Livet är en dans på rosor - akta dig för taggarna bara

Jaha fler som glider runt på räkmackor eller har livet gett dig några törnar?

Min sista törn verkar vara det där förbaskade fingret.
Det ser ut nu som att dom skar rakt igenom den knöl som var orsaken till att fingret skulle opereras. Och därför kunde dom ju inte hitta något i leden (där knölen inte satt)...
Vi får se när det har läkt ihop mer.
För det är väldigt knöligt under ärret på den plats knölen satt... 

Skön tråd- Gnälla behöver man ju få göra ibland. ;) 

Har en hel del törnar för tillfället. Mitt förhållande har tagit en massa stryk pga en sjukdom jag har (dock inte fått diagnos ännu, utreds) och my man spenderar extremt mycket tid på sitt jobb, vilket gör att vi knappt får någon tid att ses/prata. Och pga situationen så är man ganska "on the edge" hela tiden, så det blir ofta argument och arga ord. Känns ju skönt att man inte är ensam. 

Måste få gnälla av mig lite. Min mamma är så kontrollerande... Hon styr o ställer säger gör si och så... Jag är sedan 2 år sambo med världens finaste ... Då ja berättade att vi skulle gifta oss borgerligt var det som att hon snörpte på näsan och ifrågasatte varför inte i kyrkan. Jag konfronterade att vi får göra som vi känner och att det är vårt bröllop. Sen dess är det tyst inte att hon frågar hur det går eller om man behöver tips och råd. I början då ja flyttade hit kunde mamma ringa massor tror det va över 10 gånger en dag. Hon anklagade mig att pappa ville ta sitt liv ocg att det va p.g,a ja flyttat.Sanningen är att jag pratade långt i förväg med min pappa och han frågade mig vad jag ville. Han behandlar mig som en vuxen som ska behandlas där efter. Det ja skulle önska nu är att mamma ville egnagera sig lite i vårt bröllop men som sagt kan man ju inte tvinga fram det.

Jag skickar verkligen styrkekramar till alla som skriver i den här tråden! Jag hoppas innerligt att saker och ting ska lösa sig på bästa sätt för er.

Och med det sagt, så tänker jag gnälla lite till jag med..

Vår dotter har börjat förskoleklass och hon har det jättetufft. Hon hamnar utanför pga att hon inte hänger med i dom andra barnens tempo. Personalen står som handfallna och verkar inte ta det på allvar. Vi vet inte riktigt hur vi ska lösa situationen, men hoppas på hjälp från hjärtläkare och arbetsterapeut. Pga detta så har jag, återigen, hamnar efter i skolan trots att jag bara läsa en enda kurs. Jag kan inte fokusera på skolan alls känner jag, då all min tid och energi går åt till det där.

Min mormor har dessutom blivit väldigt sjuk och orkar knappt göra något alls, så jag spenderar mkt tid där också. Hjälper henne med disk, matlagning, städ, tvätt och annat. Det är ju hjärtskärande att se hur dåligt hon mår och även om man vet om att alla blir äldre och det inte är ovanligt att sjukdomar kommer och alla har en begränsad tid, så är man aldrig förberedd nog.

Och vår boendesituation är blä. Jag tycker inte om lägenheten, det är fel läge osv. Vi kan dessutom inte göra något åt det och att bo här gör vår vardagssituation med dottern ännu svårare. För jag har inte råd med körkort som det är just nu, eftersom vi lever på enbart en (ganska dålig) lön.

Tiden tickar på och trots att vi ännu är unga, så börjar jag verkligen längta efter ett ytterligare ett barn, men det känns inte alls som att det är läge för något sådant just nu. Då kommer ju tankarna på om det någonsin kommer bli läge för det och hur länge ska man vänta. Ja, osv osv osv.

Det känns faktiskt otroligt trist när man ser att alla andra "kör om" en hela tiden....

Det är rätt skönt att dela med sig av det som tynger en. Det blir lite lättare att bära tycker jag.

Hoppas att ni känner det samma.
 

okej om detta är en gnälltråd ska jag gnälla lite över mina härliga sjukdomar osv, har dragit på mig åldersdiabetes sista graviditeten, har en sköldkörtel som fick för sig att sluta fungera totalt blä hur trist som helst  och som plåster på såren så har även njurarna fått försig att fungera ska man helst inte göra så där jättebra...

sitta o peta i sig mer piller än vad gamla mormor på äldreboendet får man göra varje dag, insulinsprutor till höger  o till vänster

en jävla skit diagnos fick jag som jag är glad att jag fick svar över vad jag har för psykiska fel i skallen.  

en fd make som älskade o slå mig mer eller mindre ihjäl o strypa mig o köra över mig med sin bil var ju inte så roligt kan man säga...

just nu avskyr min svärmor mig mer än hon brukar, hon är SÅ arg över att jag o hennes son ska gifta oss, allt var fel enligt henne, inbjudan hon o peters pappa fick var helt fel enligt henne så nu pratar hon inte med mig längre svarar inte i telefon när hon ser att jag ringer, hejar inte på mig när hon möter mig i sin bil osv skit roligt eller inte..

min älskade häst fick lov att avlivas för tre veckor sedan, det tog nästan knäcken på mig o mitt mående.

 men mitt i allt detta elände har jag de tre underbaraste barnen som finns, en helt underbar  sambo som finns där för mig o hjälper o stöttar utan att klaga på mig, jag har en underbar hund två fina katter o två vackra hästar kvar och mina föräldar som stöttar o ställer upp helt utan att ifråga sätta nått.

så mitt i allt så finns det nått fint oxå.

tack för att jag fick gnälla av mig lite