När märker man av det?

Vänner, ahhh så det har varit lika hela tiden, hmmmm svår sits
Det Sweet skriver stämmer nog väldigt bra. Männen är nog väldigt utanför under graviditeten+ första månaderna.
Det finns trots allt något bra med att inte kunna amma och det är att pappan kan få mkt mer närhet med barnet.

Vi måste ha fått en bra BM för på inskrivningen pratade hon mkt med sambon hur de kommer uppleva saker och hur de kan hjälpa mamman tex dammsugningen.

Håller med muggles!
Om det är saker du verkligen känner att du får ont av eller behöver hjälp med måste du verklgien tala om det för honom!!!!
Ytterligare en "kvinnlig sak" vi har ofta en viss förmåga at inte berätta hur/vad vi känner. och sedan går man runt och känner sig besviken, arg eller missförstådd. Men våra män kan faktiskt inte läsa tankar (tror jag).

Så säg till honom!!!!! :)

hur är din make Muggles gällande graviditeten?

Jag tror iatt männen logiskt förstår att de ska bli pappor för som du säger de är ju inte dumma! ;)

Men det är ju en helt annan sak att ta till sig detta på alla plan.

OCH sedan tror jag faktiskt att man kan känna väldigt olika. Alltså inte att ena parten är glad och den andra är besviken över barnet. Utan att det finns olika typer av glädje också! Och framförallt att man kan uttrycka dessa käsnlor väldigt olika!!!!

Muggles,
Ja, jag får säga till om dammsugningen. Problemet där ligger nog mest hos mig själv. Att acceptera att han då gör det på sitt sätt. Dvs. dammsuger en gång typ var tredje vecka i stället för en gång varje. Vet hur jag skulle skämmas om vi hade gäster då. (Och då menar jag inte att han borde dammsuga noga varje vecka, men iaf ta bort det värsta).

Tror det handlar mycket om personlig läggning också.

Vissa är som Snartis man som läser allt man kommer över för att förbereda sig.

Medan andra kanske verkligen känner mer att "det spelar ingen roll vad jag gör för jag kan ändå inte påverka händelseförloppet" och då engagerar man sig inte så mycket förrän man känner att man verkligen har något att "tillföra".

Och inget av dessa saker är ju fel. Det är bara det att om den blivande mamman tycker att det är jätteviktigt med engagemang från pappans sida så kommer man på kollisionskurs.
Och då är det ju bra att prata om det, men samtidigt inte "påtvinga" personen något som den inte kan "leva upp till".

Kan man bara förstå varandra så tror jag man kan komma långt! :)

När jag har haft mina "sur-hormon-dagar" så har jag rätt och slätt bett sambon att inte prata eller störa mig mkt. Eftersom han läst om hormonsvängningarna så har han acepterat det och bara låtit mig vara ifred. Om han inte gjort det så hade jag nog fått ett utbrott och skällt på honom.
väldigt onödigt när det går att undvika

Haha Snartis!!!!!

Visst är det onödigt, men ibland är det ta mig fasiken helt omöjligt att undvika... :D

oj låter som min sambo är värsta drömmen :D :D

Näää men han engagerat sig mkt och nästan lärt sig vår gravidbok utantill.
Storlek på barnet, hur mamman känner sig mm

Ja Sweet men det känns så tusan mkt bättre när det gäller något viktigare än hormoner som löper amok :D