Livet är en dans på rosor - akta dig för taggarna bara

Jag förstår vad du menar. Nu har vi visserligen ett barn redan, en dotter som blir 7år i år, men det svider till lite i hjärtat av avundsjuka och längtan efter ännu ett barn när jag ser alla gravida människor. Många som fick sitt första barn samtidigt som vi fick vår dotter har nu 3-4 barn och många som fick något/ett par år efter oss har nu 2-3 barn också.

Jag vet att det inte går helt att jämföra med att inte ha något barn alls, men just den där avundsjukan (även om man givetvis är glad för blivande föräldrarnas skull också) tror jag är ganska lik..

Och nej, mitt inlägg hjälper förmodligen inte dig alls, men jag ville bara tala om att jag har full förståelse för hur du känner.

Jag kan också relatera till det där när alla får barn runtomkring en. Så var det för mig för ett antal år sedan, plötsligt fick alla mina vänner och syskon barn, samtidigt som jag började inse att det nog inte skulle bli så för mig. Det kändes lite jobbigt och jag beklagade mig en hel del för min terapeut. Och nästa gång sa terapeuten:

"Eh, jag inser att det här är lite dålig tajming, men vi kommer att bli tvungna att göra uppehåll om ett litet tag. Jag ska nämligen... eh... ha barn."

jag kommer bli tokig om det fortsätter såhär!

vill så jäkla mycket gifta mig! men de känns som att det aldrig kommer hända! känns som att alla andra får planera och gifta sig med den de älskar, medan jag får höra av min kärlek att "ju mer jag pratar (tjatar) om det ju längre kommer det ta innan vi gifter oss". wtf??! han är inte mogen, visst fine. men herrejisses hur länge ska det ta? individuellt jag vet men ändå!  hur ska jag göra för att inte bli galen?? 

Daniiel & Aniara : visst är det jobbigt! Tack för förståelsen Daniiel! Usch va typiskt Aniara,!:-/ Det där med att pojkvännens syster är gravid är underbart, men känner mig lite utanför på något vis, jag är den sista personen att komma in i deras familj, och eftersom vi inte är gifta ännu, så känns det inte som att jag är en självklar del av deras familj ändå( måste tilläggas att hans föräldrar brukar säga att jag är en i familjen). Men alla är så glada över att bli morbror, morföräldrar osv och där står jag, "bihanget"..det är så det känns iaf. Filibustern: det hjälper dig förmodligen inte ett dugg, men i Know The feeling. Vi tittade på ringar och pratade om förlovning för ett år sen, fortfarande har inget hänt. Så förstår lite grann hur du känner.

Jag är socialt imkompetent, har knappt några vänner och är ful.
Har haft en hemsk uppväxt bla där ena föräldern ständigt trakaserat mig för att jag är social inkometent och ful och den andra föräldren har inte velat ha någon kontakt med mig.
Tycker jag måste kämpa med ALLT!  Försöker hela tiden kämpa på och minska mina fel, och ibland orkar jag inte, tycker att det  är jäkligt orättvist och jag förtjänar "kompensation" snart.

Jag längtar efter barn o familj, och även om jag gifter mig snart så är inte barn aktuellt för min partner ännu,
så blir ledsen när tom elaka människor får barn, tycker typ att jag har förtjänat det mer.

styrkekram! jag kan inte tänka mig att du är ful! tro mig, jag är en sån som tycker ALLA har någon sorts vackert utseende^^ och hur är du "socialt inkompitent"? försök hitta dina styrkor. ok, du kanske itne är så jättebra gällande de där sociala, men du är nog bättre på nåt annat? min fästman har oftast ganska svårt med det sociala på grund av adhd/asbergers, kan ibland lägga ett skämt som ingen annan än jag och han förstår, blir jättenervös om det är mycket folk, har ibland svårt att läsa av ansiktsuttryck och kroppsspråk (tur han har jag då som kan läsa de flesta som en öppen bok då..:P) men då är han mycket bättre på mer abstrakta saker som datorer och sånt :) du måste ju också ha något du är bra på? vad jobbar du med? 

och de e klart att det är orättvist. har hört dom som är så underbara som människor och skulle passa så bra som föräldrar, och så tar det dem ÅR att få till nåt. och så finns de dem som är oansvariga, ute och super jämt, inte bryr sig, och dom får 5-6 ungar! orättvist ja..  men din partner VILL ha barn? för då är det kanske mest att försöka "vänta ut" honom... fast det låter hemskt att skriva så jag vet, hitta inge bättre ord. men jag vet hur det känns att längta. skrev ett inlägg tidigare om att min fästman aldrig vill gifta sig (känns de som). och barn.. tja. jag har väntat länge. han har gått från att hata barn och aldrig vilja ha dem til att "tja, ett vore ju trevligt". och han är faktiskt förvånandsvärt bra med barn, i alla fall i åldrarna 4 uppåt :P men det tar nog några år till innan nåt händer. 

skrickar en styrkekram till!

 

Jag måste bara få spy lite galla över att jag snart blir arbetslös. Har pluggat på universitet i fem år och fick i höstas mitt första riktiga jobb som jag var kvalificerad för. Nästa vecka tar det slut och jag ska sitta hemma och klara mig på a-kassa helt ensam eftersom min sambo jobbar skift. Min sambo har precis börjat jobba efter att ha varit arbetslös i några månader, och det känns som att han har noll förståelse för att jag måste få deppa lite nu. Han vill istället att jag ska kliva upp på morgonen och fixa frukost innan han ska till jobbet (klockan fem på morgonen... ) medan jag smög runt i lägenheten på morgonen när han var arbetslös för att inte väcka honom. 

Det värsta är att jag inte vet om jag är bitter för att jag är avundsjuk på att han fått ett välbetalt jobb medan jag kommer vara arbetslös och råpank åtminstone över sommaren eftersom inget av de jobb jag är kvalificerad för tar in någon innan semestern, eller om jag är bitter för att jag känner mig som en ouppskattad hemhjälp.

Plättis: Har du några csn-dagar kvar så kan du ju läsa en intressant sommarkurs, om csn är högre än din a-kassa vill säga. Sen om ni är sambos och förlovade har ni väl lite gemensam ekonomi eller? Så inte han är rik och du fattig..? Tycker din kille borde förstå hur du känner om han nu själv varit arbetslös nyss, det är ju inte roligt alls...

Nix, inga csn-dagar kvar. Inte särskilt många i alla fall.
Vi har ganska gemensam ekonomi, vi betalar hälften var av alla räkningar, halva hyran osv. Det är inte första gången vi turas om att ha jobb och vara arbetslösa, men vi har aldrig hittat ett bra sätt att lösa det på. Vi bråkar väldigt sällan, men när vi gör det så handlar det om ekonomin. Och det är inte så mycket bråk heller, det är bara att vi inte kommer överens. 
Jag blir så frustrerad när jag haft jobb och vet att jag är fruktansvärt duktig på det jag gör, men jag kan inte få ett nytt jobb eller få fortsätta med det jag haft. Snart har jag terroriserat varenda företag i hela stan för att få tag på något att göra. Hade jag haft sparpengar hade det kanske känts mindre stressigt, men de försvann i mitt förra förhållande där mitt ex bara satt hemma och jag skulle försörja honom och mig själv. 
Det är så jobbigt att vara stressad över pengar och jobb, för det är inget man kan få bara genom att vilja. Jag har blivit erbjuden att jobba som timvikarie, men då vet jag aldrig hur mycket jag får jobba, plus att det är sjukt stressigt att få veta först på morgonen om och var jag ska jobba. 

 

Ok vad jobbigt att inte vara överens om det. Vi betalar som man betalar skatt, dvs procentuellt. Om jag får in en tredjedel av våra inkomster (som var fallet när jag pluggade) så betalar jag en tredjedel av alla kostnader. Vi tycker det blir mer rättvist så. Det kan ju vara nåt att prata om,hur ni ska göra, för den saken kommer ju alltid finnas kvar oavsett om ni har jobb eller inte... Eftersom ni ska gifta er och allt.

Vet att det är jobbigt att vara timvikarie med den osäkerheten som det innebär men kanske bättre än inget? Om du inte har det som jag hade i slutet av min arbetslöshet. Fick inte jobba nånting då för att kunna få a-kassa, det var bara arbete eller bara a-kassa = arbetslöshet som gällde. Sjukt dumt, då blir timikariat för osäkert...