Livet är en dans på rosor - akta dig för taggarna bara

Jo, jag har tänkt flera gånger att vi ska kunna sätta oss och prata om hur vi ska göra, men det blir aldrig att vi kommer fram till något när vi sitter och diskuterar. Ekonomi har alltid varit ganska känsligt eftersom vi har lite olika förutsättningar när jag pluggat hela tiden vi varit tillsammans (fram till förra året) och han antingen pluggat, jobbat eller varit arbetslös. 
Det kanske vore läge att prata om det nu och samtidigt prata om hur vi ska göra med vår framtida ekonomi och sparandet till bröllopet. Åååååååååh, det känns bara som att jag inte orkar ta ansvar för allt det här. Jag vill att min blivande man ska tänka på det och ta ansvar och vara vuxen. Vi är ändå lika gamla och bor tillsammans sedan många år tillbaka.

Oj, ja det kan man ju förstå... 

Vi började prata lite igår, men båda var extremt trötta efter att ha varit uppe sedan kl 5, så vi bestämde att vi skulle ta det senare. Men vi kom i alla fall fram till att vi skulle prata om det och bestämma något. Orkar inte tänka på det mer, blir bara stressad av tanken på att bli arbetslös och inte ha några pengar. 

Under de fyra forsta aren av mitt och min pojkvans forhallande var jag arbetslos tre ganger, sa vet precis hur det kanns. Det viktiga ar att ni pratar (som du skrev att ni ska) och att du ar brutalt arlig med hur du kanner. Min pojkvan sa till mig en gang att han inte ar en tankelasare och att han inte kan lasa av mina sma "hintar" om vad jag tyckte och tankte. Jag tankte inte ens pa att jag inte berattade allt, utan i "min varld" sa tankte jag att "om jag sager sahar sa maste ju han forsta vad jag EGENTLIGEN menar" men sa ar det ju inte 

Jag hoppas hoppas att det ordnar sig for dig, haller alla tummar jag har!

Vi är ganska duktiga på att säga vad vi tycker och tänker. Under de typ fyra år vi varit tillsammans har vi upplevt mer nöd än lust, och de kriser vi befunnit oss i har gjort att vi lärt oss säga vad vi tänker. Jag drar mig inte för att prata om allt jag tänker på, medan man måste dra det mesta ur honom. 

Jag har också varit arbetslös, hoppat av studierna, börjat med annat plugg och verkligen gjort allt på väldigt kort tid. Min sambo har varit arbetslös, timanställd, och visstidsanställd i perioder, så vi har inte fått något flyt i ekonomin. Att vi bodde 60 mil ifrån varandra i ett halvår gjorde att vi fick börja om lite från början när vi flyttade ihop igen, och det är sedan dess vi inte fått någon struktur på det. Båda två är ganska duktiga på att oroa sig och att hålla inne med att vi inte mår så bra eftersom vi hoppas att den andra inte ska märka något, men det är ganska lönlöst. Jag vet vad min sambo tänker, och han ser på mig direkt när något är fel. 

Nu gäller det bara att vi kommer fram till en smidig lösning. 

Nu har jag nog brutit kontakten helt med en vän. 
Jag trodde att jag hade gjort det tidigare (skrev om det i tråden "en sten föll från mitt bröst) men vi började prata lite igen på en community.

Hon har en förmåga att se allt negativt, och hon förutsätter att allt jag skriver till henne är menat som ironi och egentligen tvärt om mot vad jag skriver.
Och jag har bett henne undvika 3 saker, dels vill jag inte att hon kommer till mig och säger "Y skrev till mig att X var elak mot henne"... Jaha... ok jag administrerar sidan. Men Y får komma direkt till mig i så fall. Hon har liksom inget med saken att göra och jag sitter inte och använder henne som en mellanhand. Det är inte shysst mot dom andra personerna. Jag kan inte sitta och skvallra till henne och berätta om vem som får en tillsägelse och varför, bara för att hon är nyfiken.

Jag är trött på hennes råd. Hon kommer alltid med så självklara saker som "ja om hunden är kissnödig så är det kanske bra om du går ut med honom" eller som när jag skrev på FB att hundens mage lät väldigt illa en morgon, han ville inte äta och att jag hade googlat och sett att det kunde vara för att han var väldigt hungrig. Sådär hungrig så man nästan mår illa. Så jag följde rådet som jag hittade (på flera ställen) och kokade ris i buljong och gav honom så det blev så gott att han inte kunde undvika att äta och på så sätt fick igång magen igen. Jag hade fått många kommentarer från andra hundkunniga om att det var rätt.
Två veckor senare skriver hon att man ska svälta hunden om den kräks. Och jag svarade att hunden inte hade kräkts, han var så hungrig att han inte kunde äta och att det var fixat för 2 veckor sen dessutom.
Hon blev sur för att jag inte ville lyssna på hennes råd, för hon är faktiskt duktig på hundar (jojo. hennes mamma och mormor har haft hund av och till under hennes uppväxt, men hon har inte haft någon egen hund. Och hennes mammas hund som hon var hundvakt åt ibland på dagarna visade inga tecken på att vara hos några hundspecialister om man säger så... 
Och så alla gånger som hon ska ge medicinska råd till mig bara för att hon är undersköterska och "kan sånt"  

Och jag vill inte att hon kommer till mig och beklagar sig om fd gemensamma vänner. Såna som jag inte umgås med.

Men hon kan inte låta bli. Vissa saker sker bara någon gång i månaden. Men ändå...
När det återkommer om och om igen trots att jag sagt till både snällt och genom att bli riktigt förbannad på henne så tycker jag ju att hon borde kunna minnas dom tre sakerna.

Hon har hälsat på mig ca 5 ggr på 8 år och hennes make är alltid med. Hon som klagade på att jag inte umgicks med henne när jag träffade min make. Trots att vi flera gånger i veckan åkte till stallet tillsammans och tog hand om hästen och jag brukade komma över och fika i alla fall någon gång i veckan utöver det...
Jag har gjort allt jag kunnat för att umgås med henne, även om det betyder att jag och maken får lov att gå upp 3 timmar tidigare när vi ska hälsa på min pappa, så vi hinner stanna till hos henne på vägen (hon bor ca 6 mil bort). Jag har efterskänkt flera tusen i skuld och även om jag inte känner att hon skulle vara skyldig mig något så blir jag så trött på att det alltid ska vara jag som bjuder till och sen få skit för det.

Nu har jag sagt att jag vill inte vara ovän med henne men jag orkar inte med det här och vill avbryta kontakten.
Jag tycker att det är skillnad mellan att bli ovänner och att bara inte längre lägga någon energi på att prata varje dag. Men det tycker visst inte hon...
Suck 

Plattis - haller tummar och tar att det loser sig

Chicita - later som om du gjorde ratt val, sanadar vampyrer mar man battre utan! 

Idag har det varit marknad (Spring Fair) på sonens skola. Mycket trevligt med mycket folk och vi hade tur m vädret! Sonens klass sålde kebab och det blev succé - kul!!

men

Var är alla föräldrar? Barnen går i sexan, de är alltså 12-13 år. De kan inte själva hantera, ordna, inhandla allt som behövs till detta. Jag köpte läsk, 200 burkar och fick oxå släpa dit dem själv. Sonens pappa (mitt ex) + en annan pappa var de som inhandlade allt som behövdes till kebaben, skivade allt och förberedde samt stod i tältet under hela dagen, kom först och gick sist.Jag var oxå där först och gick sist, jag plockade undan, hämtade växel, slängde skräp, var allmänt behjälplig. Föräldrar till 4-5 barn till kom och gick under dagen. Var var alla andra? Det är ju ändå 30 barn i klassen.... Barnen var nog där allihopa så gott som och de var jätteduktiga och engagerade men deras föräldrar syntes inte till. Så jäkla trist!
 
Till på köpet fick jag p-böter oxå  jag blev så glad att jag ens hittade en plats på parkeringen i morse och slapp kånka all läsk så långt, att jag helt glömde kolla om jag var tvungen att betala på en lördag. 

Barnen var glada i alla fall. Jag försöker fokusera på det. 

Jag kom tillbaka till mitt arbete efter en längre tids sjukskrivning för ca 1 och ett halvt år sedan. Började med att arbetsträna för att sedan fortsätta med 25% , 50% och nu 75% arbete.

Jag arbetar på ett stort företag, så när mina läkare deklarerade att jag inte kommer att få gå tillbaka till mitt gamla skiftgående arbete så blev jag utan gnäll placerad på kontor. Med tanke på att jag i botten har administrativ utbildning plus att jag har flerårig erfarenhet från fabriken, så borde det inte vara några jättestora problem med att finna en ny plats till mig.

Till en början med satt jag och arbetade med att redesera dokument, men att hela tiden sitta själv inne på ett kontor och arbeta med samma saker, var inget som fick min hjärna att återhämta sig (har haft en sjukdom på hjärnan). Redan innan jag började att arbetsträna så hade vi ett möte (försäkringskassan, min chef, företagsläkaren, en person från personalavdelningen, och en som arbetar med rehablitetingsärenden på arbetsplatsen, kuratorn från min rehablitering, jag och min mamma), men det har fortfarande inte löst sig. Eller det kunde ha gjort det, jag blev utlånad till en annan avdelning inom företaget, men den chefen gjorde skillnad på medlemar i "min grupp" och medlemar i "andras grupper". Så efter ett halvår på den avdelningen avslutas nu utlåningen. Nu blir det till att gå tillbaka till mina gamla uppgifter, men jag hoppas att de på personal snart kan finna något annat.

Ja personalavdelningen är ju en sort för sig själva. Från början fick jag en kvinna, men det var inte mycket krut i henne. Det tog henne mer än 6 månader att tala om att det intyget hon hade fått från min neurolog inte var tydligt nog! Då fick företagsläkaren nog och slog handen i bordet, det var nästan så att jag tyckte synd om henne, NÄSTAN. Jag har under det senaste året sökt flertalet jobb som har kommit ut på min arbetsplats, både de som gått externt och de som gått internt. Men i och med att jag inte får något stöd från personal så har jag inte haft en chans. Men kvinnan jag hade på personal har slutat och jag har nu fått en annan, hoppas att det nu händer något.

Min skiftgående chef har lämnat över ansvaret till sin chef, så jag har fått en riktigt bra hjälp där.

Det är jobbigt att inte veta var man skall jobba någonstans, jag trivdes väldigt bra i den gruppen jag har varit utlånad till, men på grund av deras chef så orkar jag inte.

Åh nu vet jag att det här är världens i-landsproblem men jag måste verkligen få gnälla av mig lite.

Vi gifter oss på lördag och vi har väntat så länge! Det är alltså bara ett par dagar kvar, och nu börjar jag få nässelutslag/eksem av nån sort över halva kroppen! Har aldrig råkat ut för det förut, men det började vid ljumskarna, har spridit sig över låren och rumpan, och har nu börjat i ena armvecket och spridit sig därifrån.

Samtidigt började sambon sent igår få ont i halsen och feberfrossa. Han har alltså en riktig förkylning på G.

Dessutom vaknade jag och kunde knappt öppna ögonen i morse. Jag har, i år för första gången, drabbats av pollenallergi. Men tabletter och ögondroppar har jag känt mig bra,men idag vaknade jag såklart med heelt knallröda, igenkletade ögon.

Jag har egentligen inga krav på att allt ska vara perfekt, men det känns så jäkla tråkigt om det enda röda i utsmyckningen på lördag är sambons röda näsa, mina snygga röda nässelutslag samt mina röda ögon :(
Vad göra?