Livet är en dans på rosor - akta dig för taggarna bara

Men då är du ändå i fel tråd för här får man tycka att allt är skit, utan att ha någon som sitter och kvittrar och talar om att man ska tänka positivt och att allt kommer ordna sig. 
Alla funkar inte på samma sätt.

Leta på tråden som heter "tänk positivt" istället  (också en av mina trådar)...
Du får gärna ha ditt synsätt. Men här i denna tråd dumpar vi.
 

Nejmen sådär kan jag också känna ibland...
Jag kan gå och leta på den här tråden bland "mina trådar" ibland när jag känner att "åååh vad jobbigt allt är" och bara behöver få skriva av mig utan att det kommer 15 "jag mår sämre än dig, så du ska inte yttra dig-svar" eller "det lööööser sig, gullegull och kram".
Ibland kan man behöva få nästan tycka synd om sig själv en liten liten stund.
Och när man har fått ur sig skiten så känns det lättare.

Jag kan förstå känslan du har.
Men varför måste bara den ena försaka något eller varför kan inte båda få som dom vill?
Och nu skriver jag det där som jag själv kan bli så trött på ibland...
Det löser sig  

Ni kanske hittar drömhuset i utkanten av någon större stad, med landet-känsla fast så nära till centrum att man kan promenera.
(vi bor ca 30 min promenadväg från centrum i Borlänge. Det finns hästar här, rådjur, vildsvin och rävar springer över tomten titt som tätt. Typisk "dala-miljö" med små röda stugor med vita knutar och rätt stora tomter)
Eller så bor ni ett tag i storstan, och när maken din har tröttnat så flyttar ni till en mindre stad.
Eller ni kanske kan få det bästa av båda världar... En fin lägenhet i stan och sen en lite större sommarstuga...
Vem vet vad framtiden har att bjuda på.
Det är ju det som är så spännande  
Men hur det än är så är det ok att faktiskt bli lite ledsen när det ser ut som om framtiden kanske bär på bekymmer...  

Jag måste hoppa in här, tror inte jag skrivit här förut. Även om det händer väldigt mycket bra i mitt liv just nu så är min hälsa ett stort problem.

Jag började jobba med småbarn i augusti förra året och sedan det har jag varit sjuk känns det som. Jag har jobbar hela mitt liv med barn, men med de äldsta, så jag tycker att jag borde vara immun, men icke! Jag och min chef försöker lösa detta på bästa sätt. Hon har erbjudit mig att flytta inom enheten, men det har jag ingen lust med, då kan jag lika gärna söka jobb närmare hem.

Det löjliga är att jag skulle kunna byta avdelning på jobbet eftersom en förskollärare slutade där i januari. Vi pratade om det redan då, men det har skjutits upp av den ena anledningen efter den andra. Nu fick jag ett utbrott förra veckan. Jag har hostat i en månad och gick till läkaren som konstaterade lunginflammation. Jag blev sjukskriven från i onsdags och hela nästa vecka. Meddelar chefen detta som sagt att jag ska flytta nångång efter påsk och det är ju nästa vecka.

Men nej, då får jag ett sms av henne att vi får se. "Jag vill göra en mjuk övergång och informera alla föräldrar i god tid". Men alltså seriöst! Vi har pratat sedan januari och föräldrarna har fått ett brev med information om bytet och att det kommer att ske snart. Jag och mina kollegor tyckte däremot att det verkar vettigt om jag går direkt till den nya avdelningen, men jag vet inte vad hon håller på med.

Tack för den här tråden. Jag är inte en gnällig människa som klagar till höger och vänster. Tvärtom. Men ibland blir det bara för mycket och då är väl en sån här tråd utmärkt. Mår redan bättre bara av att ha skrivit det

Jag hoppas ju mest på att vi ska hitta ett ställe som ert där vi kan bo som jag vill men ändå så nära centrum att han är nöjd också.

Jag vet så klart att detta löser sig i framtiden, men ibland så hänger man upp sig på saker.

Tack för svaret! 

Oj vad jobbigt PiaB...
Chefen verkar ha fastnat i ett tänk. Hon har nog planerat att det ska vara på ett visst sätt och så ställer det liksom till det för henne när det inte flyter på som hon tänkt.
Kanske dags att sätta ner foten (personalmöte?) och se om du kan få med dig dom andra förskollärarna som kan backa upp dig i att det bästa är att du byter avdelning snarast  

Det löjliga är att jag har kollegorna med mig, utom en som inte är nöjd med den som kommer istället för mig. Chefen säger också att hon är med mig och vill absolut göra det så fort som möjligt. Men så skjuts det på hela tiden. Det är anledningar som: du behövs på din avdelning, jag vill hitta den bästa lösningen, föräldrarna måste vara väl insatta o.s.v. Men från januari borde väl föräldrarna ha vant sig?!

Och hon som inte vill att jag flyttar är aldrig nöjd med någon. Hon hotar med att sluta stup i kvarten om det inte blir som hon vill. Ändå ändrar sig chefen när hon ringer till henne och beklagar sig.

Usch det låter inte som en sund grund PiaB... 
Hoppas i alla fall att det löser sig snabbt 

Vilken bra tråd! Ibland vill man ju bara gnälla och tycka synd om sig själv, som jag skrev i ett eget inlägg för en tid sedan... Bättre att hålls här!!

LadyTeague skrev 2013-04-01 14:04:51 följande:

Känner igen det där, jag är oxå en sån som analyserar sönder saker..... Pratade faktiskt med en kompis alldeles häromdagen om just det där: hur man ska tänka och göra om den ene vill bo på landet och den andre i stan. Vi kom in på det för att en gemensam kompis har separerat just pga det. Så det är ju inga enkla saker. Men när jag läste ditt inlägg, så tänkte jagj ungefär som chicita att det kanske går att kompromissa: ni bor ett tag där och ett tag där eller någonstans mittemellan två mil rakt in i skogen och mitt i centrum..... Det svåra är väl just nu att inte fastna i att tänka sönder det.Det var en väldans hänsynsfull förskola du jobbar på som låter föräldrarna vänja sig i flera månader när personal flyttar/byts ut!!  Låter som att chefen har någon helt annan anledning till att du inte ska kunna börja direkt på den andra avdelningen? Hoppas det löser sig tills du ska komma tillbaka, du behöver ju inte lägga energi på sånt där nu när du är sjuk och ska ta hand om dig själv.

För min egen del så har jag tyckt rysligt synd om mig själv de senaste dagarna. Det har varit fint väder och jag har varit ledig men jag har inte haft varken sambon eller barnen här att dela ledigheten med. Har promenerat mycket och saknar verkligen mina promenadkompisar! Inte ens en hund har jag att gå med... 
Jag saknar sambon nåt alldeles gräsligt mycket, det är nästan två månader som han har varit borta och nu är det 15 dagar tills han kommer hem, ja det är nedräkning   vi pratar på telefon nästan varje dag och det är ju bra men jag visste inte att man kunde sakna någon så starkt fysiskt oxå! Bara känslan av att sitta bredvid någon i soffan eller laga mat tillsammans. Förut njöt jag av att vara själv, men nu är det en plåga. 
Nåja, det är nog nyttigt för mig att sakna. Men som sagt en helt ny upplevelse! 

Vad kul att så många uppskattar tråden 
Just när jag skapade den så kändes det som att det fanns ett behov här av ett ställe att dumpa på.
Sen går det ju i vågor.
Vi mår olika bra och dåligt vid olika tillfällen i livet  

Jag är ledsen över att det är då svårt att få det att gå ihop med arbetstider och dagis tiden jag jobbar i vården och sambon som lastbilschafför ta bara idag som ex mi mor fick ta ledigt för att kunna vara barnvakt när dagis är stängt :/