Livet är en dans på rosor - akta dig för taggarna bara

haha. tro mig.. har försökt.. de e som att han undviker ämnet helt.. och ja jag tjatar mycket :P haha

Åh vad jag inte har sett fram emot att jobba i dag.
Söndagar = väldigt få besökare i butiken. Och de flesta som kommer in frågar efter hur dom ska ta sig till en annan butik i samma köpcenter men som ligger på våning 2.
Deras trappa ner ligger precis utanför vår entré nämligen och det är den som syns bäst...
Så att jobba en söndag brukar vara likamed att man sänker sitt snitt för den veckan (se förklaring nedan)

Jag har sagt ända sen jag började (sen vi öppnade) att jag skulle vilja stänga en dag med ett snitt på 3 saker / köp.
I dag (på en riktig söndags-söndag dessutom) så stängde jag med 3,3 i snitt och dessutom flera dyra saker sålda så jag fick ett bra snitt på det med.
Så nu är jag glad över att ha jobbat precis i dag. 
Vi bedöms nämligen väldigt mycket på våra snitt. Och det kan vara skillnaden mellan att få jobba kvar när provanställningen går ut i slutet av månaden - och att få sparken...
I dag var vi bäst i Sverige av alla butikerna... inte på alla punkter, men på många.
Så det är värt ett glas vin för att fira tycker jag 
 

Jag har haft det riktigt svårt tidigare i perioder. (anorexia, mammas stroke, 3 år i misshandelförhållande osv) .

Det jag har lärt mig är att vi gnäller för mycket. När vi gnäller så säger vi åt hjärnan att allt är skit och det blir en ond spiral där vi aldrig mår riktigt bra. Dessutom så hinner vi inte njuta av allt vi faktiskt har!

Jag har:

*Min underbara blivande make och ett fantastiskt underbart förhållande

*Min absoluta drömbostad, en stor fin gård med skog och hagar.

*Underbar mamma och lillebror

*Bra jobb och ekonomi

*fina välmående djur.

När jag tittar på allt jag har så känns det småaktigt och bortskämt att gnälla om det jag inte har:

*Vill ha högre lön och mindre arbetstimmar så jag hinner vara hemma o ha fler djur.

*Jag har ingen shirehäst ännu.

*Jag vill ha en mur runt trädgården på framsidan .. det kostar massor

*vill ha bättre kontakt med pappa och en morfar som inte är sjuk.

*önskar att mamma bodde närmre så vi kunde ses oftare.

 

Nä jag tycker att vi ska NJUTA och UPPSKATTA det vi har mer! Problem och motgångar har ALLA. Bara för att man inte gnäller om så betyder det inte att man åkt räkmacka.

Du har totalt missförstått hela tråden...
Det handlar om att få dumpa så att man kan gå vidare och hitta det positiva i tillvaron.

Det är inte "åh vad det är synd om mig buhuuu, visst är det mest synd om mig i hela världen?" som är tanken med det här.  
Utan att man ska kunna säga "i dag mår jag inte bra pga" och sen lämna det bakom sig istället för att gå och samla på sig massa.

och helt enkelt...
Gillar du inte tråden så läs inte  

Vilken tråd! Sitter uttråkad på jobbet (hotell reception) och läst igenom denna hela morgonen. Vilken inspiration man får - styrke kramar till er alla! So, efter att ha läst igenom, har jag valt att lägga upp min 'berättelse' och hoppas att det kan inspirera någon annan, eller om inte annat, få skriva av mig lite. Ska försöka hålla mig ganska kortfattat ;)

För sex år sen träffade jag min dåvarande kille genom jobbet i Storbritannien, vi klickade direkt och flyttade ganska så snart ihop. Efter en tid tillsammans bestämde vi oss för att fösöka bli gravida. Lyckades på första fösöket. Fick missfall i 10 v som resulterade i skrapning. Vi vill vänta lite efter detta, men blev gravid i april igen, tre månader efter. Fick blödningar på jobbet och 'visste' vad som skedde, mkt riktigt hade jag fått missfall igen, denna gången i v 8.

Detta tog hårt på oss såklart och efter andra missfallet så ville jag så gärna bli gravid igen, men ändå låta kroppen vila lite. Men blev gravid i augusti men fick blödningar en månad senare, läkaren sa att jag inte ens behövde åka in på skrapning då det var ett 'naturligt' missfall med blödningar etc. Så jag litade ju på läkaren. Mitt största misstag jag nånsin gjort; en månad senare, kollapsade jag på jobbet och fick åka in akut på sjukhuset. Det visade sig att fostret hade stannat kvar och växt i min äggledare tills denna sprack och orsakade inre blödningar. Utomkvedskap tror jag det heter på svenska (Etopic pregnancy på eng).

Efter operationen, som resulterade i en borttagen äggledare, fick jag även information om att jag hade faktiskt gått bort men dom lyckats återuppliva mig. (Vilket jag "visste" redan - men det är en HELT annan tråd:) )

Jag och sambon blev såklart förtvivlade av allt detta och fastän vi älskade varann så orkande vi inte vara med varandra just då (efter några månader jag blivit utskriven) och bestämde oss för att på var sitt håll bearbeta detta.. Men vi vart vänner fast vi flyttade ifrån varandra. Jag begravde mig i jobb och han blev mer och mer isolerad trots ett 'högt uppsatt' jobb. För att hålla det lite kort - han blev diagnoserad med depression och ett halvår senare gick han bort. Han orkade inte leva längre då han la mycket av skulden på sig själv.

Allt detta hände över två år. Idag vet jag inte hur jag klarade allt - jag håller fortfarande på att bearbeta mycket såklart och sen flytten tillbaka till Sverige och familj, möten hos terapeut för att jobba på sorgen, saknaden, ångesten och skräcken för att kanske få förbli barnlös etc

MEN det jag har lärt mig; jag har blivit otroligt mer ödmjuk till livet, mig själv och medmänniskor. Gled väl lite på en 'räkmacka' genom livet innan allt det här hände och allt har såklart gjort att man fått sig en tankeställare och värderat ens liv lite annorlunda. Samt, fastän detta är nog svårast, leva i nuet. Ta vara på det man har idag och uppskatta det.

Nu, nästan två år efter hans bortgång, har jag för en tid sen, träffat en underbar man som jag vill leva mitt liv med - hur långt det än må vara - och förhoppningsvis ta mod till mig någon dag och satsa på barn. Men tills dess är det bröllopsplanering och ta en dag i taget som gäller:)

Tack för att jag fick dela med mig, första gången jag skriver ner detta och ser svart på vitt va jag har upplevt. Känns overkligt i viss mån. Men framför allt känner jag mig stark:)

I dag är jag stark - I dag mår jag bra...

Det är dit man vill komma.
Sen att man har dagar då man tycker att "allt är skit" (kan vara pga något verkligt jobbigt, eller bara för att kaffekokaren gick sönder) är helt mänskligt 
Att få dela med sig av det jobbiga är ett bra sätt att kunna lämna det bakom sig och fokusera på framtiden.
Delad börda är en halv börda, precis som att delad glädje är dubbel glädje.

Tack för din historia, och lycka till med bröllopsplanerna och eventuella framtida barn.
 

TACK så mycket - och du har helt rätt. Ibland har man skitdagar, men då kanske man bara få lov att ha det! Men att man inte låter det blir en vana och del av vardagen och att man fastnar i det :D

Det är klart att man får lov att ha skitdagar 
Det har alla mer eller mindre.

Det viktiga är som du säger att inte fastna i det och liksom "älta" det i vardagen 

Jag tror att du missförstod mig ;) Jag menade mitt inlägg som pepp! Ett forum består oftast till 90% av besvär och problem som människor vill diskutera. Jag tror att jag har något att dela med mig av i mitt synsätt på problem. Jag tror inte att man dumpar av sina problem genom att ta upp dom, kanske förstoras dom. Men om man tar upp dom och sätter dom i ett större sammanhang så kan man nog se sina problem som de småskitsakerna som dom egentligen är och må mindre dåligt över det. :)

Åh, känns illa när min första tanke var att "detta är en tråd för mig!".
Men så kan det vara..

Just nu sitter jag och funderar över ett problem som inte ens finns än; olika framtidsplaner hos mig och min blivande.

Hur löser man något sådant?
Jag vill bo i en villa på landet i trakten kring där vi bor nu, alltså nära till vänner och familj.
Han vill bo i en lägenhet i någon större stad och vill helst flytta om ett år när han är färdigutbildad.

Jag strävar hela tiden efter att hitta "hemma" och få nöja mig där, medan han alltid vill vara påväg någonstans och göra något. Jag är en lite bonnig tjej som skulle trivas jättebra i någon håla i skaraborg, jag har till och med ett drömhus från när jag var liten som jag fortfarande kollar på varje gång jag åker till mina föräldrar. Men han ser inte sig själv på ett sådant ställe, tyvärr.

Båda säger att det i slutändan inte spelar någon roll, att man hellre bor där den andra vill bo än att vara utan personen, men vem ska ge upp sina planer och få vara lite missnöjd istället? Och vem ska ha på sitt samvete att man själv har fått som man vill men på bekostnad av sin partners framtidsplaner?

Det är säkert inte så svårt när det väl händer, men jag har en förmåga att analysera allt i minsta detalj innan. Jag vill alltid veta vad som ska hända och planera för bästa resultat, till skillnad från min blivande man som är lite mer spontan och försöker lösa allt eftersom. 

Det kanske blev lite konstigt skrivet, i så fall ber jag om ursäkt för det!