Hej,
nu har jag fått lite avstånd till det tråkiga beskedet. Undermedvetet måste jag vetat om det, för jag samlade ihop mig och fortsatte jobba resten av dagen. Hade tyvärr inget val kände jag och kanske var det lika bra.
Jag har pratat mycket med maken, han försökte också att inte hoppas, men jag märker att han är ledsen.
Jag har också pratat med en av mina kollegor som är en nära vän. Hon har haft ett missfall, ett barn som dog i magen sent och en strulig graviditet som nu har lett till en underbar liten en så hon har rätt bra koll. Hon sade en massa kloka saker, och gav mig lite tips på saker att kolla. Jag nojar ju lite över att jag kanske hade ett missfall tidigt i höstas också (sen mens som var extremt kraftig). Jag ska göra en ordentlig hälsoundersökning hos läkare och kolla upp tex sköldkörtlen som kan orsaka lite konstigheter så kan man iallafall utesluta nåt.
Jag blev skitförbannad idag på den sköterskan på gyn som tog mitt samtal när jag sökte doktorn för provsvar. Hon bad om personnummer och namn och när jag sagt det utbrister hon - åh dig kommer jag ihåg - du var klasskamrat med min dotter! Fy faan! Inte kan man väl säga så till en patient i telefon? Jag var i upplösningstillstånd redan då och det där kändes lite lurigt. Tystnadsplikt och etik eller?
Jag skulle varit borta på tjänsteresa fram till helgen men ordnade idag så att jag får komma hem imorgon kväll, känns bra.
Vi har ju en resa till Malaysia bokad i april och det känns bra nu. Förhoppningsvis är man på banan då och kan försöka fullt ut igen.
Hoppas så för dig Moppy!
!