN vi ( jag säger vi efter som jag känner mig engagerad ) får lov att försöka koncentrera oss på maj då det förhoppningsvis är dags att ta första steget mot tvillingarna . det är inte långt kvar vi får se till att utnyttja tiden på bästa sätt.
Tusen kramar och pussar till dig.

lappis och sweet: Förstår precis er uppgivenhet och pendlingen i sinnestiollstånd. jag bara önskar att jag kunde hjälpa till på något sätt. Jag kan inte förstår hur livet kan vara så orättvist. Fulla tonåringar som kör en natt blir självklart gravida men utan så mycket att erbjuda barnet i form av trygghet. Men här i tråden, som befolkas av stabila männiksor som kämpar så vi går åt. Ja där är det trögt. varför?
jag bara hoppas att det värnder för er snart. jag håller mina tummar så hårt att det ska fungera inom kort. puss på er båda och lappis. Tycker absolut att du ska hinka rödvin för allt vad tyget håller. Förhoppningsvis är det snart slut på vinet för din del. passa på!

page: hoppsan vilken fundering Jag vet att du tagit paus från oss, och det förstår jag absolut. Men om du kikar in så undrar jag lite varför och varifrån tankarna kommer. Är det ert förhållande du funderar på, frågan om det är rätt med barn överhuvudtaget eller om just ni ska ha barn. Jag har flera kompisar som fudnerar i samma banor som ni. Hoppas att funderingarna går bra och att du kommer fram till lösningar på fudneringarna. Vi kommer sakna dig här!

izzie: fasiken att tanten hittade dig usch. Skickar en hel hop kramar och ger tipset att gråta, skrika ut och dricka sprit!

september: 8var det vel som skrek om kompisen med viktproblem). jag tycker också att du ska ta upp det med henne. men det är inte lätt. Jag tror att du kan få reaktioner från all mellan ilska till sorg, total förnekan och lättnad. det är nog inte lätt och jag tror att inleder du processen med att hjälpa och stötta henne så får du nog vara beredd på att det kan bli ett långt uppdrag. Mig veterligen är ätstörningar djupa, långvariga problem med stark psykologisk botten som det tar tid att komma ur. Men då är nog en vän som kan stötta utan pekpinnar ovärderligt. Skönt att det finns människor som bryr sig! Kram!

var det alla?

Gabbies förresten:
Symptomen har varit många och olika. men för mig var det att magen ömmade som kom tidigt. jag fick sitta med uppknäppta byxor bara dagarna efter ÄL för att magen ömmade. Sen ilade det i tappen, brösten stack till i bland, det gjorde lite ont i sidan av magen typ äggledarna sen kom en molande värk som mensvärk.
det tror jag var mina första symptom...

Cicci: jag är så extremt avundsjuk på din graviditet och din mage. Jag skulle ge allt för att min mage inte syntes alls för tillfället eftersom jag inte vill att jobbet ska veta. Men jag har en liten bulle under naveln... Men din kropp verkar inte alls veta hur man gör då man lägger på sig eller ändrar sig. Du ska skratta dig lycklig. Själv kommer man vel vagga fram som en pingvin mot slutet medan du trippar omkring i 9 månaden med bara ett nummer för stora byxor...

ja ja vi är alla olika. Huvudsaken är ju att barnet lever och mår bra.

hur mår snartis gumman idag då? hoppas att ditt illamående håller på att gå över. kram.

september - jag tycker också att du ska ta upp frågan igen. Kanske går det att linda in lite. Berätta att andra har hört sig för med dig ifall hon är sjuk som blivit så jättesmal, och att du också undrar om allt står rätt till. Kanske går det att få henne att prata om hur hon tränar och äter (brukar vara ett favoritämne), och på så sätt lista ut om det verkar rimligt.

Jag har en kompis som vi alltid undrat om hon är anorektisk. Givetvis pratar hon jättegärna om mat och hur mycket hon älskar kakor och godsaker. Men studerar du vad hon i själva verket stoppar i sig så är det alltid väldigt mager och "nyttig" mat. Nu har den här tjejen lyckats få barn, och ammar så det står härliga till, så jag antar att kroppen inte mår helt illa i alla fall.

Svårt det där...