När märker man av det?

Hej,

lite neråt här. Nu ringde äntligen gyn. HCG har stigit en del, så troligen är det/har det varit ett MF som fortsatt växa lite långsamt. Det jag är rädd för är att det kan vara utomkvedshavandeskap, men förhoppningvis är det vanligt MF eller ett väldigt litet utomkved som är på väg ut av sig själv.

Nya prover imorgon och svar på onsdag. Har det stigit är det inte kul alls.

Ska ta min tillflykt till de läskiga MF-trådarna på FL...

Oj September!!! :(

Låter ju itne så bra.

*kramar om*

Vad händer om hcg stigit? Ska du göra en skrapning då????

Hej Sweet,

om det sitter något i livmodern blir det nog en skrapning. Den var tom när jag gjorde VUL förra veckan, så det låter konstigt. Ett utomkveds eller X som det kallas av läkare (och på FL om man av misstag förirrat sig dit), sitter nån annanstans än i livmodern. Måste man få ut det är det titthålsoperation som gäller tyvärr. Jag har än så länge inte ont vilket inte tyder på att det är farligt. Det kan också komma ut av sig själv vilket vore det bästa.

Blä, inget kul alls.

Tack för kramen - den värmde!

Hej alla!

Det var ett tag sen jag tittade in här. Då var jag gravid med mitt andra barn och var hur lycklig som helst. Nu är jag nere i det mörkaste av det mörkaste. Var på ultraljud förra veckan och då upptäcktes det att fostret i magen inte hade något hjärtljud. I torsdags gick jag igenom min andra förlossning och fick föda ut ett dött foster. Slapp som tur var en skrapning för allt kom ut.

Vi har i alla fall bestämt oss för att försöka igen så fort jag slutat blöda, men det är ingen rolig situation som man är i.

Hoppas verkligen du får svar så snart som möjligt!! Förstår verkligen att du är orolig. Hoppas hoppas att det inte är fråga om utomkvedes, eller att det isåfall kan komma ut av sig själv.

Försök att inte skrämma upp dig för mycket på FL bara! Ibland kan inlggen där nog vara med skrämmande än orosdämpande tyvärr...

Vårbrud!!!!!

Många varma kramar till dig!!!!!!!!

Jag kan inte ens sätta mig in i hur det skulle kunna kännas efter att ha gått igenom en sådan hemsk upplevelse. Eftersom du var tvungen att föda fram barnet gissar jag att du var väldigt långt gången?

En nära vän till mig hade en kollega vars barn dog när hon hade ungefär 1 månad kvar innan beräknad förlossning. Hon var också tvungen att föda barnet. Hon och hennes man var självklart helt förkrossade efter detta. Det var dessutom deras första barn. Men efter en viss tid av sorgearbete så ble hon gravid igen och denna gången gick allt fint!

Att måsta gå igenom en förlossning när man vet att barnet inte lever måste vara oerhört traumatiskt. Hoppas verkligen att du har fått stöd och hjälp från både nära och från sjukvården!!!

Skickar ännu fler kramar!!!!!!!!

sweetstreet

Tack för omtanken!
Jag var i vecka 18 och det räknas som ett sent missfall och då måste man föda på naturlig väg eftersom det är bäst för kroppen. En mardröm för mig!

Ett kompispar till oss fick ett sent missfall när de bara hade någon vecka kvar till förlossningen och det var verkligen jobbigt att vara med om. Trodde inte att jag också skulle behöva gå igenom det.

Vi har fått mycket stöd från våra föräldrar och kompisar men inte så mycket från sjukvården. De erbjöd kurator och präst, men 3 mil ifrån där vi bor och det har jag ingen möjlighet att ta del av just nu.
Prästen ska fixa kremering och se till så att vår son kommer till vår minneslund här i byn, men det är allt tyvärr.

Det är ändå skönt att höra att ni fått mycket stöd från familj och vänner. Jag antar att dina vnner som själva genomgått en liknande upplevelse kanske kan ha stöttat er? Eller iallafall att ni har kunnat prata om saker tillsammans som man kanske inte kan prata med andra som inte genomgått samma sak?

Jag förstå att det är svårt eller omöjligt att ta del av hjälp om man måste åka flera mil för att t ex prata med kurator. Men på något vis är det viktigaste att man får hjälp och stöd från folk runtomkring en tror jag.

Hoppas nu att ni kan planera begravningen och att det blir en fin, om än sorglig, upplevelse. Ibland kan ändå just begravningar hjäpa en i sorgearbetet tycker jag. Att palnera det är ett påtagligt sätt att bearbeta sin sorg. Även om det såklart tar betydligt längre tid innan man kommer över sorgen.

Du får gärna skriva här igen om du orkar det framåt. Man vill ju gärna höra hur det går för er. Men jag förstår samtidigt ifall du inte orkar.

Tänker på er och skickar fler kramar och tankar!!!!!

sweetstreet

Ja, vårt kompispar stöttar och och vet vad vi går igenom. Vi kommer inte att ha någon cermoni vid begravningen för det orkar vi inte, så vi bad prästen ringa när allt är klart så vi kan gå dit och sätta ett ljus.

Vi pratar mycket hemma om det som har hänt och så har jag börjat prata med mina kompisar också nu för att prata av mig.

Tyvärr är döden inget nytt för mig och jag har en tendens att hålla saker inom mig, men jag har börjat lära mig att det inte hjälper så bra i sorgearbetet.

Hör av mig igen när det börjar hända roligare saker.