God morgon!
Egentligen har jag inte tid att skriva, jag har en deadline på jobbet och dessutom ska vi till banken och skriva klart alla papprena på huset (vi får nyckeln idag!!!). Så jag har inte hunnit läsa ikapp men jag måste bara få berätta hur det gick hos familjerådgivaren.
Det var helt värdelöst! Jag var mer ledsen när vi gick därifrån än när vi kom.
Terapeuten kändes så arrogant och oproffsig, det stämde inte alls mellan oss. Från början gick det väl bra, vi fick dra vårt livs historia. När vi kom in på detta med barnlösheten förklarade jag hur det kändes, att det var jättejobbigt när min kollega blev gravid före mig och att jag jämför mig med henne. Och att jag inte har nån att prata med om detta eftersom jag inte vill berätta för nån ännu att vi försöker. Då kändes det som om hon kritiserade mitt sätt att tänka och hon förelog att jag skulle berätta på jobbet. Även min man höll med om det. Men för mig känns det helt fel! Det kändes som om dom vände sig emot mig och jag fick ingen förståelse för hur jag känner. Visst förstår jag också att man inte kan eller ska "tävla" eller jämföra sig med andra, men hur lätt är det att låta bli? Jag sa ju bara att det KÄNNS jobbigt, jag sa inte att det jag känner är RÄTT! Jag sa också att nu känns det ju sämre än när vi kom, och då svarade hon så där klämkäckt: "Jo, men man måste må dåligt innan man kan börja må bättre" (som hämtat ur någon av hennes instruktionsböcker). Hallå! Jag har redan varit på nedersta botten och hade äntligen börjat ta mig upp en bit! Då är det väl inte meningen att man ska tryckas ner igen?!
Hur som helst blev jag väldigt upprörd och ledsen och ville helst inte boka nån ny tid men vi gjorde det i alla fall. När vi gått därifrån sa jag direkt att jag inte vill träffa henne igen och min man tyckte narutligtvis att det är helt okej. Han tyckte inte heller att det gav något och han vill ju inte att jag ska bli ledsen. Det kändes som om avståndet mellan oss ökade istället, allt kändes ju så bra innan vi gick dit! Nu känns det som om jag behöver terapi för att hämta mig från hennes "terapi"!
Äh, idag känns det bättre och jag försöker komma över det där misstaget. Det var värt ett försök, och vi visste ju inte hur det skulle bli, men hon var i alla fall inte rätt person för mig. Däremot föreslog hon att jag kunde ta kontakt med en kurator om jag ville prata själv med någon.
När vi pratade igenom allt själva efteråt kom vi i alla fall fram till att vi fixar detta mycket bättre själva, vi är väldigt bra på att prata med varann. Min man är faktiskt min bästa terapeut, han är så otroligt bra på att lyssna och är så förstående! Åh, vad jag älskar honom! Vi kom också fram till att lägga detta med barn på hyllan ett tag för att kunna slappna av och minska på kraven. Kanske kan bara det göra att det löser sig! *hoppas*
Förlåt, nu blev detta en kilometer långt men oj så skönt att skriva av sig
! Ni har varit 1000 gånger mer hjälp i detta bara genom att lyssna!
Nu ska vi flytta hela helgen men jag hoppas att ni alla har det bra och får en trevlig helg!!!