När märker man av det?

Jag tror också på familjeterapi. Tror att det kan vara bra för ALLA! Men många verkar tro (däribland min man) att på det går man först när man har STOOOOOOORA problem och ska-vi-kalla-henne skilsmässo-kärringen knackar på dörren! Då är man dock väldigt sent ute.

Vänner, Nädå är har, var tvungen att jobba lite

Skönt att det gick bra hos BM, att värdena hade gått åt rätt håll.
Hur var din make i början av graviditeten? var han mer uppmärksam och intresserad eller har det varit lika hela tiden?

Jag har lite svårt att ge bra råd för min sambo läser allt han kommer över, tagit över dammsugningen helt efter BM sa det, känner och frågar om magen dagligen mm

Vänner, ni har inga vänner/kollegor som är i samma situation som maken kan prata med?
Min sambo har ju både kompisar, kollegor + min bror att prata om när det gäller graviditeten och vilka förberedelser som behövs. Han är ibland mer påläst än mig ang vissa saker :)

Moppy, helt rätt! Hem och vila med dig :)
Jag tror helt klart att man ska ta det stenlugnt när sånt instäffar.
När jag blödde i v7-8 så beordrades jag vila av läkaren

Vänner,

jag tror också att detta problem är ganska vanligt. Tror det beror på flera orsaker faktiskt.

Dels är det nog just så som många hävdar, att män ibland kan känna sig lite "utanför" under graviditeten och första tiden efter förlossningen.
Under graviditeten är det ju en enorm fokusering på mamman (ja även fostret såklart men eftersom det är i mammans kropp så blir det ju naturligt att fokusera på kvinnan).
Det handlar ju hela tiden om mammans vikt, mammans hälsa, vad mamman får/inte får äta/dricka etc etc....

Samtidigt så sker ju en enorm förändring i kvinnans kropp. Dels känner hon av graviditeten så himla mycket tidigare (ha! ta bara denna tråden som exempel där vi känner saker även när vi inte alls är gravida... ;) ) Och dels så blir det ju väldigt mycket hormoner i omlopp som gör att man blir käsnligare än normalt också. Vilket säkert också kan bidra till en" sänkt tröskel" för vad man tolererar/inte tolererar från sin man. Jag menar detta kan ju märkas även när man inte är gravid vid t ex pms!

Jag tror att för många män blir detta med barn inte riktigt "verkligt" förrän barnet faktiskt fötts!!!!!
Och jag vet att även då kan det ibland vara månaga män som känner sig "utanför" eller typ "onödiga" eftersom barnets första primära behov är mat och det är ju mamman som oftast står för detta via amningen.

Jag tror även att många av oss kvinnor tror eller vill tro att våra manliga partners fungerar som vi gör i sådana här situationer. men jag tror att man helt enkelt får acceptera att det ofta inte är så. Och det är inte något "fel" på männen för det. Man bara hanterar saker olika. Och tycker kanske att olika saker är olika viktiga.
Man kan kallad et kvinnligt resp manligt beteende vilket det väl säkert är.

Men det är ju itne konstigare än att många män säkert tycker att det är minst lika jobbigt att deras fruar/flickvänner ibland kan få värsta känsloutrbrotten utan att det faktiskt förstår varför?
Men bara för att det är så i deras "verklghet" så betyder ju inte det att man är hysterisk eller så. Man bara ser saker lite olika.

Så jag tror att det bästa är att prata om det. Berätta hur du känner MEN försök också att förstå hur han tänker och känner. Och respektera det!!! Försök att inte tänka i banorna "rätt" eller "fel". För jag tror verkligen inte att det finns något rätt eller fel , så länge han faktiskt gläder sig åt barnet. Alla fungerar vi olika!

Snart så,
Nä, i början var han ännu mindre intresserad, men då hade jag mer förståelse för det även om jag tyckte att det var lite tråkigt då också. Vi hade ju precis gift oss och han ville fokusera på och glädjas åt det och liksom ta in det andra senare. Men så funkar ju inte vi tjejer precis! Hormonerna finns ju där redan från början.

Jag försökte även ta upp mitt ryggonda med BM för jag tänkte att hon kanske kunde ta upp detta med dammsugningen med honom nästa gång, men tror inte hon gjorde den kopplingen tyvärr. Och jag ville inte be henne rakt ut.

Vänner: jag tror du har rätt i att man väljer själv hur man vill prioritera med sina pengar. Men många ggr är folk fastkörda i allt man "ska" ha. Sweet slängde ju in en brandfackla här för några veckor sedan att i USA och många andra länder så måste man ju spara för att kunna vara föräldraledig. Här i Sverige gnäller vi för att vi bara får 80% av maxtaket...
Tycker som du att största bristen i dagens läge ofta är tid och inte pengar. Ibland har jag funderat på om inte både jag och mannen ska gå ner till 80% av arbetstiden när vi har småttingar hemma. Så att man hinner vårda parrelationen också... Inte bara jobba, hämta/lämna på dagis, handla mat, laga mat, tvätta, lägga barn, dö i soffan... Och då får man väl skippa de flådiga semesterresorna de åren... Tja, en tanke. Jag har inte räknat på det, har ingen aning om det går att lösa ekonomiskt.

Vänner: men det med dammsugningen måste du faktiskt säga till honom om! På skarpen! Jätteviktigt. Jag känner redan nu att det är jobbigt men sådana rörelser (röjde källarförrådet i helgen inför vår flytt och kände att det tog rejält i ryggslutet trots att jag bara är i 13:e veckan ).

Jag har även hört par som adopterat barn och där de blivande papporna sagt att de upplevt detta som oerhört positivit just ur den aspekten att de varit precis lika delaktiga i hela processen som de blivande mammorna. Att det verkligen känts som ett "gemensamt" projekt.

Så jag tror verkligen att många män, absolut inte alla, kan känna sig lite "överflödiga" när de inte kan göra det som de kanske tycker och känner känns betydelsefullt.

För visst, de kan ju också plugga in listan över vad mamman inte bör göra eller vad hon bör göra under graviditeten, men i slutänden kan de ju faktiskt inte göra ett skit åt det. Mer är säga till mamman om de tycker hon gör rätt eller fel.

Sedan tror jag även det är en enormt individuell sak detta med graviditeter och HUR engagerad man är. En av mina bästa vänner var inte ett dugg intresserad av att följa barnet vecka för vecka. Hon hade en graviditet som var otroligt smidi (typ Ciccis) så det tog jättelång tid inann hon ens märkte av att hon var gravid. Vilket gjorde att hon inte började intressera sig så mycket för detta förrän precis i slutskedet. Ungefär som många män.

Sweet,
Du är en klok tjej du! Tror du har helt rätt i allt vad du skriver.

Jag tror också att han inte kommer fatta detta förrän barnet är fött och då får jag väl (försöka) acceptera det. Som svar på Snartis fråga så har han tydligen pratat med en del på jobbet och så och de killarna säger just det, att man fattar det först när det är fött. Men HUR kan det vara så svårt att ta in, det är det jag själv har svårt att fatta, när han är så himla smart vad gäller allting annat??