När märker man av det?

Lapinette, jag har funderat mycket på det.
För några år sedan tyckte jag inte at det var så illa. Kunna resa mycket, bo mer barnovänligt, leva lite mer för stunden. Jag tycker fortfarande inte att det absolut är ett dåligt liv, men just nu är det definitivt inte mitt förstahandsval.

Men trots att det är jobbigt nu så tror jag inte att loppet är kört. Jag tror inte att varken ditt eller mitt liv blir utan barn om vi inte väljer det. I nödfall kan det bli utan biologiska barn, men barn ska det banne mig kunna bli!

morron, här var det lugna gatan....?

September, så otroligt imponerad över hur stark du är, orkar dela med dig av allt som händer dig just nu. Jag tycker det är intressant att få läsa om allt du berättar, annars är det så "hysch hysch" om när något sånt här händer.
Stor kram till dig.

Vi har det ändå bra i denna tråden, alla har någon att dela sitt liv med. Älska någon och bli älskad tillbaka...

En kollega på jobbet som är 40år står i valet och kvalet och hon ska lämna sitt olyckliga förhållande. Hon vill jättegärna ha barn men inte han och nu är det nästan försent med barn (och förhållandet)
En annan kollega insåg detta när hon var 36år och lämnade sin man och träffade en ny. Men tyvärr kan de ej få barn ihop och tiden rinner iväg.

Snartis - du har så rätt! Man får vara glad över att man har träffat mannen i sitt liv och att förhållandet är toppen. För mig är det även så underbart att äntligen bo tillsamman och "bygga bo". Vi har ju hela tiden varit i varsitt land. Men det där med barn hör på något sätt till och vi kommer att fortsätta försöka. Jag bara satt där och funderade på hur det skulle bli om vi inte lyckades.

Har en kollega som snart går i pension och de kunde aldrig få barn. Inga spermier kunde tränga sig igenom hennes väggar och idag är hon helt utan livmoder. Det var ett hårt slag för dem men på något sätt så har ju även dem klarat av ett bra liv tillsammans. Hon hade jättesvårt att acceptera att de aldrig skulle bli föräldrar men det var nu när de passerat 60 som det blev ändå jobbigare, de kan inte bli far-morföräldrar.

Jag har också tänkt på hur lyckligt lottad jag är som har min man. Fy för att gå igenom något sådant här, eller andra svårigheter, ensam.

Appropå konstiga sker, när maken och jag skulle lämna sjukhuset i förrgår, vad möter vi i entrén? Jo först en mage, sen en till och sen massor av magar. Det var troligen ett sånt där inför förlossningen-möte som brudsommar var på.

Vi kunde inte mer än skratta åt eländet. Verklig överdos av gravida på en gång. Annars tycker jag faktiskt inte att det är jobbigt med magar eller barn i övrigt, är mest glad åt mina garvida vänner och vill hör allt om deras UL mm. Kanske märkligt, men just nu är det ganska skönt att inte reagera negativt.

Jag kan verkligen inte stava på detta tangentbord. Just gravid borde vara ett ord jag skulle kunna stava till (eller också inte )

Sorry!

September - tror vi allihop halkar omkring på tangentbordet emellanåt. Blir skitirriterad när jag läser mina egna inlägg med stavfel.

Själv har jag börjat reagera när jag ser lyckliga magar. Gjorde absolut inte det föruto men nu kan jag stå och smygtitta och känna...why not me!!!

Ahhh nu har jag fått tårta som blev över sen igår. Lite konstigt att få äta det på morgonen

Tårta går alltid ned!

Tårtmonster! ;)

(lätt att kasta tårta på andra bara för att jag själv inte är sugen. jag är väl aaaaaldrig ett tårtmonster annars.)

*laddar med en ny bit och siktar på lappis*

Se upp!