Livet är en dans på rosor - akta dig för taggarna bara

Jag tror ju innerst inne att det är MS, men jag vågar inte lita på vad han på hörsel och balanskliniken säger, jag vill nog höra det från neurologen, vet inte varför men då känns det mer tillförlitligt på nåt sätt...
Har hört att man kan gå flera år  innan man får plack...vet inte om det stämmer?  

liiite osäker på NÄR man får plack. men plack är ju som en ärrbildning efter att myelinet blivit angripet och så... men flera år vet ja väl inte. tro ja inte. kan tänka mig att placket uppstår efter att skovet gått över typ, för då har ju som skadan reparerats (ärr). 

alltså stressen som jag upplever nu är det länge sedan jag kände av. Jobbar som lärare samtidigt som jag är student och ALLT kulminerar i maj. Jag har ett antal tentor och redovisningar samtidigt som jag ska rätta en massa, massa, elevarbeten. Bröt ihop och grät som en tok idag för att det är så mycket. Och det känns ju fjantigt för jag vet ju att vissa pluggar, jobbar OCH har barn OCH häst och annat. Men tydligen pallar jag inte mer än så här just nu.

 

Men jag hoppas på en lugnare juni då..

En jobbarkompis mamma avled i förrgår efter en längre tids kamp mot cancer.
Det har framkallat massa känslor för mig med om hur jobbigt det var när min mamma gick bort efter kampen mot MS och KOL och jag lider verkligen med min kollega.

Livet är bra orättvist ibland  

usch. alltid jobbigt sånt där... och alla har sina gränser på olika nivåer, en del skulle nog inte ens klara av BARA lärarjobbet. kan nog inte ge dig något tips i hur du ska göra det lättare för dig.. kanske att försöka beta av ETT STEG I TAGET

ja det är det ibland, men man får vara ledsen, men man ska även kommma ihåg att tänka på de bra stunder man hade medan de var i livet.

Jo självklart.  
Jag har sagt till henne att jag minns hur jobbigt det var efter ett tag när alla tassade på tå och bara skulle kramas, gulla och beklaga sorgen.
Jag fick liksom inte en chans att vara glad.
Så att om hon vill så kan vi gå och fika och prata om vad hon än känner för att prata om. Och att det inte måste vara sorg och döden...

Men jag trodde liksom inte att hennes mammas död skulle påverka mig så hårt... Alltså i form av egen återkommande sorg... 

ne det är förvånandsvärt hur vissa saker påverkar en! men jag antar att det är det som kallas empati.. 

Tack, vad snäll du är :) Känns lite bättre nu när jag har betat av lite saker på listan. Men jag längtar ändå tills i juni!

Måste få ur mig. Känns som om alla får barn just nu, folk som är i min ålder speciellt. Man kan inte titta igenom news feeden på Facebook utan att det dyker upp en bild på en nyfödd bebis, gravid person eller ultraljudsbilder. Självklart är jag väldigt glada för deras skull, men jag vill ju så gärna själv också även fast jag vet att det inte passar för mig just nu. Pojkvännens syster är den senaste och jag är oerhört glad för deras skull, men otroligt avundsjuk också. Hjälper inte direkt att tänka att min tid förmodligen kommer också för det ligger flera år bort i tiden i så fall. :-/